Fuckin’ dead no more!!!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=NkAe30aEG5c&ob=av2n]

Så kom det en försenad julklapp från Way out west!

Jag var inte så imponerad av första släppet inför sommarens festival. Bon Iver är i och för sig bra men de har spelat på WOW tidigare. När nu andra släppet kom på tisdagen är det desto mer kors i taket. Min enda invändning mot denna min favoritfestival är att den har lite för ont om riktigt hårda band. Det blir det ändring på i sommar.

Refused are fuckin’ dead heter dokumentären om det saligt hädangångna Umeå-bandet. Sedan splittringen har både Dennis Lyxzén och David Sandström rosat musiksverige med sina finfina band men för mig som aldrig fick se Refused när det begav sig känns det hur stort som helst och inte så lite oväntat att nu äntligen få chansen att se bandet som gjorde ”The shape of punk to come”, skivan som Guns n Roses Duff Mc Kagan kallade ”The Sergeant Pepper of punk rock”. Refused are fuckin’ dead no more, alltså. Sedan struntar jag i om det beror på att amerikanska Coachella-festivalen öppnade den stora plånboken för att få dem att sammanstråla igen.

Sommaren är räddad!

Uppdatering: Efter att jag skrivit det ovanstående damp det ned ett pressmeddelande i mailboxen med ett längre uttalande från bandet om återföreningen. Bland annat skriver de att de förblivit kompisar efter splittringen och att de under de 14 år som gått sedan dess fått många erbjudanden om att återförenas och spela på olika ställen. Erbjudanden som alltid bemötts med ett garv av bandmedlemmarna.

But then Kristofer got his degree from the Swedish opera academy, Jons medical studies began drawing to a close and Dennis and David started a new hardcore band together. Finally, after a decade and a half hiatus, Kristofer picked up the guitar again. Which made David want to play the drums again. Which in turn led to all four of us suddenly making new music in assorted constellations. As all this was brewing, Coachella got in touch. There were a couple of phone-calls, lots of skepticism, some hesitant enthusiasm before one of us basically said: ”– This is ridiculous. There are friends of ours who would murder close relatives just to go see bands there. Let’s just do it, one last time.” And with that, socialist fag-loving pc scumbags were on the road again.

We never did ”The shape of punk to come” justice back when it came out, too tangled up in petty internal bickering to really focus on the job. And suddenly there’s this possibility to do it like it was intended. We wanna do it over, do it right. For the people who’ve kept the music alive through the years, but also for our own sakes. ”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.