På gubbdagis med Iron Maiden

Ja, så var man med de andra farbröderna på Ullevi igen. Eller som en person i sällskapet, även han i 40-årsåldern, sa:

– Kul att gå på konsert och få känna att man tillhör de yngre för en gångs skull…

Iron Maiden på Ullevi. Galopptakt, The number of the beast och svensk sommarkväll. Det har snackats mycket om trygghet när det gäller Maidens spelningar. Man vet vad man får och man vet att bandet levererar.

Det är både sant och inte sant. Sisådär en 35 år in i bandets karriär är de en tajt sammansvetsad hårdrocksmaskin som kan få igång vilken fotbollsstadion som helst. Och visst finns det en trygghet och en stabilitet i deras musik. Samtidigt så har de de tre gånger jag sett dem gjort tre väldigt olika spelning.

1988 på Seventh son-turnén var det en vanlig hårdrocksturné med ett stort band som promotade sin senaste platta. Men jag minns det också som att de då kändes lite trötta. Helloween som var förband – och definitivt ett band på uppåtgående – gjorde ett avsevärt mycket piggare intryck. Man visste det inte då men både bandet och hårdrocken som genre knakade i fogarna. Snart hade Bruce Dickinson och Adrian Smith hoppat av och den en gång så stolta järnjungfrun var reducerade till att spela på klubbar.

2008. Åren med grunge och industri är sedan länge passerade. Hårdrocken återfödd – om än med betydligt större åldersspridning på publiken och betydligt högre genomsnittligt hårfäste – och det är även Iron Maiden som gör sin andra Ullevispelning. Sedan återföreningen med Dickinson och Smith har bandet lyfts till en långt högre nivå än under bandets egentliga storhetstid. 2008 var det en renodlad Greatest hits-spelning som gällde och vi fick det ena örhänget efter det andra från ett band som trots att dess yngsta medlem, Bruce Dickinson, fyller 50 denna sommar lät betydligt piggare än spelningen 20 år tidigare.

Så står vi då där igen. Iron Maiden har under 00-talet släppt en serie plattor som alla förvånansvärt starka. Brave new world, Dance of death, A matter of life and death och så förra årets The final frontier som fått låna ut många av sina långa progressiva låtar till den nu pågående turnén.

Och det är slående hur bra 00-talslåtarna står sig gentemot klassikerna. Inte minst blir det tydligt när den folkmusikinfluerade Dance of death ger plats för galopptaktens magnum opus, klassikern The trooper, och The wicker man från återföreningsplattan. Den trippeln är kvällen höjdpunkt för mig och, kan jag tänka mig, för många andra. När refrängen på – ”You’re time will come” – rullar ut över läktarna på Ullevi vänder jag mig om. Jag ser bara stora leenden och öronen fylls av allsången.

Och det är väl där någonstans som tryggheten ligger. Man vet att Maiden levererar de där ögonblicken.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.