Pan Am – Välkommen till jet-åldern

Ett Mad Men i luften. Så kan man väl lättast beskriva nya storserien Pan Am som hade svensk premiär i söndags i trean. Tiden är densamma, tidigt 60-tal, liksom fokuset på snygga kläder och frisyrer som hör tiden till. Och på könsroller, naturligtvis. Något annat hade varit märkligt i en serie som utspelas i just denna tid.

 

I USA har serien väckt kritik för att porträttera kvinnor utifrån 1960-talets kvinnosyn och för att underbygga den tidens sexism. Det är en kritik som, i en intervju med TT Spektra, avvisas av en av seriens huvudrollsinnehavare, Christina Ricci som spelar pursern Maggie Ryan.
– De som jobbade på flygbolaget var faktiskt tvungna att ha en collegeutbildning. Hela idén om vackra, passiva kvinnor som bara är där för att serva männen är det största missförståndet kring ”Pan Am”. Jag tror att folk kommer att förstå det när de tittar, säger hon.

 

Signifikativt är att mycket av kritiken kommit redan innan serien visats och att den då även buntades ihop med redan nedlagda serien The Playboy Club. Det är en djupt orättvis sammankoppling tycker jag, förvisso utan att ha sett den sistnämnda serien. Frågan är hur man över huvud taget skulle kunna porträttera ett gäng unga människor i det tidiga 60-talet utan att skildra den tidens könsroller.
Den avslutande sekvensen i seriens första avsnitt sätter fingret både på tidsandan och på seriens utgångspunkt när det gäller att skildra den:

 

Vid ett bord vid baren sitter seriens fyra flygvärdinnor med ett exemplar av Life Magazine, en tidning som figurerar flitigt i avsnittet och som pryds av en bild på en av dem. Alldeles i närheten, i baren,  sitter de två piloterna och pratar.
Den lindrigt nyktre andrepiloten för ett drucket resonemang där han sätter fingret på seriens själva kärna:
– Tror du att den första mannen som klev ur ursörjan visste att han var annorlunda? Nej, han fick bara en impuls att det fanns mer i livet än… sörjan. Ser du det bordet där borta? säger han och gestikulerar mot kvinnornas bord.

 

– Det är det naturliga urvalet i arbete. De vet inte att de är en ny sorts kvinna, de har bara fått en impuls att lyfta.
Vi lämnar barscenen och är tillbaka på flygplatsen. En liten flicka, kanske sju år gammal tittar med stora ögon medan flygvärdinnorna i sina snyggt skurna blåa uniformer i ett stiliserat led vandrar ut mot flygplanet och mot den stora världen.

 

Symboliken är glasklar.Vi är i en brytningstid där den gamla tidens levnadsmönster och för kvinnor hårt uppstyrda tillvaro förkastas för en ljusare, öppnare framtid.

“Välkommen till jet-åldern” lyder rubriken på omslaget till det där Life Magazine -numret. Det väcker förhoppningar och framtidstro som är så typiska för den tiden. Ekonomin rullar på högvarv, flygindustrin har krympt världen och hela serien andas den typen av optimism. Pan Am är mycket ljusare i tonen än Mad Men. Vi möter en ny värld som föds, inte en gammal värld som rasar. Visst finns kalla kriget där i bakgrunden men det är mest en fond för att bygga spännande spionhistorier på, inte hotet om det annalkande atomkriget.

Det är flärd, romantik och lite spänning. Vi får fina skådespelarinsatser, inte minst från oftast lysande Christina Ricci som verkligen kan konsten att stjäla en scen. Här får hon dock konkurrens om strålkastarljuset vilket säger en del om kvaliteten på den övriga rollbesättningen.
Det är naturligtvis för tidigt att säga efter ett avsnitt om seriens skapare lyckas underbygga den snygga ytan med djup men det ser i vilket fall som helst väldigt lovande ut.

 

* * *

 

Det finns ett litet antal skådisar som med sin blotta närvaro kan lyfta en i övrigt medioker rulle. Det mest tydliga exemplet är väl Gene Hackman som gjort en ansenlig mängd skitfilmer men som själv alltid är bra i dem. Det samma gäller Christina Ricci. Filmer som The Gathering och After.life hade varit alldeles omöjliga att se om det inte var för henne. Men hon har ju också gjort ett antal riktiga höjdare.

 

Fem minnesvärda med Christina Ricci:

 

1 The Opposite of Sex
Riccis Dede Truitt är smått fantastiskt osympatiska i denna pärla. Men också fantastiskt underhållande.
2 Buffalo 66
Det finns så många problem med Vincent Gallos indierulle att jag vet inte var jag ska börja. Men den har etsat sig fast i minnet, dels för att den är så skönt märklig och dels för Christina Riccis insats.
3 The legend of Sleepy Hollow
Sleepy Hollow är väl mest Johnny Depps rulle egentligen men jag älskar den.
4 Prozac Nation
Christina Ricci får spela ut stora delar av sitt register när hon porträtterar Elizabeth Wurtzels resa ned i depressionen och upp ur den.
5 Mermaids
Cher, Wynona Ryder och en elvaårig Christina Ricci i sin första filmroll slåss om rampljuset i denna fest av gott skådespeleri. Alltid duktige Bob Hoskins får finna sig i att spela fjärdefiolen.

 

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=R4ZzqLPvagc]
Senaste nytt omTV
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.