Sommarlåtarnas sommarlåt

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Q6-dp6RkEY8]

Försommarvärmen har rullat in över södra Sverige och solen sätter sina högst positiva spår på mitt humör. Nu hotar i och för sig SMHI med bakslag men det väljer jag att inte bry mig om idag.

Jag vet ingen låt som ger mig så mycket försommarkänsla som Van Morrisons Brown eyed girl. Redan under det där inledande gitarriffet vaknar sinnesminnet till liv och jag känner lukten av varm tång i mina näsborrar. Jag är uppväxt vid havet och den där lukten har alltid varit synonym med sommar för mig.

När jag i 18-, 19-årsåldern var på semester i London åkte jag på en guidad tur bland stadens mer rockorienterade sevärdheter. I bussen mellan de olika platserna visades videoklipp. Bland annat visades en videosekvens som sades vara det enda på film dokumenterade tillfället där den normalt så surmulne nordirländaren log. Om det är sant vet jag inte men jag hade det med mig i tankarna när jag såg honom vid Bragebacken i Göteborg 2005.

Då var han i alla fall på ett strålande humör. Redan 20 minuter in i spelningen sprack han för första gången upp i ett leende med kraftigt jubel som respons från publiken. Sedan han log han ett par gånger till med allt kraftigare reaktioner som följd. Till slut kunde han inte hålla sig utan började faktiskt garva.

* * *

Jag såg min tonårsidol Doro på KB i lördags. Efter att ha följt henne i 25 år var det med andra ord nästan upplagt för att jag skulle bli besviken när jag äntligen fick se henne live. Men inte då! Jäklars vad bra det var. Hon växer enormt på scen och att publiken var så pass liten (men inte så liten att det blev pinsamt) gjorde också att det blev en väldigt intim känsla.

Läs min recension här.

 

Linnea långt från ”Idol”

I sällskap med jazzförnyarna Prylf är det lätt att glömma att Linnea Henriksson visst var med i något som hette ”Idol” för några månader sedan. Prylf är något så uppfriskande som ett coverband med en mission – de tar jazzstandards, maler ner i sin musikaliska kvarn för att sedan bygga upp allt igen – men då i en helt annan skepnad. I kväll spelar Prylf på ”Babel” i Malmö. Vi träffade bandet inför konserten:

Se klippet här.

23 minuter konvoluthistoria

Ännu ett bob hund-relaterat blogginlägg?!?? tänker kanske vän av ordning. Jo, men jag utlovade ju faktiskt Martin Kann-webb-tv för några dagar sedan. Här är inslaget, där Kann går igenom sina skivomslag för bob hund – album för album på 23 minuter:

[brightcove:893715699001]

Kanye West i repris – Wow!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Syieaublu_o]

Kanye West live på Way out West 2007.

På Way out Wests premiärfestival var Kanye West ett av de stora namnen vid sidan. Det var en lite speciell spelning. I en tid när det är nästan omöjligt att boka stora stjärnor som inte är på turné lyckades den nystartade festivalen få dit hiphopens då stora framtidsnamn som precis hade rattat klart sin nya platta bara timmar innan han satte sig på planet till Göteborg för ett enstaka gig.

Spelningen var lite ojämn. Jag kan tänka mig att han var trött efter resan och den stora orkestern som backade honom verkade inte riktigt samkörd. Lite långa mellanrum mellan låtarna gjorde också att den där riktiga energin inte riktigt ville infinna sig. Men i sina bästa stunder, när allting föll på plats, var det lysande. Dessutom var det en kaxig bokning från en festival som ville etablera sig med buller och brak i det svenska sommarmedvetandet.

Nu kommer han tillbaka till festivalen som det stora dragplåstret. En trist repris bara fyra somrar efter senaste WOW-spelningen?

Knappast. Sedan 2007 har West vuxit åtskilliga nivåer och måste nog nu beskrivas som den största stjärnan genren har för tillfället. Större än Eminem, ja kanske till och med större än läromästaren Jay Z, efter förra årets stora succé med albumet My beautiful dark twisted fantasy; ett album som blivit så när universellt hyllat och toppade många årsbästalistor (trea på min egen lista för 2010).

Det är en mäktig skiva där West vänder ut och in på sig själv, tar fram sina värsta sidor och håller fram dem för åhöraren och säger: se här, det här är jag. Självterapi, måhända, men väldigt underhållande och gripande sådan.

Vad mig själv anbelangar så såg jag honom senast mest av nyfikenhet. Diamonds from Sierra Leone vevades ju hårt på radion hela den sommaren och visst var det en bra låt även om jag då tyckte att den var lite för kommersiell för min smak. Men trots att spelningen svajade lite så gick jag därifrån med en betydligt positivare bild av Kanye Wests artisteri än vad jag hade när jag gick dit,

Jag misstänker att vi i sommar dessutom kommer att få se en betydligt tightare show med ett band som hunnit spela sig samman ordentligt innan Sverigespelningen. Förhoppningsvis är det då läge för lite riktiga Wow!-känslor.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=L53gjP-TtGE]

Vem, jag? Storhetsvansinne… Näääää!

Fan, vad bra han är…


Merryl Streep, Michael Douglas, Susan Sarandon, Al Pacino och Robert De Niro samt Dame Judy Dench. Foto: Scanpix

Fan, vad bra han är…

Jag utbrister det flera gånger när jag ser Wall Street – Money never sleeps, Oliver Stones uppföljare till hans egen 80-talsklassiker. Den som får mig att utbrista detta är i första hand Michael Douglas i rollen som Gordon Gekko, även om Susan Sarandon i en betydligt mindre roll i samma film får in mig på samma tankebana.

Filmen är riktigt bra och dessutom påtagligt här och nu, med tanke på hur kort tid som gick mellan att finansmarknaden kraschade och filmens premiär. Men både Susan Sarandon och, framför allt, Michael Douglas skiner så klart i den att de nästan äter upp duken.

Douglas är hårt märkt av cancern som höll på att ta hans liv. Kroppen är närmast utmärglad, ansiktet djupt fårat men blicken… Han fullständigt äger varje bildruta han är med i. Sarandon å sin sida, som huvudpersonens mamma, har en liten men viktig roll i dramats konstruktion. Hon är sjuksköterskan som sadlat om till fastighetsmäklare och därmed gestaltar hon själva grunden i den bubbla som de andra karaktärerna reciderar i toppen av. Spelet är vitalt och uppenbart lustfyllt.

Meryl Streep, Jack Nicholson och Dame Judy Dench är tre andra skådisar som sitter inne med de här kvaliteterna.

Det är något med riktigt, riktigt duktiga skådisar som blir lite äldre. Jag antar att det har med kombinationen erfarenhet och självförtroende att göra. De behärskar hantverket till fulländning och de vet om det. Det blir som en aura runt om dem som liksom bränner sig igenom celluloiden. Det är fruktansvärt roligt att se, även om jag inte är helt säker på att det verkligen är bra för de filmer de är med i. De har en tendens att ta över fullständigt.

Ta filmen Heat som exempel. Gamle Miami Vice-regissören Michael Mann fick till vad jag minns som en riktigt schysst heist-rulle men inför filmen var det bara det förestående mötet – det allra första – mellan legendarerna Al Pacino och Robert De Niro på vita duken. Det jag själv kommer ihåg av den filmen är mycket riktigt bara kaféscenen där de två möts. Det är en tokladdad scen, helt fantastiskt spelad men som sagt – jag kommer inte ihåg någonting annat från filmen.

Omslag: Martin Kann

Förra veckan hälsade jag och nöjesredaktör Zandihn på Martin Kann på Österlen. Låter namnet bekant? Jo, det är mannen bakom samtliga bob hunds skivomslag, inklusive det senaste, det geniala icke-omslaget till ”Det överexponerade gömstället”. En god stund såg ”Istället för intervju: Förvirring” bli rubriken för dagen, men efter att ha rundat Sjöbo och irrat runt på knappt farbara grusvägar nordost om Tomelilla hittade vi till slut rätt. Resultatet hittar ni i fredagens Skånska Dagbladet och i två webb-tv-inslag här och här.

Bland annat berättar Kann historien bakom alla bob hund-omslagen; hur kom till exempel de märkliga ansiktena på ”Stenåldern kan börja” till? Men allt började med en grötreklam. Mer på fredag!

Missa inte!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=o5IpFQn18WM]

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit så trött som när jag klev innanför dörren i min studentlya efter att just ha rest tillbaka från det regnhelvete som var Roskilde 1991. På bussen tillbaka hade jag försökt sova men var gång jag slöt ögonen såg jag bara lera framför ögonen. I tältet natten innan stod vattnet fem centimeter högt och att sova där var inte att tänka på.

Hur som helst klev jag innanför dörren och hade väl egentligen bara sängen för ögonen efter att ha varit vaken i minst 48 timmar men jag satte på tv:n medan jag började ta av mina fortfarande leriga och genomblöta kläder. Just då började John Boormans film Den sista färden (Deliverance i original). Det tog bara fem minuter sedan var jag fast. Att sova fanns det inte längre en tanke på.

I natt visar femman filmen. Har du inte sett den så missa den för guds skull inte om du har det minsta intresse av thrillers. Det är en riktig nagelbitar när Burt Reynolds äventyrare leder sina tre betydligt mer stugsittande polare på en sista forsränning i en älv som snart ska dämmas upp.

Det blir en våldsam kollision mellan civilsation och vildmark när ett gäng inte alltför sympatiska hillbillys – tecknade i en brutal nidbild – ger sig på jakt efter dem. Scenen med banjoduellen är en klassiker som blivit en klassiker och närmast en kliché liksom den genuint obehagliga ”squeal like a pig”-scenen.

Det är en riktig nagelbitare och Burt Reynolds har aldrig någonsin varit bättre. I rollen funkar hans übermacho image fantastiskt väl. Jon Voight och de andra är inte ett dugg sämre. Enda felet är att femman väljer att visa den på en omöjlig tid, klockan 02.35 en måndagsnatt. Läge att banda med andra ord.

Män som tror på underliga saker

”Military intelligence is an oxymoron” lyder ett amerikanskt svåröversatt skämt. Själva vitsen är att militär och intelligens är en motsägelse i sig själv.

Detta betvivlar man inte när man läser Jon Ronsons The men who stare at goats. På framsidan av boken kan man läsa texten ”This is the story about what happened when a small group of men – highly placed within the United States military, the government, and the intelligence services – began believing in very strange things.”

Det är en fascinerande bok. Jag sträckläste den när den kom 2004, förmodligen med munnen chockerat halvöppen medan Ronson nystade upp historien om tankarna på en First earth batallion och de mycket märkliga saker de ledde till. Det hela började med att soldaten Jim Channon kom hem från Vietnam och lyckades få loss pengar från sin arbetsgivare, den amerikanska militären, för att resa runt och besöka olika andliga grupper och – för att göra en lång historia kort – komma på ett mer etiskt sätt att bedriva militär verksamhet på.

Det hela resulterade i ett manifest, en handledning betitlad Evolutionary Tactics, som kan beskrivas som något så motsägelsefullt som ett möte mellan militärt tänkande, hippieideal och new age-andlighet. I förlängningen ledde detta till att man experimenterade med saker som att försöka gå genom väggar, bli osynlig genom tankekraft och döda getter genom att stirra på dem och koncentrera sig. Kort sagt: det är en mycket underhållande bok om en organisation man tror ska vara superrationell men som tydligen knappast är det.

2009 kom filmversionen som möttes av ganska kallsinnig kritik. Inte minst, tror jag, eftersom de flesta recensenter hade läst boken innan de såg filmen. Själv har jag nu äntligen fått tummen ur och sett den och jag måste säga att jag trots allt är positivt överraskad.

Nu är det ju en gång för alla så att filmer sällan vinner på att man läst boken innan. En bok har utrymme för så mycket mer än en film. I fallet med The men who stare at goats har boken och filmen dessutom ganska lite med varandra att göra. Boken har inget traditionellt drama i sig och är fullt ut non-fiction. Filmen däremot bygger en fiktiv historia med avstamp i det som boken berättar om.

Har man läst boken och väntar sig något slags dokumentär kan det vara störande. Det hindrar inte att filmen är rätt rolig på ett väldigt absurt sätt. Och varför inte – den bygger på en absurd verklighet. Spelet mellan George Clooney och Ewan McGregor är helt lysande medan både Jeff Bridges och Kevin Spacey gör fina biroller.

Dessutom visar filmen hur de i grunden fina tankarna bakom First earth batallion och icke-dödliga militära metoder – efter att ha legat i malpåse unde 90-talet – återfötts efter 11 september 2001 på platser som Abu Ghraib och Guantanamo på ett inte alls lika positivt sätt.

Jag rekommenderar att man – om man tänkt se filmen – gör det först och sedan läser boken för att fördjupa sig i verkligheten bakom fiktionen.

Grattis, Emmylou!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=UQnDqE7cdxI]

Idag fyller Emmylou Harris 64 år. Ett år kvar till folkpensionen med andra ord och åren brukar märka vokalisters stämband svårt. Men åren drabbar inte Emmylou Harris som de drabbar oss vanliga dödliga. Som ett fint vin blir hon bara bättre och bättre. Jag har svårt att komma på någon enda sångerska som är bättre än henne.

Inte minst gäller det hennes fantastiska förmåga som duettpartner. När hon delade mikrofon med Gram Parsons uppstod en särskild sorts magi. Jag tror inte att någon som har hört dem göra duett på Boudleaux Bryants Love hurts (ursprungligen framförd av Everly Brothers) eller Parsons Return of the grievous angel kan glömma hur perfekt deras röster glider samman.

Å andra sidan sätter hennes perfekta tonträff stora krav på duettpartnern. Desire är min favoritplatta med Bob Dylan men stundtals gör det nästan ont att höra Dylan missa tonerna när man ständigt har Emmylou Harris körsång som rättesnöre för var han borde vara någonstans i tonhöjd.

* * *

Om cirka tre veckor släpper Emmylou Harris nytt. Plattan Hard bargain släpps 26 april. Ett första smakprov kan man ladda ned gratis här. Och här kan man lyssna på en alldeles ny (1 april) BBC-intervju med henne.

Från början var ju Emmylou Harris i första hand en första klassens uttolkare av andras låtar. Med notabelt undantag för fina Boulder to Birmingham bestod hennes 70-, 80- och 90-talsplattor just av covers. Det senaste decenniet har allt fler låtar strömmat från hennes egen penna och det med gott resultat. Hard bargain är inget undantag. Nio spår av totalt elva bär hennes signatur.

* * *

Det finns en gullig historia om Emmylou Harris från den tiden hon gick på highschool och närde folksångerskedrömmar. Hon var en populär tjej på skolan, sägs det. I ett brev till sin idol, den tidens store amerikanske folksångare – Pete Seeger, skrev hon om sina drömmar men att hon var rädd att hon inte fått lida tillräckligt mycket för att kunna bli en bra folksångerska. Seeger, mannen bakom klassiker som Where have all the flowers gone och Turn! Turn! Turn!, svarade: Var lugn! Du kommer att få lida.

Jag är inte säker på att hon blev lugnad av det.

* * *

Det brukar ju sägas att Bruce Springsteens band E-Street Band är – eller i alla fall var – världens bästa kompband. Sådana utsagor kan ju alltid diskuteras. Booker T & the MG:s (bland annat husband i Stax-studion) vill säkert vara med i den tävlingen. Dessutom borde den fantastiska powertrio som backat Emmylou Harris de senaste femton årens turnéer vara med.

Buddy Miller på gitarr, Brady Blade på trummor och Tony Hall på bas besitter en förmåga att ta avstamp i country och blues och skapa något helt nytt och spännande från de genrernas vanligtvis hårt mallade form som är djupt beundransvärt.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=2bDKR4XFOiA] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=AG7CQ0YugFc]

* * *

Läser för övrigt att Snoop Doggy Dogg och Charlie Sheen slår sina påsar ihop och spelar in en låt tillsammans. Det passar ju bra. Två seriefigurer – en låt.

* * *

Eleganten från vidderna – bra dokumenär om ett tragiskt levnadsöde. Tillsammans med Lykke Li i Skavlan var det största behållningen av fredagens tv-kväll. Se inlägg nedan…

Könsrocken i fokus

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=TSTDryyt9tk]

Det är mycket könsrock i SVT just nu. I tisdags var det Kobra som ägnade hela programmet åt detta lätt suspekta tema och ikväll kommer Eleganten från vidderna, dokumentären om Eddie Meduza.

Det känns som ganska länge sedan en s-politiker försökte få Onkel Kånkels sånger förbjudna när man hör Lilla Lovis sjunga sina könsordsbemängda men ändå på något sätt charmiga sånger i statstelevisionen. Inte minst som programledaren i det hyllade kulturprogrammet med illa dold stolthet visar upp sitt privata signerade exemplar av en av den gode Onkelns lp-skivor.

Själv kan jag med lika illa dold stolthet stoltsera med att jag faktiskt såg Onkel Kånkels allra första spelning – och en av blott en handfull spelningar bandet gjorde över huvud taget. Det var på Hultsfred 1993 och jag minns den som magnifikt usel.

Har vi gått och blivit avtrubbade? Eller har samtiden plötsligt skaffat sig humor? Kanske har vi bara vant oss. Moralpaniken har ju inte direkt försvunnit, snarare tvärt om, men den kanske har flyttat på sig lite grann. Numera är det väl kanske inte hårdrock och smaklös humor som står i fokus för vän av ordnings ilska.

Och lyssnar man på Håkan Florå (som stod bakom pseudonymen Onkel Kånkel – hans verkliga identitet avslöjades inte förrän efter hans död 2009) själv hade han rätt vettig syn på det hela. Om folk som blev förbannade på att han skämtade om homosexuella, utvecklingsstörda och andra sa han i en intervju i Aftonbladet 1999:

– Det är folk som inte fattat grejen. Jag tror att det är dom som själva är homofober som reagerar starkast. Jag har inga restriktioner, jag tycker att man kan skämta om allt.

På den där Hultsfredsspelningen var det med en utvecklingsstörd man som heter Kurt och drog vitsar och sjöng med. Det väckte naturligtvis också ilska hos somliga som menade att man skämtade på hans bekostnad.

– Det där är skitsnack. Det var bland det roligaste som han har varit med om. Han är en jätterolig kille. Det är inte fel att skratta åt utvecklingsstörda, det som är fel är att inte låtsas om dom, att behandla dom som om dom inte fanns, sa Florå i Aftonbladet-intervjun.

Själv kan jag tycka att både Onkel Kånkel och Eddie Meduza är lite för mycket för min personliga smak. Dessutom har jag lite svårt att relatera till Meduzas EPA-traktorer, raggarrundor och hembränt på dunk. Lilla Lovis, däremot gillar jag skarpt. Hon har ett sätt att vända på begreppen som sätter fingret på företeelser i samtiden. Det finns också något befriande med någon som så medvetet bryter med allt vad god smak heter. Dessutom är hon sanslöst catchy på samma lite naivistiska sätt som Stereo Total och det funkar alltid för mig.

Alla är inte lika positiva. I en intervju med Göteborgs-Posten för ett par veckor sedan kommenterade hon de ibland hätska reaktionerna:
– Väldigt förväntat. Sedan har jag svårt att förstå hur folk kan bli så otroligt provocerade. Jag är grov i munnen och så där men … Eller jag vet ju det, det är för att jag är en ung tjej som ser bra ut. Det är också fruktansvärt att det är så.

Visst är det mindre förväntat att en ung söt tjej ska vara grov i mun än att en rätt härjad lönnfet medelålders man som ser ut som en raggare ska vara det. Det som bryter samhällets konventioner har ju en tendens att provocera vissa människor. Men det bidrar också till att göra henne intressant.

Men Lilla Lovis skiljer inte bara ut sig från andra könsrockare genom att vara tjej. Hon kommer dessutom från storstan (i det här fallet Stockholm) till skillnad från i princip alla andra storheter i genren med betydligt lantligare uppväxter. Onkel Kånkel var från Kalmar, Eddie Meduza föddes i och för sig i Göteborg men är uppväxt på diverse småorter, The Kristet Utseende kommer från Gnarp och genrens anfader, Johnny Bode, föddes i Falköping.

Fotnot: Eddie Meduza – Eleganten från vidderna visas 20:00 i SVT2. Eftersom jag i vanlig ordning har noll kontroll över fjärrkontrollen innan ungarna lagt sig och dokumentären sänds på Så ska det låta-tid så blir det till att ställa dvd:n på inspelning.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.