Bra start med Clash

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=YcOpZhQ7MEM]

Morgontrött och i bilen till jobbet. Kaffebehovet är stort. Så ringer en snubbe från Rinkaby in till radion och önskar Death or Glory med The Clash. Dagen vänder uppåt. Jag vrider upp volymen tills det börjar skorra i högtalarna.

Bilen flyger fram över den skånska landsbygden. Solen skiner. Våren är här. Känns det som i alla fall…

När den följs upp med Lykke Lis Get some skapar det ett upp som inte ens en gammal Brainpool-dänga och en autotunad Britney Spears kan ta ned.

Världens två bästa låtar.

Just idag, i alla fall.

Pi-dagen 2: Kate Bush och mattenördarna

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=kZSHr5E7fZY]

Lite random internetsurfande för mig till ett brittiskt forum för mattelärare. Fråga mig inte varför. Jag kan ändå inte förklara. Jag är varken mattelärare, engelsman eller i egentlig mening någon mattenörd – snarare nörd i största allmänhet.

Ett inlägg från 2009 handlade om Kate Bush och hennes låt Pi (som finns med på hennes senaste skiva Aerial). I den låten sjunger hon ett stort antal decimaler på det heliga talet.

Men!

Det blir fel. 52 nuffror in sjunger hon 58231 och så kan man inte göra – det ska ju vara 58209. Det har ju naturligtvis inte gått någon (host host) förbi. Inläggsskribenten refererar till ett radioprogram på brittiska kanalen Radio 4 där programledaren hävdade att eftersom pi är oändligt långt och ickerepetitivt så måste Kate Bushs sekvens finnas någonstans i pi.

Med i samma radioprogram fanns matematikern Toby O’Neill som till och med hade en term för det: ”The Kate Bush conjecture” – stället där Kate Bushs talföljd återfinns i Pi.

Coolt!

Jag vill också ha en egen matematisk term döpt efter mig, även om det bara beror på ett misstag.

Pi-dagen

– Vem fan vill ha en pi-dag, frågar redaktör Larsson högt.

– Vem vill inte ha en pi-dag, replikerar jag.

Idag är det hur som helst pidagen, ifall någon till äventyrs missat det. 14:e mars. 3.14. Själv firar redaktör Olsson och jag detta med att lära oss ännu en decimal av detta magiska tal. I redaktör Olssonfall en etta och i mitt en nia. Eller en till, förresten. Jag kan lika många decimaler nu som jag (trodde att jag) gjorde igår. Jag hade fel på den sista siffran.

Och så firar jag lite extra med att kolla på ett klipp från härligt naturvetenskapsnördiga 80-tals-rullen Snilleskolan (Real Genius).

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=wNFMPhKIZXg]

Pi med några fler decimaler än vad jag kan.

3.14159265358979323846264338327950288419716939937510
5820974944592307816406286208998628034825342117067982
1480865132823066470938446095505822317253594081284811
1745028410270193852110555964462294895493038196442881
0975665933446128475648233786783165271201909145648566
9234603486104543266482133936072602491412737245870066
0631558817488152092096282925409171536436789259036001
1330530548820466521384146951941511609...

Hellcats och andra cheerleaders

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=ZDvVkSOhUAY]

Jag har skrivit det förrut och jag skriver det igen: jag är väldigt svag för highschool- och collegefilmer.

Varför, kan man fråga sig. De är inte sällan rätt svagsinta historier enligt ett grundläggande formulär: Töntig kille förälskar sig i populär tjej, eller vice versa. Sedan handlar resten av dramat om hur de ska få varandra. Alla arketyper ska finnas med: de stöddiga fotbollsspelarna och de diviga hejarklacks-tjejerna utgör kungligheterna i detta slutna universum. Sedan har vi rebellerna och töntarna och de som faller någonstans däremellan, de som inte sällan ser upp till dem där upp och ned på dem där nere.

Men i rätt händer blir filmens highschool en värld i miniatyr där man kan berätta historier om i princip vad som helst. John Hughes 80-talsrullar var inte sällan tidiga mästerverk i genren, oavsett om det var ett klassdrama som Pretty in pink eller en uppgörelse med de klassiska arketyperna som i Breakfast club.

Tydligast av alla dessa arketyper är nog cheerleadern. De snyggaste tjejerna på skolan med den sämsta attityden. Cordelia Chase, spelad av Charisma Carpenter – själv en gång i tiden en San Diego Chargers-girl – i Buffy the Vampire Slayer är ett nästan parodiskt exempel. I seriens första säsong, innan karaktären börjat få fler bottnar, var hon skolans drottning som med en nickning och en elak kommentar satte sig till doms över vem som var inne och vem som inte var det. Totalt världfrånvänd när det gäller allt som brukar kallas viktigt men ett geni på det sociala spelet och perfekt koll på modet.

Alicia Silverstone, som cheerleadern Cher (!) i Clueless, mjukade upp arketypen något. Cher var kanske inte mindre världsfrånvänd men definitivt inte ondskefull.

* * *

“We are an internationally recognised competitive sport” säger cheerleadern Savannah (Ashley Tisdale) i serien Hellcats som hade premiär på Kanal 5 ikväll.

Internationellt erkänd… maybe not so much. Men tävlingsinriktad – definitivt. Den mycket framgångsrika – och faktiskt rätt bra cheerleading-filmen Bring it on lyfte fram den aspekten av fenomenet som annars tenderar att framställas som enbart spelande mot maskulina fantasier – vilket det naturligtvis också gör. Bring it on fick flera uppföljare; några lyckade, de flesta inte.

Aly Michalka spelar Marty Perkins, huvudrollen i Hellcats, en juriststudent som blir av med sitt stipendium på grund av sin något mindre ansvarstagande mamma, och mot sin karaktär tvingas söka till cheerleadingtruppen Hellcats för att få ett nytt stipendium. Hon stiger in i en värld av pom poms, catfights och outhärdlig positivitet.

Att döma av första avsnittet visar serien alla tecken på att vara förvisso snyggt genomförd men också ganska genretypisk historia. Vi får reda på att colleget i sin besparingsiver hotar strypa stipendierna till sina hejaklacksledare om de inte tar sig till de nationella tävlingarna. Samtidigt gör den tjej Marty Perkins ersatte sitt bästa för att hon ska misslyckas och bli utkastad ur truppen. Och hon drar sig inte för att spela fult.

Vi har alltså en grupp som kämpar för sin överlevnad på colleget samtidigt som krafter motarbetar dem med inte helt rent spel. Byt ut cheerleaders mot musikalgrupp och college mot highschool och du har grundkonceptet i Glee. Lägg till en liten gnutta Veronica Mars så har du Hellcats i ett nötskal.

Detta sagt så är det ändå rätt underhållande och Michalka är bra i huvudrollen. Hon har en gatusmart tuffhet över sig som passar bra till karaktären och gör henne till en främmande fågel bland de andra hejaklacksledarna.

* * *

Buffyfaktor: 1. D.B. Woodside, rektor Robin Wood den sista säsongen av Buffy, spelar Hellcats läkare.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3iXNqH2nZb8]

Nytt med Kate Bush

Nytt material med Kate Bush är bara alltför sällsynt nuförtiden. Senast var 2005 års Aerial som var helt okej även om den inte nådde upp till höjdarna från 80-talet. Innan dess var det The Red Shoes från 1993.

Men nu är det nya grejer på gång, läser jag på Pitchfork. Det handlar dock inte om helt nya låtar utan om omarbetade versioner av sånger från The Sensual World (från 1989) och The Red Shoes. Plattan som ska heta Director’s cut släpps 16 maj.

Sajten refererar till ett pressmeddelande där det sägs att Bush också arbetar på helt nytt material. För detta finns det dock inget releasedatum offentliggjort. Den som väntar på något gott…

Och medan jag väntar lyssnar jag på denna favorit från förr:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=wp43OdtAAkM]

Tio år med Kobra

Joss Whedon, skaparen av och manusförfattaren till tv-serier som Buffy the Vampire Slayer och Dollhouse, har sagt att den typ av tv han INTE vill göra är ”radio med bilder”. Med det menade han väl att allt för många inte tar till vara på tv-mediets möjligheter och låter det skrivna ordet leda vägen. Bilderna får helt enkelt illustrera orden istället för att bilder, ord och musik bildar en enhet som berättar historien. Han talade om tv-dramatik men det samma kan sägas om tv-journalistik.

Inget tv-program jag någonsin sett är mindre ”radio med bilder” än Kobra.

Kobra är Sveriges Television när det är som allra bäst. Underhållande och allmänbildande; intellektuellt men inte högtravande. Det dessutom med ett eget unikt språk; ett språk som tar till vara tv-mediets styrkor.

Kobra firar tio årsjubileum och på torsdagen bjöd programmet på en tripp nedför minnenas allé med en remixad kavalkad av favoriter ur programmets historia. Jag är inte säker på inramningen från ett kändisimitatörskonvent i Las Vegas där man låtsades ha jubileumsmingelparty var den bästa idé som kommit ut från redaktionen men det hindrar inte att det var kul att se.

Det starka reportaget om filmen Songbirds (en film jag tyvärr aldrig haft möjlighet att se) – en dokumentär i musikalform (!) – om kvinnor i fängelse hade jag glömt bort. Jag inser nu att jag nog måste snoka rätt på den någonstans.

En annan favorit var det tidigare stående inslaget där två mer eller mindre omaka artister parades ihop i ett rum och fick tre timmar på sig att lära känna varandra och skriva en låt tillsammans. Låten som Freddie Wadling och Frida Snell fick ihop var ren magi.

Återbesöket hos Henry Rollins taxichaufför var också klockrent.

För övrigt anser jag att programmet borde förlängas till en timma igen, så som det var förr i världen.

Senaste nytt omTV

Blue Bloods och Tom Sellecks mustasch

Blue Bloods: Tom Selleck och Donnie Wahlberg. Foto: Scanpix

TV4 marknadsför serien Blue Bloods, vars första avsnitt visades på onsdagskvällen, tungt. Att som de gör i reklamen säga att den är ”från skaparna av Sopranos” är väl att ta i. Den geniförklarade maffiaserien skapades ju av David Chase och han är mig veterligen inte inblandad här.

Blue Bloods handlar om familjen Regan, en familj av New York-poliser med pappa Frank Regan (Tom Selleck) som överhuvud, både i familjen och rent polisiärt.

Om serien har någon likhet med Sopranos är det väl att den riktar in sig mer på den sociala familjedynamiken än på det personerna faktiskt sysslar med – maffiaverksamhet i Sopranos och polisdito i Blue Bloods.

Faktum är att det är själva brottsfallet, eller kanske snarare lösningen därav, som drar ned hela det första avsnittet. För det första får man aldrig någon djupare inblick i brottet utan det behandlas ganska summariskt. Vid inte en utan två tillfällen tar man in extraordinära faktorer utifrån för att (för) snabbt lösa problem i historien (deus ex machina), vilket jag tycker är dramaturgiskt ganska osnyggt.

[OBS Spoiler:]

  • Först tappar boven en unik och spårbar docka på brottsplatsen där han just har kidnappat en liten flicka. Långsökt? You bet! Men eftersom Frank Regans äldste som Danny (Donnie Wahlberg) som utreder ärendet tycker att waterboarding är en okej förhörsmetod blir det lite svårt att åtala kidnapparen.
  • Då visar det sig som av en slump att det där halsbandet som kidnapparens exfru så maniskt fingrar på tillhör en flicka som mördats tidigare i Florida. Tadaa! Saken är biff.

[Inga mer spoilers nu.]

Nu är det inte alltigenom dåligt. Rollbesättningen är helt okej om än lite typecastad. Tom Selleck är kanske inte världens största skådis men han har en stelhet som passar bra för rollen och Donnie Wahlberg hittar rätt i sin lite yviga karaktär. Och låten som körs TV4:as trailer, Cat Powerst tolkning av ”New York, New York”, är briljant.

Dessutom är det kul att se Sellecks mustasch tillbaka i rutan. Den är ju en liten koppling tillbaka till barndomens tv när han körde omkring i en röd Ferrari 308 GTS (min drömbil som barn) och löste brott på Hawaii istället för i det stora äpplet.

* * *

Buffyfaktor: 3. Tom Selleck var med i femte säsongen av Las Vegas där James Lesure har en stor roll. Lesure i sin tur hade en roll i Alias där Kevin Weisman också var med. Weisman spelade Dreg i några avsnitt av säsong två av Buffy.

Vaknar upp i Narnia

Satte mig på tåget till Göteborg i morse. När jag somnade någonstans i höjd med Lund var det vår, sedan vaknade jag upp i Narnia (första delen, där den vita häxan gjort så att det är ”always winter but never christmas”). Hatar sådana bakslag. Blöt och jävlig är snön också. Kommer kanske aldrig våga somna igen. Tänk om jag skulle vakna upp i en ny istid…

* * *

Blir lite gladare när jag kommer innanför dörren och ser att Lykke Lis nya har dumpit ned på hallgolvet i hardcopy. Säga vad man vill om digital musik men det är fortfarande något särskilt med att ha musiken på riktigt. Låt vara att cd inte är riktigt lika mycket på riktigt som vinyl. Vinyl är riktigast.

Och tusan vad snygg den är! Från omslagsbilden och häftet till pappkvaliteten känns det väldigt gediget.

Varför satsar inte de stora skivbolagen i större utsträckning på schyssta förpackningar? Det hade ju varit ett sätt att på ett tidigt stadium mota nedladdningen i grind. Att ge kunden något mer än bara musiken. Ge dem ett skäl att faktiskt vilja ha den fysiska produkten, något som inte gick att ladda ned från nätet.

Men istället har det varit som omslagsdesignen regredierat, egentligen ända sedan cd-formatet introducerades. Som om det inte var kul längre att göra något speciellt när de stora fina vinylkonvoluten försvann och designern hänvisades till 12×12 centimeter instucket i ett fult plastfodral som sprack eller tappade tänderna bara man tittade på det.

Men ett schysst hårdpappfodral med god design (och gärna ett bra innehåll också, naturligtvis) det gör mig glad. Nästan lika glad som ett gatefold-vinylkonvolut. Men bara nästan.

* * *

Läser i Huffington Post att det finns tillägg till Chrome och Firefox som rensar bort, eller i alla fall maskerar, vartenda omnämnande av Charlie Sheen och Justin Bieber på internet. Inte en dag för tidigt.

Som om det vore viktigt…

Slår upp nöjessidorna i våra båda kvällstidningar och suckar djupt.

I söndags Melodifestivalens röstkaos.
I måndags Melodifestivalens röstkaos.
Idag Melodifestivalens röstkaos.

Som om det vore någonting viktigt. Som om det handlade om liv och död.

Ja, det var väl klantigt men värre saker har väl hänt, om man säger så.

* * *

I dag börjar Mardi Gras i New Orleans. Nattredaktör Olsson hotar med att spela Professor Longhair hela kvällen. Jag kontrar med den lite underligare sidan av stan.

Dr. John har gjort en hel del ganska lättillgänglig musik. Han har till och med haft hits. Jag minns en skön spelning på Roskilde någon gång under 90-talet när han kom ut på scen i vit three-piece stödd på en krycka med gigantisk silverknopp. Backad av ett ungt band bjöd han sedan på ett flyhänt självklart sväng halvvägs mellan jazz, rock n roll och ren voodoo. Hela hans uppenbarelse präglades av en ålderns värdighet.

Men det har funnits vildare och märkligare tider. Det här trippiga albumetn ”The Sun, Moon and Herbs”n från 1971, samma år jag föddes. Let the weirdness begin.

James Bond och kvinnodagen

James Bond 1962…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=m3lAjyUUS1g]

…och 2011.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=gkp4t5NYzVM]

Vad var det han sjöng, Bob Dylan? The times they are a changing…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=2haiLrFRJqY]

Eftersom jag gick bet på att hitta originalet på Youtube fick det bli en cover. Men vilken cover det blev!!!

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.