Två divor är tillbaka

Foto: AP/Scanpix

Diva. Ordet, som kommer från italienskans divina – gudomlig – har fått en negativ klang; det representerar ofta någon som beter sig arrogant och ställer orimliga krav. Ordboksdefinitionen är mer neutral: en väldigt framgångsrik kvinnlig vokalist, ursprungligen inom operagenren.

Två av popmusikens största divor, åtminstone enligt ordboksdefinitionen, Mariah Carey och Christina Aguilera har nya album på gång. Båda har precis offentliggjort sina nya singlar och har även det gemensamt att de inte alltid visat klockren fingertoppskänsla med den goda smaken, att deras senaste släpp knappast varit bland deras bästa och att de nyligen varit mammalediga.

Efter karriärtoppen med 2005 års ”The emancipation of Mimi” har Mariah Carey gjort den något sämre ”E=MC2” och den på gränsen till misslyckade ”Memoirs of an imperfect angel”. Den sistnämnda, som kom för tre år sedan, förstördes inte minst av en autotuner som hackade sönder hennes röst. Jag vet inte om det beror på dåligt självförtroende eftersom hennes röst inte har samma dynamik idag som när hon var 20, eller om det är ett futilt försök att ”hänga med” men att förstöra hennes största tillgång som artist med digitala effekter var definitivt inte rätt väg att gå för Mariah. De sprickor som började dyka upp i rösten på live-dvd:n ”The adventures of Mimi” tycker jag gjorde henne till en intressantare och mer personlig sångerska än den perfekta vokalgymnastik hon tidigare briljerat med.

Nya singeln ”Triumphant (Get ’em)” har varit ute några veckor nu och den bådar gott inför kommande album. Låten är en klassisk slick Mariah Carey-hit i midtempo med stark refräng och hennes röst är tacknämligt nog befriad från nebrytande effekter. Den hamnar någonstans mitt emellan ”Loverboy”, med sina hiphopinslag, och de eleganta ”Emancipation…”-hitsen. Det enda negativa med den är väl egentligen att Mariah själv tar för lite plats i den. När rapparna Rick Ross och Meek Mill tar hand om verserna reduceras hon till refrängsångerska och det tycker jag är lite synd.

I generationen efter Carey tillhör Christina Aguileras röst definitivt de största inom den breda popen och r’n’b:n. Från att ha varit en Disney-starlet i Britney Spears efterföljd – låt vara med en fantastisk röst – klev hon ut som en fjäril ur sin kokong med 2006 års ”Back to basics”. På en bas av Andrew Sisters, Etta James och the great american songbook gjorde hon en lika originell som underhållande popplatta som både bejakade vem hon var och den tradition av traditionellt amerikanskt underhållningshantverk som hon kommer ifrån. Det var helt rätt. Hon är ingen auteur och ingen Lady Gaga som ständigt är i framkanten av utvecklingen. Vad hon är, i sina bästa stunder, är en god underhållare och en briljant sångerska. Gott nog så.

”Bionic” som kom för två år sedan, efter Aguileras mammaledighet, hade sina ljuspunkter men visade upp ett gigantiskt problem: Aguilera hade i mångt och mycket tappat allt det hon hittat på ”Back to basics”. Istället för att fortsätta gräva i den guldgruva hon hittat och var ensam i gav hon sig ut för att försöka bli någon annan; en Lady Gaga eller en M.I.A., inte sällan med ett varken roligt eller intressant resultat.

Igår offentliggjordes nya singeln ”Your body” officiellt. Den gör inte ett dugg för att stilla farhågorna. Är det här en sångerska i världsklass? Snarare låtar det som en blandning av Katy Perry och David Guetta och det är på intet sätt menat som beröm. Låten, som bland andra är skriven av svenska Max Martin och Shellback, ekar till och med av Perrys ”California Gurls” (där Martin satt i producentstolen) här och där. Visst, det låter här och nu och fungerar säkert som skvalmusik på klubben eller i privatradioetern, men det är knappast något som skriver in sig i pophistorien.

* * *

Christina Aguileras kommande album ”Lotus” släpps 13 november. På nya Mariah Carey-plattan får vi vänta längre. Enligt RTT News har Carey uppgett för amerikanska Billboard att den preliminärt kommer i mars nästa år.

* * *

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.