Festival som festival, eller?

Michelle Williams – lysande i filmen Blue Valentine.

Jag skippade Melodifestivalen igår kväll och satsade på Göteborgs filmfestival istället. Ett klokt beslut. Jag minns knappt när jag var på bio senast. Nu blev det två riktigt bra filmer samma kväll.

Första film ut var Jag var värd 50 lamm, en svenskproducerad dokumentärfilm om kvinnors, eller kanske snarare flickors, situation i dagens Afghanistan. Eländesskildring? Ja, men ändå gjort på ett synnerligen välbalanserat sätt. Det är en film som litar på styrkan i sin historia och därför inte behöver ta till brösttoner.

Framför allt är det en film som aldrigt tappar de medverkande människornas mänsklighet. Ja, det är synd om flickorna i filmen men det är inte bara synd om dem. De är människor som hittar leken även i misären, som lever och kämpar mot dåliga odds för sådant som för oss är självklart – sitt eget människovärde.

En av filmens stora förtjänster är att den inte letar syndabockar. Visst, pappan som säljer sin dotter för 50 lamm begår en förkastlig handling, men han är också ett offer; ett offer för kriget, för fattigdomen och för destruktiva värderingar. Handlingen kan beskrivas som ond men inte människan. Utifrån sitt sätt att se har han inget val.

* * *

Film nummer två var väldigt annorlunda men inte mindre drabbande. Den amerikanska independantfilmen Blue Valentine, regisserad av Derek Cianfrance som väl får beskrivas som en up-and-comer, handlar om slutet på kärleken.

Festivalprogrammet beskriver den som en Scener ur ett äktenskap för 2000-talet. Trots att festivalprogrammet har en tendens att blåsa upp filmerna mer än en aning så finns det här faktiskt täckning för att jämföra med Ingmar Bergmans hyllade tv-serie.

Regin är mästerlig, manuset är bra men framför allt är Michelle Williams (Dawson’s Creek, Brokeback Mountain) och Ryan Gosling (Half Nelson, The notebook) i huvudrollerna helt, helt lysande. Oscarsnominering? Det hade inte varit oförtjänt, inte på något vis. Genom deras bländande spel – och genom det faktum att det inte finns någon skurk i historien – blir deras uppbrott väldigt drabbande.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3oiY7W7nDeE]

Tom Waits klassiker ”Blue Valentines” har absolut inget med filmen med (nästan) samma namn att göra. Jag tycker bara att det är en grym låt som jag ville dela med mig av.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=iuFHsIBMcsg]
Senaste nytt omFilm
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv