Genombrottet kommer nu!

Där utanför faller snön och färgar stan vit för första gången den vintern. Men inne i den gamla biograf som sedan några decennier tillbaka utgör Göteborgs största och mest klassiska skivbutik står vi packade som sillar i väntan på två systrar från södra Stockholm.

First Aid Kit – ja, jag vet att jag tjatar om dem – har varit kritikerdarlings ända sedan det där youtube-klippet såg dagens ljus. Det stora publika genombrottet har dock låtit vänta på sig. På Siesta! var det rätt glest framför den lilla scenen när de spelade där för två somrar sedan och deras första fullängdare sålde väl inte riktigt i de kvantiteter som dess kvalitet borde ha borgat för.

Men nu borde det väl ändå lossna för dem? Med den mediala uppmärksamhet, för att inte tala om fina recensioner, den alldeles pinfärska plattan, The lion’s roar fick borde det göra det. Själv satte jag en femma i betyg och på Kritiker.se, en sajt som samlar professionella recensioner, toppar den Bäst just nu-listan med ett betygssnitt på 4,2. Efter att ha suttit och hårdlyssnat på den för att skriva recensionen satte jag mig på tåget och lyssnade sedan på den non stop i tre timmar. Det händer inte så ofta nu för tiden. Men att kritikernas och den breda skivköpande allmänhetens, om det nu finns någon sådan längre, smak har gått isär förr.

Men jag tror ändå att det stora genombrottet kommer nu. Uppslutningen inne på Bengans, som skivaffären heter, ger mig den uppfattningen. Jag har aldrig sett så mycket folk där någon gång. När Veronica Maggio spelade här i samband med släppet av Satan i gatan var det kanske hälften så mycket. Hasse som står för ruljangsen i butiken kan inte heller minnas att det varit så mycket folk förr.
– Nej, jag tror inte jag har sett så mycket folk här. Det var riktigt mycket på Anna Ternheim i höstas, men inte så här.

Men de är utan tvekan värda all den uppmärksamhet de får. När systrarnas stämmor flätar sig samman på titelspåret och Emmylou från senaste plattan och Ghost town från debuten glömmer jag att jag måste stå på tå för att se någonting över huvud taget i den packade lokalen där längste snubben, i vanlig ordning, står precis framför mig. Varför är det alltid så?

* * *

För övrigt meddelade Way out West idag att festivalen blir en tredagarsfestival i Slottsskogen i år. Det gillar jag. Festivalen förra året var en av de roligaste jag varit på på många år och det kändes som att jag bara ville ha mer när den tog slut.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.