Gammal formel i ny form

En grupp collegeungdomar – sportkillen, bimbon, plugghästen, oskulden och stonersnubben – åker ut till en stuga på landet där de en efter en blir slaktade av en namnlös ondska.

Splatterfilmen är svår att parodiera på ett vettigt sätt. Genren är i mångt och mycket redan från början en självparodi med ett tydligt mönster som ska följas: Varningen – gärna levererad av läskig snubbe på förfallen bilmack, den första tjejen att ha sex ska vara den första att dö och av någon oförklarlig anledning tycker alla att det är en idé att fly ner i källaren när elakingarna kommer. Kanske överlever någon, kanske inte men i så fall är det alltid rätt arketyp, den som publiken kan förväntas identifiera sig med, som gör det.

Wes Craven lyckades rätt väl med första Scream-filmen men den filmserien ballade snart ur – vilket i sig ju ligger i genrens konventioner: den usla uppföljaren.
Men Joss Whedon och en av hans vapendragare från Buffy/Angel, Drew Goddard, gjuter i Cabin in the woods nytt liv i genren samtidigt som den har glimten i ögat. Skådisarna är betydligt bättre än brukligt i splatterfilmer. Gamla favoriter från Whedons universom, som Amy Acker (Angel/Dollhouse), Fran Kranz (Dollhouse) och Tom Lenk (Buffy), får sällskap av nytillkomna som Bradley Whitford (Vita Huset), Richard Jenkins (Six feet under)  och Brian White (The Shield). Dessutom är Kristen Connolly, ett nytt namn för mig, ett riktigt fynd.

Dialogen är, som alltid när Whedon är inblandad, lysande. Framför allt är han en mästare på det där på ytan meningslösa pladdret som fungerar som ett socialt kit i en grupp och är en så stor del av hur människor faktiskt talar men som sällan syns i dramatiska framställningar. Dessutom är tonträffen exakt rätt mitt emellan det komiska och det dramatiska.

Filmens största merit är dock att den lyckas föra något nytt till genren utan att bryta med de på förhand uppställda reglerna. För att inte leverera några spoilers ska jag inte gå in närmare på vad men att allt inte är som det brukar står klart redan från början i kontorssnacket mellan Whitford och Jenkins och när örnen flyger in i ett uppenbart högteknologiskt kraftfält under ungdomarnas bilfärd till stugan.

Det är också intressant hur den normaliserade ondskan porträtteras. Människor gör sitt jobb, lever sina liv och firar ett jobb väl utfört även om det jobbet i grunden är något fruktansvärt. Där går tankarna till Abu Ghraib och Guantanamo. Och det lyckas den med utan att någonsin tappa sitt sinne för humor och det absurda i hela situationen vilket jag tycker är rätt imponerande.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.