Gaga vs. Madonna

Så är då Lady Gagas nya singel ute. Ni kan lyssna på den här.

Och den låter ju okej. En dansgolvsrökare som sätter sig med en gång. Eller vänta nu! Den sitter ju där redan innan jag hört den första gången. För det låter ju som…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=12wP5W2R0wY]

Eller?

Okej, Lady Gagas nya och Madonnas klassiker från 1989 är kanske inte tvillingsjälar men definitivt närstående kusiner. Jag väntar liksom hela tiden på att Gaga ska falla ut i ett ”You gotta make him express how he feels”.

Tredje gången gillt, Dolly?

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=lFokKcXNwOE]

När Steve Young 1972 gjorde Seven bridges road sa en av outlaw-countryns allra största, Waylon Jennings, att:

”If he gets any better I’ll have to kill him”.

Knappt 30 år senare visade Dolly Parton att det gick att göra just den låten ännu bättre än vad Young gjorde den. (The Eagles cover av samma låt smulade hon sönder fullständigt.)

Då, strax efter millenieskiftet, hade Dolly Parton precis gjort en karriäruppryckning som – med undantag för de plattor Johnny Cash gjorde tillsammans med Rick Rubin – sällan skådats.

Vid den tiden var Dolly Parton en av de där artisterna jag hoppades, men knappast trodde, att jag någon gång skulle få se live. Det verkade som att hon mest höll till på sitt eget nöjesfält, Dollywood.

Men jag skulle få se henne. Först i Göteborg och sedan i Malmö. Läser nu här att det blir en tredje chans. 25 augusti spelar hon i Köpenhamn och två dagar senare i Göteborg.

När jag såg henne på Scandinavium i Göteborg för tre år sedan lät det väldigt bra men jag såg desto sämre där jag satt uppe under taket i den stora hockeyladan. På Malmö Stadion såg jag bättre men ljudet var å andra sidan bland det sämsta jag varit med om på en utomhusarena. Våg efter våg av ljud rullade uppför läktaren och sedan tillbaka ned i repris för oss som satt på fotbollsplanen.

Dags för tredje gången gillt för min del?

Gaga: En dag kvar!

Imorgon kommer den äntligen: Lady Gagas nya singel. Hur den låter? Inte den blekaste aning men den släpps till radio klockan 12 på fredag och finns digitalt några timmar senare.

”Born this way” heter den i alla fall, om någon nu till äventyrs skulle ha missat det,

Och i väntan på att få höra den: Lady Gaga med väldigt fin ballad och lustig frisyr.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=_7HvURBhMGE]

PJ Harvey till Roskilde

Höll på sätta kaffet i fel strupe när jag såg nyhetsbrevet från Roskildefestivalen: PJ Harvey till Roskildefestivalen. Ja, det var ju inte på samma sätt jag hajade till som när jag hörde att Gary Moore var död. Men hemskt nog nästan. Den här gången blev jag dock glad om det kan lugna.

Jag såg PJ Harvey på Roskilde 2001, stod längst fram (mamma och pappa, jag vet vår överenskommelse men här var det avspärrat och helt ofarligt, lovar!) och tyckte hon var coolast i världen. Det är hon fortfarande.

Här är min absoluta Harvey-favorit… ”Angelene” från albumet ”Is this desire”.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=_f7CWCZIqvY&feature=related]

Pulp till Way out West

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=DqgXzPfAxjo]

Pulp kommer till Way out West-festivalen.

Okej, det var förbaskat länge sedan som Jarvis Cocker gjorde någonting som fick mig entusiastisk men det hjälps inte. Chansen att få se Pulp spela Common people live får ändå mitt 90-tals-hjärta att banka så mycket hårdare. Den må ha varit uttjatad på sin tid men det är en grym låt med en skön text.

Nytt till WOW-programmet är för övrigt också Ariel Pink’s Haunted Grafftiti.

Belinda och knarket

Småler när jag läser en TT-Spektra-text på Aftonbladet som lyfter upp Belinda Carlisles missbruk som en nyhet. Bland annat kan man läsa om hennes helylleimage på Heaven on earth-tiden. ”Något som nu alltså visat sig vara en fasad” står det sedan.

Nu?

Källan till artikeln är förvisso en ny Daily Mail-intervju där hon talar ut om sina 30 år av missbruk men det är knappast en nyhet att Belinda Carlisle knarkade rätt hårt. Jag vill minnas att det pratades om det hårda livet i The Go-Go’s redan då hon blev soloartist på 80-talet och att hon själv var rätt öppenhjärtlig om det i We’ve got the neutron bomb – boken om LA:s punkscen i slutet av 70-talet – från 2001.

En snabb googling ger dessutom en källa som är äldre än så: en intervju i Bay Area Music 1997 där Belinda Carlisle själv bland annat säger ”Well I used to do blow in my walk-in closet while my boyfriend was sleeping.”

Det här inlägget har för övrigt ingenting att göra med att jag ville lägga upp ett par klipp med en av mina ungdomsfavoriter. Ingenting. Säkert.

R.I.P. Gary Moore

Gary Moore är död. Jag får nyheten när jag sitter och tittar på BBC World. Medan bilderna på tv:n handlar om upproret i Egypten rullar kvällens andra nyheter på listen i rutans nederkant. Där står det. Det kommer som något av en chock.

Det var ju bara i somras som jag såg honom. Han spelade hårdrock igen. Gitarrspelet var bländande. Out in the fields, Empty rooms, Over the hills and far away. Musiken jag själv lyssnade så mycket på när jag 15. Jag älskade på det sätt han plockade in folkmusiken på albumet Wild frontier som gick het på stereon hemma i pojkrummet. De senare bluesövningarna var jag dock inte lika förtjust i. De var lite för tekniska för genren.

Som hårdrocksgitarrist, däremot, kom hans bländande teknik fullo till sin rätt. Hans spel var kraftfullt men ändå nyanserat, för att inte säga vackert. Redan innan folkmusikflörten på Wild frontier var det inga svårigheter att spåra Moores keltiska rötter. Däri låg mycket av hans egenart; i det Irländska arvet och i kombinationen mellan det lyriska och det hårda.

Gary Moore var inte gammal, bara 58 år, när han dog; inte känd för att ta en massa droger. Jag vet inte dödsorsaken men han var inte en av de där man bara väntar på ska trilla av pinn.

”He was so robust, he wasn’t a rock casualty, he was a healthy guy” säger Eric Bell, som Gary Moore ersatte som gitarrist i Thin Lizzy, till BBC.

Framförallt kändes det som att han – efter många år i skymundan – hade mycket kvar att ge. Jag ondgjorde mig i min recension av Sweden Rock-spelningen i somras över att det var lite för mycket nya ännu osläppta låtar på spelningen. Vi får hoppas att de där osläppta låtarna har spelats in så att vi får chansen att bekanta oss med dem i efterhand för det var inget fel på dem. Han var ju där han skulle vara: tillbaka i hårdrocken.

Nu möter han förhoppningsvis polaren Phil Lynott igen på the great gig in the sky.

Min recension från Gary Moores Sweden Rock-spelning kan ni läsa här.

 

Festival som festival, eller?

Michelle Williams – lysande i filmen Blue Valentine.

Jag skippade Melodifestivalen igår kväll och satsade på Göteborgs filmfestival istället. Ett klokt beslut. Jag minns knappt när jag var på bio senast. Nu blev det två riktigt bra filmer samma kväll.

Första film ut var Jag var värd 50 lamm, en svenskproducerad dokumentärfilm om kvinnors, eller kanske snarare flickors, situation i dagens Afghanistan. Eländesskildring? Ja, men ändå gjort på ett synnerligen välbalanserat sätt. Det är en film som litar på styrkan i sin historia och därför inte behöver ta till brösttoner.

Framför allt är det en film som aldrigt tappar de medverkande människornas mänsklighet. Ja, det är synd om flickorna i filmen men det är inte bara synd om dem. De är människor som hittar leken även i misären, som lever och kämpar mot dåliga odds för sådant som för oss är självklart – sitt eget människovärde.

En av filmens stora förtjänster är att den inte letar syndabockar. Visst, pappan som säljer sin dotter för 50 lamm begår en förkastlig handling, men han är också ett offer; ett offer för kriget, för fattigdomen och för destruktiva värderingar. Handlingen kan beskrivas som ond men inte människan. Utifrån sitt sätt att se har han inget val.

* * *

Film nummer två var väldigt annorlunda men inte mindre drabbande. Den amerikanska independantfilmen Blue Valentine, regisserad av Derek Cianfrance som väl får beskrivas som en up-and-comer, handlar om slutet på kärleken.

Festivalprogrammet beskriver den som en Scener ur ett äktenskap för 2000-talet. Trots att festivalprogrammet har en tendens att blåsa upp filmerna mer än en aning så finns det här faktiskt täckning för att jämföra med Ingmar Bergmans hyllade tv-serie.

Regin är mästerlig, manuset är bra men framför allt är Michelle Williams (Dawson’s Creek, Brokeback Mountain) och Ryan Gosling (Half Nelson, The notebook) i huvudrollerna helt, helt lysande. Oscarsnominering? Det hade inte varit oförtjänt, inte på något vis. Genom deras bländande spel – och genom det faktum att det inte finns någon skurk i historien – blir deras uppbrott väldigt drabbande.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3oiY7W7nDeE]

Tom Waits klassiker ”Blue Valentines” har absolut inget med filmen med (nästan) samma namn att göra. Jag tycker bara att det är en grym låt som jag ville dela med mig av.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=iuFHsIBMcsg]
Senaste nytt omFilm

Cornelis Cobain

Ryktet om Turbonegro gick som en löpeld sommaren – jag tor det var – 1998. Det började med Hultsfredsspelningen. Efter den var sångaren Hank von Helvetes galna scenutspel (i slutet av spelningen hade han en fyrverkeripjäs på ett väldigt obekvämt ställe) var på de flesta av mina mer musikintresserade polares läppar. Själv såg jag dem några veckor senare på Roskilde och blev inte besviken.

Vad som hände sedan ärom väl allombekant. Hank von Helvete gick ned sig i herointräsket men kom ut ren på andra sidan. Han skippade artistnamnet, sjöng duett med Carola och spelade Cornelis på film.

Så står han då där, Hans-Erik Dyvik Husby, med miljonpublik i På spåret och ett av landets bästa kompband bakom sig och sjunger en av 90-talets bästa rocklåtar. Och det blir… Platt fall.

Augustifamiljen är, som jag skrivit flera gånger tidigare, väldigt bra. Samarbetena med kända vokalister i På spåret slutar allt som oftast med inspirerade och inte sällan egensinniga covers. Men för att göra Nirvanas fantastiska Come as you are saknar de det som krävs. Det låter som att de spelar från ett notblad och inte från hjärtat och Dyvik Husby ser mest uttråkad ut.

Nirvana satt inne med en udda blandning av undertryckt explosivitet, äkta smärta och slackermentalitet som är hemligheten bakom deras framgång. Det är en svår kombination, det medges, men det som jag såg i På spåret träffade så fel det kan bli. I och för sig tog det sig något på slutet men kom aldrig nära rätt uttryck.

Så här ska det låta:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=vabnZ9-ex7o]

Come as you are, as you were, as I want you to be.
As a friend, as a friend, as an old Enemy.
Take your time, hurry up, choice is yours, don’t be late.
Take a rest, as a friend, as an old memory.

Pure poetry.

* * *

Pure poetry är det också när Mattias Alkberg betygsätter melodifestivalslåtarna för Norrbottenskuriren. ”Dagens ungdom, vad är det med er? Borde inte ni lyssna på obegripligt hård musik och skrämma gamla?”

Jack White, Conan Doyle & the Fannies

Teenage Fanclubs ringande gitarrer och fina popmelodier fyller rummet. Varför väntade jag 20 år med att köpa den fantastiska Bandwagonesque? Kanske den bästa brittiska indiepopplattan någonsin!
Jag sitter med en lånad Ipad i knäet och läser Sir Arthur Conan Doyles A study in scarlet.

Skylt utanför The Sherlock Holmes MuseumJapp! Jag har blivit influerad av tv-serien alla talar om (nej, inte Solsidan, den andra). Visst har jag läst Sherlock Holmes-böckerna tidigare – när jag var tonåring. När jag nu läser om den första av dem slås jag av hur välskriven den är. Precis som Holmes sätt att tänka – och fylla sin hjärna – är all överflödig information bortskalad. Texten är precis och knivskarp.

Jag slås också av bristen på tidsmarkörer. Droskorna är förvisso hästdragna men annars känns texten förvånansvärt modern. Tv-seriens skapare kan inte ha haft några problem att överföra historien till modern tid. Till exempel har ju Dr Watson, i boken precis som på rutan, kommit hem från kriget i Afghanistan. Låt vara att det inte är samma krig, men ändå.

Inte för att detta på något sätt tar något ifrån den utmärkta serien.

* * *

Är för övrigt inte alls övertygad om Ipadens förträfflighet. Visst är det en häftig pryl och visst är det schysst att bara kunna ladda ned böcker i den och sedan ligga och läsa i sängen utan att ha ljuset tänt. Men till det priset? Det känns som att den är både för dyr, lite för tung och lite för otymplig.

Dessutom känns det virtuella tangentbordet segt och saknar piltangenter. Faktum är att med Safari som webbläsare i den fungerar det så pass illa med WordPress att jag är tvungen att lägga ned padden och hämta min laptop för att kunna skriva färdigt det här inlägget.

Och varför funkar bara en del av youtube-klippen på den här bloggen på den?

Därmed inte sagt att jag inte kommer tina upp inför den. Men det är inte kärlek vid första ögonkast om man säger så.

* * *

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=8xsF9fHdAfo]

Läser på Billboard.com ett uttalande där Meg och Jack White meddelar att de lägger ned White Stripes.

”It is for a myriad of reasons, but mostly to preserve what is beautiful and special about the band and have it stay that way” skriver de bland annat.

”The White Stripes do not belong to Meg and Jack anymore. The White Stripes belong to you now and you can do with it whatever you want. The beauty of art and music is that it can last forever if people want it to. Thank you for sharing this experience. Your involvement will never be lost on us and we are truly grateful.”

Å ena sidan:

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att ett fantastiskt rockband kastar in handduken och att jag själv aldrig fick se dem live.

Å andra sidan:

De senaste plattorna har knappast gått heta på min stereo på samma sätt som White blood cells och Elephant gjorde. Det finns ett värde i att sluta på topp och låta ett bands musikaliska arv vara så stort och vackert som det har potential till och inte låta det gå ned sig och svärtas av ett ändlöst harvande, á la Rolling Stones, med turnéer och plattor som bara syftar till att dra in stålar.

Dessutom är det väl knappast någon risk att alltid lika produktive Jack White inte skulle låta höra av sig på ena sättet eller andra.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.