Tillbaka till Dallas!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=o0BGhMEFg-c]

Jag har ju nyligen förklarat 80-talet (äntligen) slut i och med nedläggningen av Tracks och Okej.

Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Läser nu på Kulturnyheterna något som ger en vinkning om att världens mest seglivade årtionde (möjligen i konkurrens med 60-talet) inte tänker lägga sig och dö frivilligt.

Larry Hagman, Linda Evans och Patrick Duffy – mer kända som JR, Sue Ellen och Bobby Ewing – är på väg tillbaka till Southfork när tv-serien Dallas, som sändes i 350 avsnitt mellan åren 1978 och 1991, gör comeback. Hjälp! Min barndoms tv slår tillbaka!

Jag kommer aldrig att glömma den fantastiska scenen när Pamela Ewing kommer in i duschen och hittar sin make Bobby där som varit död i sisådär en halv evighet och det visar sig att allt som hänt under en och en halv säsong (om mitt minne står mig bi) var en dröm. Där någonstans dog serien väl för de flesta av sina tittare. Det blir liksom svårt att ha någon trovärdighet hos tittarna om man inte följer de dramaturgiska spelreglerna.

Vad mig anbelangar hade den gärna fått förbli död. Fast om den dyker upp på svensk tv tänker jag nog se de första avsnitten i alla fall… Måste ju se om Bobby har kvar sin fantastiska hjälmfrisyr.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=IMR5setaS7I]

Thin Lizzy???

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=tIvnrmVrq9A]

För en liten stund sedan damp det ned ett mejl från Sweden Rock. Thin Lizzy kommer till sommarens festival.

Thin Lizzy?

Nä, det gör de naturligtvis inte. Inte det riktiga Thin Lizzy. Ett Thin Lizzy utan Phil Lynott vore ju som ett Dio utan, eh, Dio. Som Creedence Clearwater Revival utan bröderna Fogerty (vänta lite, det finns ju). Eller som ett Motörhead utan Lemmy.

Det finns band som kan byta medlemmar. En del lyckas även med att byta sångare. Ett litet fåtal kan till och med ta ett kliv framåt med ny vokalist. Paradexempel på det senare är naturligtvis Iron Maiden, som bytte från Paul Di’Anno till Bruce Dickinson, och Fleetwood Mac efter att Peter Green lämnat bandet.

Sedan finns det band som är en viss medlem. Lemmy är Motörhead. Ronnie James Dio var Dio.

Thin Lizzy hade två faktorer som gjorde deras egenart. Dels är det soundet med de dubbla leadgitarrerna (som Iron Maiden lånade med framgång) och dels är det Phil Lynotts röst och personlighet. Och det är Lynnott som är den viktigaste.

Lyssna på det här spåret:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Obg7QSm9e3w]

Lynott utan Lizzy – men med Mark Knopfler från Dire Straits. Han stod alldeles utmärkt på egna ben. Men tvärt om? I don’t think so. Det blir ju liksom bara ett coverband.

Phil Lynott har varit död i 25 år. Att turnera runt och kalla sig vid det bandnamnet ännu idag snuddar vid bedrägeri. Då är det betydligt hederligare att göra som de forna Rainbow-medlemmarna som turnerar runt med gamla Rainbowlåtar och kallar sig Over the Rainbow. Det är, men ändå inte.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv