Ångdrivna drömmar

… det är alltid kul att få ett namn på något som man gillat länge men inte riktigt greppat att det var en egen subkultur.

Jag har alltid varit svag för retrofuturism, alltså science fiction som förefaller utspela sig i en ålderdomlig tänkt framtid. Tänk Alan Moores serie League of extraordinary gentlemen, spelet Bioshock, filmen Sky Captain and the world of tomorrow eller Jules Vernes, Mary Shelleys och HG Wells böcker.

Så slår jag upp senaste numret av den utomordentliga engelska undergroundkulturtidskriften Nude och upptäcker att det finns en hel subkultur runt det temat. Den kallas för steampunk – ångpunk – med en blinkning åt cyberpunken. Inom steampunken är innovationerna, till skillnad från inom cyberpunken, inte elektroniska. Allt är möjligt men sker genom utomordentligt finurliga mekaniska apparater. Det är ånga, kugghjul och fantasin som enda gräns.

En alternativ framtid med fantastiska maskiner, fantasifulla kläder och miljöer. En värld fylld anakronismer, galna vetenskapsmän, onda bovar och modiga hjältar. Eskapism, javisst, men också, som med all god science fiction, en möjlighet att berätta om verkligheten.

“Steampunk, like all good punk, rebels against the system it portrays /…/, critiquing its treatment of the underclass, its validation of the privileged at the cost of everyone else, its lack of mercy, its cutthroat capitalism” skriver den amerikanska författaren Jess Nevins i sin artikel ”Nineteenth Century Roots of Steampunk” som fungerar som introduktion till antologin ”Steampunk” från 2008.

Bakgrunden är det brittiska imperiet under viktoriansk tid och rörelsen, för man får nog kalla den en sådan, anammar den tidens attribut och etikett med hull och hår. Till skillnad från den viktorianska estetiken omfamnas dock inte dess etik som snarare undergrävs. Rörelsen är uttalat antisexistisk, antihomofob, antirasistisk och antiimperialistisk. Ungefär antitesen till de viktorianska värderingarna alltså.

– I’ve always been a big fan of Victoriana, but the part that interests me is the nasty underside of it. Proper throwing bombs at monarchs anarchism came out of the Victorian era, and that’s far far more interesting to me than regimental insignia, säger Andrew O’Neill, sångare och gitarrist i The men that will not be blamed for nothing, i en intervju med tidningen Steampunk Magazine.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=nia3R0Luvus]

The men that will not be blamed for nothing är ett synnerligen underhållande band. De kallar sin egen musik för victorian grindcore. Själv skulle jag säga att det är en blandning mellan oi-punk, heavy metal, music hall och komedi. Bandnamnet är hämtat från sen 1800-tals-graffiti som gått till historien bara för att den fanns i närheten av ett av Jack the Rippers offer.

De står mitt i en rörelse som kännetecknas av punkens gör-det-själv-anda och upproriskhet men delar inte den rörelsens hellre än bra-tanke. Tonvikten ligger vid fantasi OCH hantverksskicklighet. Man ska helst göra de fantasifulla pseudoviktorianska kläderna själv och gärna modifiera sin dator så att den ser ut som hämtade ur det tidiga 1800-talet. Att köpa kittet färdigt är något som det rynkas på näsan åt.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=PrfV4ZMn4EE]

The men they couldn’t hang har egentligen ingenting med steampunk-rörelsen att göra men med deras fäbless för den tidiga industrialismen känns de på något sätt rätt här ändå. Dessutom har de ju ett bandnamn som påminner mer än lite om ovannämnda band, Och så heter ju låten ”Rain, steam and speed”…

Av samma anledning passar den här pärlan med Frank Tovey (mer känd som syntpionjären Fad Gadget): I.K.B. (R.I.P.). Sången handlar om ingenjören och järnvägspionjären Isambard Kingdom Brunel som är en vanligt förekommande figur inom steampunk-litteraturen. När BBC 2002 hade en omröstning om vilka som var de 100 största britterna genom tiderna kom för övrigt Brunel tvåa efter Winston Churchill.

Paranormal activity

Var och såg Paranormal activity på bio för ett tag sedan. Tänkte skriva några rader om det men kom på att den bästa sammanfattningen av den filmen ju redan finns.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=DOWwPP6HFzQ]
Senaste nytt omFilm

Nostalgisommar

Snön ligger vit på taken men ändå börjar det rycka i festivalnerven. Idag släppte Way out West biljetterna och offentliggjorde datumen (11-13 augusti) (Inga band presenterade ännu). Samtidigt släppte Sweden Rock nytt band till sommarens festival: The Damned.

Sweden Rock artar sig riktigt lovande måste jag säga. De stora kanonerna finns där. Ozzy solo och Judas Priests sista spelning på svenska mark. Yeah! I’ll be there. Saxon ska bli kul att se också.

För mig personligen är dock cowpunkarna Jason & the Scorchers (återförenade och förstärkta med malmöpågen Pontus Snibb, till vardags i Bonafide), The Damned och Joan Jett mest lockande. Jason & the Scorchers var ett av mina favoritband på 80-talet och Jason Ringenberg har fortsatt att göra utomordentlig musik på egen hand.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=P9uRjbE9qFU]

Och The Damned… Ja. de är inte, som SRF skriver i sitt pressmeddelande, punkens första viktiga brittiska band. Inte om man inte struntar i att räkna med Sex Pistols som ju bildades redan 1975. The Damned bildades året därpå.

Men trots allt – de var först med mycket. De var först av de brittiska punkbanden med att släppa singel, först att släppa album, först att splittras och först att återförenas. Det är hur som helst en spelning jag inte vill missa.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=WaOraUh1AyM]

Och så har vi då Joan Jett & the Blackhearts.Det kommer att bli en nostalgifest av sällan skådade mått, inte minst i ljuset av det nymornade intresset för The Runaways. Är hon hälften så bra som hon var på Hultsfred 1990 så är jag nöjd. (Damn, det kommer att vara 21 år sedan nästa sommar… Hjälp!)

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=uW_HCdU-qEY]

För bra för ”Idol” II

Foto: Ralph Bretzer

Är Linnéa för bra för Idol? frågade sig min bloggkollega Fredrik Thunberg för ett par dagar sedan. Ja, självklart, är mitt svar. Framför allt om man lyssnar på Prylf, det lika egensinniga som lysande jazzband hon sjunger i och som gav ut sin debutplatta ”Kind of green” i februari i år.

Tråkigt, naturligtvis, att hon åkte ut men frågan är om det ändå inte var det bästa som kunde hända henne, rent karriärmässigt: att, likt Amanda Jensen vara med så länge att man fått sitt namn känt, men ändå inte gå hela vägen och därmed få Idol-epitetet intatuerat i pannan för gott.

Lyssna på Prylfs huliganverion av jazzstandarden ”All of me”:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=nX3OaKAbPKQ]
Senaste nytt omJazz

Girl of my dreams

”Hur är det med dig, egentligen?” frågade ett par av mina kollegor mig tidigare idag.

”Jodå, det är bra, lite hosta bara”, svarade jag och försökte se pigg ut trots att jag bara minuten innan trott jag skulle kvävas för att jag hostat så mycket. Bra Maria.

Nu ligger jag nerbäddad i soffan i alla fall. Men det händer en märklig grej med mig när jag blir sjuk. Jag blir så vansinnigt nostalgisk när det gäller musik. Måste lyssna på allt gammalt jag gillade när jag var yngre. Vet inte om det är någon slags trygghet som jag är ute efter. Men det är så varje gång. Just nu snurrar Mirahs fantastiska platta ”You think it´s like this but really it´s like this”. Alla som inte kollat in henne bör göra det bums.

I kväll håller min absoluta favorittidskrift Lula mig sällskap. Nummer elva har precis släppts. Och ja, den är genialisk. Alltid. För vad sägs om…
Medverkande gästskribenter: Sofia Coppola och Miranda July (heja heja).
På omslaget: Charlotte Gainsbourg.
Innehåll: Intervjuer med bland andra Kim Gordon och Charlotte Gainsbourg (fantastiskt vackra bilder). Juliana Hatfield och Evan Dando intervjuar/samtalar med Jenny Lewis och Jonathan Rice. Och så finns det en massa enkäter med exempelvis Cindy Sherman och Thurston Moore. Lägg dessutom till grym layout och foton. Lula är verkligen  girl of my dreams.

Och så var det Mirah-låten då förstås…
[youtube:http://www.youtube.com/watchv=_339vC85GJw&feature=related]

Bra skit(litteratur)

Jag håller just nu på att läsa ”Sista evangeliet” av David Gibbins.

Det är en skitbok.

Den dramaturgiska maximen ”show don´t tell” verkar aldrig ha varit något som slagit Gibbins som en bra idé. Halvvägs igenom boken så har 90 procent av berättelsen bestått av att huvudpersonen och hans handgångne man håller föreläsningar för varandra om antikens historia-

Som stilist lämnar han också mycket övrigt att önska och vad gäller trovärdigheten hos det som händer i nutid så kan man bara skratta åt den.

David Gibbins är till yrket marinarkeolog, precis som sin huvudperson Jack Howard. Det är inte direkt någon vild gissning att Howard är den idealiserade bilden av Gibbins själv som superhjälte. Howard flyger i Gibbins böcker helikoptrar, skjuter bovar, kör u-båtar, fridyker till förintande djup och nedkämpar på egen hand onda krigsherrar och deras arméer (Rambo III, någon?). Dessutom gör han inom loppet av några dagar arkeologiska fynd en masse som vart och ett hade varit en arkeologs våta dröm. Han hittar aposteln Paulus sjunkna skepp, upptäcker ett intakt bibliotek i Herculaneum och gravplatsen för den keltiska krigardrottningen Boudicca som varit försvunnen i nästan två millenier. Ja, efter att han hittat Atlantis i den första boken, så klart.

Någonstans har David Gibbins beskrivits som en korsning mellan Dan Brown och Indiana Jones. Det är en liknelse som har sina poänger men det finns dock en väsentlig skillnad mellan Gibbins och Brown och den utfaller helt och hållet till den förstnämndes fördel: Gibbins kan sin historia och fuskar inte med vad som är fakta och vad som är fiktion.

Det är just det historiska innehållet som gör att jag faktiskt tycker att de är intressanta. Gibbins tar faktiska historiska händelser och bygger skrönor runt dem. Till skillnad från Brown påstår han dock inte att allt är sant.

Varje bok i serien om Howard avslutas med ett kapitel där Gibbins går igenom vad i berättelsen som är fakta, vad som är vetenskapliga teorier och vad han själv diktat ihop.

Och även när han gör skrönor av historien blir det emellanåt tänkvärt – som när han drar paralleller mellan den messiniska saliniteskrisen och bibelns berättelse om syndafloden:
Salinitetskrisen är en historisk händelse i människans förhistoria som, för att göra en lång historia kort, innebär att vattennivån sjönk kraftigt i först Medelhavet och sedan, som en följd av det, i Svarta Havet. Kring denna vetenskapliga teori spinner Gibbins en tanketråd om mytologiserad historia.

De tidiga människorna bosatte sig på de bördiga områden som blottlades när havsnivån sjönk och levde där i generationer. Så till slut brister fördämningarna i Gibraltar och sedan, någonstan mellan år 6 700 och 5 500 före Kristus, vid Bosporen. Vattnet rusar in och havet stiger. Det går snabbt, men inte så snabbt att människorna som lever längs kusten blir dränkta. De hinner bygga sig båtar, samla sina pinaler och delar av sin djurbesättning och ge sig av i jakt på nya marker att slå ned sina bopålar på.

Berättelsen om flykten undan vattnet traderas så muntligt i generation efter generation genom århundradena, lite mer tillspetsad för varje gång den berättas, och till slut – enligt Gibbins huvudperson – så har du berättelsen om Noaks ark. Resonemanget är inte hans eget men var, när jag läste ”Atlantis hemlighet”, nytt för mig.

Det är den typen av intressanta resonemang som får mig att komma tillbaka till Gibbins böcker trots att de egentligen är rätt kassa.

För bra för ”Idol”?

På fredag är det final i ”Idol”. Det blir förstås en promenadseger för Jay Smith, som rev av en ”Enter Sandman” härom veckan som inte ens Verklighetens Folk kunde motstå. Den rockande Helsingborgaren har blivit folkkär. Hans motståndare skulle däremot ha varit Linnea Henriksson.

Nej, det är ingen lokalpatroitism som spökar. Linnea har personlighet, kanske en för stor sådan för att den ska komma till sin rätt i ett så pass supermallat och spikat programformat som ”Idol”. Hennes ”Crazy in Love” var ruggigt stark. Linnea tog sig till ”Idol”-kvartsfinalen med Antony & The Johnsons ”Hope there’s someone”. Här är Antony & The Johnsons rysarversion av Beyoncés monsterhit och det låter onekligen som om Linnea inspirerats.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=zGtmwZjGjyw]

Lågupplöst black metal


Till vänster Mayhems debutalbum ”De mysteriis dom sathanas” och till höger 8-bit Mayhems parodi ”De mysteriis dom supernes”. Bilden i mitten Attila Czihar i Mayhem. Foto: Ralph Bretzer

Jag såg det norska black metal-bandet Mayhem på Sweden Rock i somras. Jag hade väldigt svårt att hålla mig för garv. Sångarens corpse-sminkning var milt sagt over the top och musiken kliniskt befriad från nyanser. Dessutom bar gitarristen en t-shirt med texten ”Show your tits for satan”, bara en sån sak. Läs en krönika om den spelningen här.

I vilket fall som helst snubbladet jag över denna synnerligen underhållande parodi på norsk black metal i allmänhet och Mayhem i synnerhet med det elektroniska ”bandet” 8-bit Mayhem.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=6RK08K63HGE]

Lyssna på mer på 8-bit Mayhems myspace-sida. Bra? Njä, men rätt kul som parodi på en musikstil som är rätt mycket självparodi i sig.

Ett musikminne – samisk blues

Foto: Terje Krogh

En diskussion på söndagskvällen väckte till liv ett nästan bleknat musikaliskt minne…

Det var i slutet på 80-talet, jag var 17 år gammal och satt i min första egna lägenhet i Halmstad och lyssnade på Lars Aldmans radioprogram Bomen – det stora vattenhålet för oss som lyssnade på alternativ rockmusik på den tiden.

Så strömmade en stämma ur radion som pockade på – nej, krävde – uppmärksamhet. Över ett suggestivt, nästan hypnotiskt, groove hördes ord på ett språk jag inte förstod, ja, kanske hade jag inte ens vid det laget hört samiska tidigare. Och trots att jag inte begrep orden var budskapets glasklart åtminstone på det känslomässiga planet. Rösten är fylld av trots och frigörelse.

Låten var ”It sat duolmma mu” – ”Inte fan att du ska trampa på mig något mer”, på svenska – med den samiska sångerskan Mari Boine (eller Mari Boine Persen som hon då fortfarande hette) från Finnmarken i den norska delen av Sapmi, Sameland. Något slags samisk blues kallade Aldman musiken. En blandning mellan samisk folkmusik, jazz och rock skulle jag säga.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=93n4c6FUtd0]

Det är inte svårt att även utan samiska språkkunskaper kunna läsa in samernas moderna historia med tvångskristning och undertryckande av den samiska kulturen i sången.

”It sat duolmma mu” är med på skivan ”Gula Gula”. På samma skiva finns även den enda låt som Mari Boine mig veterligen skrivit och spelat in på norska: ”Oppskrift for herrefolk” – ”Recept för herrefolk”. I den behöver man inte läsa in något själv, orden talar för sig själva:

”Bruka bibel och brännvin och bajonett
bryt löften och avtal och var diplomat
bruka lagparagrafer mot urgammal rätt
ge dem diskriminering och hat,
Låt ingen betvivla din överhöghet
som håller nere en minoritet.”

(fritt från norskan)

Några år senare var urprungsbefolkningar temat för det årets Roskildefestival. Den indianska sångerskan Buffy Sainte-Marie, som bland skrivit ”Universal soldier”, och Mari Boine var huvudnumren inom temat och Boines spelning har för evigt ristat in sig i mitt minne som en av de 10, 20 bästa jag sett.

En box i paketet

Det säljs inga julskivor längre, meddelade skivhandlaren i Malmö. Inte uppgivet, utan mer kallt konstaterande. Jag skulle göra ett webb-tv-inslag om årets julskivor, men intervjun kom ganska snart in på vad som är årets trend när det gäller skivförsäljning i allmänhet och julhandeln i synnerhet; den monstruösa cd- och/eller dvd-boxen. Gärna kompletterad med maffiga häften, böcker, remastrade låtar och anteckningar från inspelningsstudior, återgivet på lyxigt papper som om det vore några nyupptäckta, tidigare okända budord.

Jag känner en hatkärlek till dessa lådor; vad som i köpögonblicket ter sig väldigt lockande brukar ofta framkalla mättnadskänslor redan efter några genomlyssningar. Jag menar; så många Bowie-outtakes och så lite tid! Fast jag hade inte tackat nej till den förvuxna versionen av mannens aningen bortglömda, men möjligen definitiva, mästerverk – ”Station to Station”.

Håll förresten utkik efter webb-tv-inslaget, som publiceras på skanskan.se/webb-tv nästa vecka!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=DTIAiMeyd7Q]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv