Bra dålig musik – och dålig

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=nt3OMF17mes]

Bad music for bad people heter en gammal samlingsplatt med The Cramps. Det är en platta som bevisar att bad music inte är det sämsta – precis som allt annat The Cramps någonsin gjorde.

Jag älskar The Cramps. De är precis allt det ett rockband ska vara. Farliga, sexiga, skitiga men med glimten i ögat och en stor kärlek till allt vad skräpkultur heter.

Men var de bra? Knappast. Vi snackar rudimentär primitiv 12-taktersblues med texter inspirerade av 50-talets b-filmer och exploitationrullar framförda utan större finess. Och det är liksom poängen. De tog allt det lägsta i den amerikanska trash-kulturen, höll fram det och sa: titta här, det här är vad vi är; vad vi älskar. De gjorde det ultimata outsider-soundtracket och skrev in sig i samma tradition som Ed Wood och John Waters. Det var liksom aldrig meningen att det skulle vara ”bra”.

Sajten Shit-Fi tar det hela ett steg längre. Sedan 2006 har den ägnat sig uteslutande åt att, under valspråket ”the political economy of bad music”, skriva om ”dålig” musik.
”Our music originates in basements and garages in non-English-speaking countries or at the margins of the US scene and is recorded with primitive equipment. Our music is the demo and live recordings of bands already deemed too bizarre or untalented “to make it.” Our music is not just lo-fi, it is SHIT-FI.” kan man läsa i sajtens manifest.

”Bra” musik är ofta våldsamt överskattad. Magnum spelar bra musik. Toto spelar bra musik. Rush spelar bra musik. Det är skickliga musiker som spelar efter konstens alla regler. Samtidigt är det så förbannat tråkigt att klockorna stannar. Om det här är bra musik föredrar jag dålig musik vilken dag som helst i veckan. I alla fall bra dålig musik.

Varför skriver jag om detta nu? Jo, jag har recenserar skivor och spelningar i snart tio års tid och fan trot men idag har jag lämnat in recensionen av den förmodligen sämsta platta jag någonsin hört. Och den var INTE dålig på det bra sättet. Vilken det är? Det kan ni läsa i Skånskan på onsdag. Betyget blev hur som helst en väldigt självklar etta.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.