Machine Head 40 år och hyllad

– Det här är en sång som vi alla [i bandet] växte upp med och som fick oss att säga, när vi hörde den på radio, att det där, det vill jag göra.

Så intruducerar Sammy Hagar Chickenfoots liveversion av Deep Purples Highway Star. Originalet finns med på Machine Head, den tredje skivan med Deep Purple Mk II, den mest klassiska upplagan av bandet där Ian Gillan och Roger Glover kommit med.

När historien om Heavy Metal skrivs finns det tre band som inte går att förbigå. Det är Led Zeppelin med sin bluesbotten och massiva volym, Black Sabbath med sin tyngd och sitt mörker och så är det Deep Purple med sin precision och blandning av klassiska influenser och blues. Machine Head, deras förmodligen bästa platta, är en milstolpe i den tidiga hårdrockens utveckling och i år fyller den 40 år. Det firas med en hyllningsplatta där ett helt gäng a-liste-akter – bland andra Iron Maiden och Metallica – ger sig på plattans låtar. Re-Machined – A Tribute To Deep Purple’s Machine Head släpps på måndag.

Som vanligt i sådana här sammanhang är det rätt hovsamt och versionerna hamnar rätt nära originalen när ett gäng artister som i de flesta fall växt upp med och formats av Deep Purples musik, som liksom Sammy Hagar hört Highway Star på radion och tänkt: det där ska jag göra när jag blir stor! Och det finns naturligtvis ett värde i det, i tradiotionsbärandet och hyllandet av läromästarna. Och visst värmer det att höra Jimmy Barnes och Joe Bonnamassa sätta något av sin egen prägel på Lazy eller att höra Ozzy-gitarristen Zakk Wylde och hans Black Label Society göra samma sak med Pictures of home.

De enda som vågar riktigt lämna Deep Purple ordentligt på skivan är, föga förvånande, The Flaming Lips som gör en väldigt egensinnig Smoke on the water. Och naturligtvis är det helt rätt att behandla skivans mest uttjatade låt precis så, även om en hel del rättrogna metalheads kommer bli vansinniga när de hör den. Tyvärr har man fegat ur och slängt på en extraversion av Smoke on the water, och Carlos Santana och Papa Roach-sångaren Jacoby Shadixx är betydligt mer trogna Purple.

Iron Maiden och Metallica då? Jodå, Maiden gör en rejält punkig version av Space Truckin’ som tyder på att de haft duktigt kul (och kanske inte varit helt nyktra) när de spelade den. Inte mig emot, för det är roligt att lyssna på också.

Metallica å sin sida ger sig på When a blind man cries, en låt från Machine Head-sessionerna som inte var med på den ursprungliga vinylen utan dök upp först som singel-B-sida och som sedan funnits med på senare cd- och dvd-versioner av albumet. Det gör de med den äran. James Hetfield sjunger bättre än jag någonsin hört honom göra tidigare och det är inget snack om att det är en kärleksfull tolkning som tillhör de absolut bästa på plattan.

* * *

Det snackas alltid om det inflytande Richie Blackmore (gitarr) och numera bortgångne Jon Lord (keyboards) haft på hårdrocken, och det är ju odiskutabelt. När jag lyssnar så här på några av de största namnen inom hårdrocken göra Deep Purples låtar är det lika slående, tycker jag, vilket inflytande Ian Gillan haft på hur hårdrock sjungs; det där kraftfulla men ändå återhållna och kontrollerade skriket har bildat skola och det går igen hos de flesta på Re-Machined. Från Def Leppard-sångaren Joe Elliott (som här frontar en supergrupp bestående av halva det urspungliga Guns n Roses och Billy Idols gitarrist Steve Stevens) till aussie-rockaren Jimmy Barnes och nu-metallaren Jacoby Shaddix.

* * *

För övrigt väldigt bra dokumentär ovan om Machine Head. Kul att höra att bandet själva tyckte att det var Never before som var den självklara singeln och inte Smoke on the water. Historien har ju förvisso givit skivbolaget rätt i valet av Smoke… men Never before är ändå en grym låt; nästan en poplåt för att vara Deep Purple! Det är också kul att höra Jon Lord demonstrera sin teknik och se vilken explosivitet han fortfarande hade i sina fingrar trots att han måste varit döende när dokumentären spelades in. Kolla också in hur gulligt stolt Roger Glover ser ut över sina bandkollegor när han visar upp detaljer i inspelningen bakom mixerbordet.

Väldigt bra elektroniskt press-kit till hyllningsplattan, förresten, i form av den här Youtube-dokumentären:

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.