Idrottsgala utan linje


Molly Sandén sjöng Alphavilles gamla örhänge ”Forever young”.
Varför? Varför? Varför? Foto: Jessica Gow/Scanpix

Idrottsgalan är igång. Rolig inledning med Malmös egen Robin Paulsson och legendariska sportankaret Bo Hansson men sen…

Första artist är Darin och ett dansnummer som… jag vet inte vad. Det är svenska flaggor och bara överkroppar. Först blir det tyst på webbredaktionen. Sedan bryter kollegan Sanna ihop i skrattkonvulsioner medan jag själv kippar efter luft. Det är så osannolikt töntigt. Lite som Grotesqos klassiska tingeling-nummer från Melodifestivalen, fast på allvar.

Sedan drar Robin igång med att traditionsenligt skämta om deltagarna.
– Samma sak, samma personer, samma skämt som varje år, kommenterar kollegan Andreas.

Artistframträdande nummer två står Johnossi för. Det är betydligt bättre. Sedan kan man i och för sig fråga sig vad man sänder för signaler när man projicerar en massa idrottsprestationer i bakgrunden samtidigt som ett band spelar en låt som heter ”What’s the point?”

Och vem är det som sjunger på låtarna som spelas i bakgrunden när de som ska presentera priser går ut? Både Gagas ”Bad romance” och Lisa Miskovskys ”Driving one of your cars” har blivit sjukt misshandlade.

Fatboy är sköna som alltid och ”Real wild child” är ett stycke klassisk rock n roll men varför kör de en cover? Deras platta från förra året var ju fylld av helgjutna egna låtar. Ett bra framträdande som kunde varit ännu bättre.

Lena Maria Klingvall, själv en gång framgångsrik handikappidrottare, sjunger ett mäktigt musikalklingande nummer inför utdelningen av priset till årets idrottare med funktionshinder.

Niklas Wikegård är roligast hittills genom att gå in och dra igång partyt på riktigt drygt hockeyvis (sprit och slagsmål). Dessutom dissar han innebandy och bowling. Bara en sån sak.

Molly Sandén + ”Forever young”. Vem kom på den briljanta idén? Sparken omedelbart! Hon försöker låta souldiva utan att ha röstkapaciteten. Dessutom ska den låten inte, inte, inte sjungas på det viset. För bövelen!

Måns Zelmerlöw sjunger något klämmigt ur sin Romeo & Julia-föreställning och det glider över i ett roliga-timmen-80-talsmedley. ”Konsten att förstöra gamla hits” kommenterar kollegan Andreas och jag kan bara hålla med. Det är verkligen förskräckligt. Holly Johnson kom hit och hör vad de gör med din gamla ”Power of love”. Eller, förresten, gör inte det, du blir bara ledsen.

Var är linjen? Var är tanken? Det känns inte som att någon tänkt någonting över huvud taget när det gäller underhållningen på galan. Kvallens framträdanden borde vara ett kit som både håller samman och lyfter showen. Istället blir det pissepauser mellan överlämnandet av priser som man lika gärna kan läsa om på internet, på text-tv eller i sin morgontidning i efterhand.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.