När festivaltröttheten lagt sig…

Nu när värken i benen och festivaltröttheten så smått börja lämna kroppen – en senkommen sammanfattning av Way out West.

Det har snackats en hel del om avbokningar och inställda spelningar i år. Frank Ocean, Bobby Womack och Ornette Coleman dök aldrig upp. För mig personligen gör det mest ont med de båda sistnämnda även om båda får sägas ha giltigt förfall. Womack ska opereras för cancer och 82-årige Coleman hade drabbats av matförgiftning. Men årets festival bjöd ändå på en hel del riktiga höjdare.

Sex favoriter utan inbördes ordning:

Feist är riktigt bra på skiva men live, inför en jättepublik i för denna sommar ovant solgass, var det faktiskt helt underbart.
Billy Bragg har jag lyssnat på i 25 år men aldrig tidigare fått chansen att se. I grå skjorta, med grå Fender Telecaster och ännu gråare hår äntrade han scenen men det fanns inte något grått med den gamle folkpunktrubadurens framträdande. Glöden är påtaglig både i sång, gitarrspel och agitation.
Jonathan Richman må vara en av urfäderna från den allra tidigaste punkeran. Under tidig, tidig eftermiddag lyckades han, trots att största delen av festivalbesökarna inte kommit till området ännu, fylla Linnétältet till bristningsgränsen och stämningen var riktigt skön. “Fan vad …fint han sjöng” sade någon på väg ut ur tältet efteråt och jag kan bara hålla med.
Refused skapade, förmodligen för första gången någonsin inne i Slottskogen, en moshpit. Jag struntar i om det var pengarna som fick umebandet att slå sina påsar ihop igen – när de levererar med en sådan glöd som på Way out Wests första dag kan jag bara le och röja som i 90-talets fornstora dar.
Blur Ljudet var allt annat än optimalt där jag stog nästan längst fram vid kravallstaketet. En överstyrda bas hamrade sin väg in i magen och dränkte nyanserna men det hindrar inte att det blev en rätt stor konsertupplevelse. Sist jag såg bandet var 1992 på Roskilde när de precis släppt sin debutplatta. Nu 20 år slår de ihop den bok de öppnade då och det är en rätt enorm resa de tar oss med på från den furiösa öppningen med ”Girls and boys” via underskön allsång på ”Tender” till en finstämd avslutning med nya guldkornet ”Under the westway”. Däremellan en kavalkad av hits och mer udda nummer.
Kraftwerk går inte att komma ifrån. Det kanske musikhistoriskt viktigaste bandet under min livstid är som inget annat på scen. Förvisso kanske mer konstinstallation än konsert i ordets traditionella bemärkelse men musikaliskt lysande och 3d-showen var smått overkligt snygg.

Annat från festivalen:

90-talsnostalgi: We love the 90’s heter en paketturné med alla artister jag hatade under det årtiondet. Till Way out West kom hjältarna. Förutom Refused väckte Blur, Mazzy Starr, Afghan Whigs ljuva minnen.
Märkligast: Att se sisådär en 25 000 människor stå vända mot en festivalscen med vita 3d-glasögon på sig.
Sämst: Jacuzzi Boys. Don’t believe the hype. Garagerock i för tajta jeans kan vara hur bra som helst men den här trion från Miami borde tvingas titta på ett oändligt antal inspelade konserter med Dead Moon, Hellacopters och The Nomads för att lära sig hur det ska gå till.
Gladast: Jonathan Richman såg så genuint lycklig ut över det fina gensvaret från publiken att det vore svårt för den mest hårdhjärtade att inte ta honom till sig.
Ljusskyggast: Att påstå att Mazzy Starr var snåla med scenljuset på spelningen i Annedalskyrkan vore en radikal underdrift.
Gitarrhjälte: Någon borde bygga en staty över Wilco-gitarristen Nels Cline och hans magiska händer och ställa den i Slottskogen efter det overkligt lysande solot i Impossibly Germany.
Snackis 1: Way out wests veggo-policy drog upp en skitstorm i sociala medier. Och en lika stor flodvåg av positiva tweets från andra ringhörnan. Jag är inte vegetarian men har lite svårt att förstå ilskan. Hur svårt är det att avstå kött i några dagar? Och ville man inte det var det ju bara att gå ut genom grindarna och köpa en korv precis utanför.
Snackis 2: Frank Ocean var ju en synnerligen lyckad bokning, dessutom gjord innan han kom i ropet på allvar. Därför var den enorma besvikelsen hos många när det stod klart att han inte skulle komma väldigt förståelig. Samtidigt: vem går på festival för att se EN artist?
Kändisspotting: kan man ju ägna sig åt på festival. Det gjorde i alla fall en av kameramännen som filmade till storbildskärmarna under Wilcos spelning. Rolf Lassgård lade av ett stort flin när han fick se orsaken till jublet som plötsligt bröt ut: bilden av honom själv i jätteformat på var sida av scenen.
Nära artisten-upplevelse: Det fick en tjej från Lund när hon blev uppdragen på scen av rap-hjälten Common.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.