Anna von Hausswolff på Way out West. Foto: Ralph Bretzer
Skiva: ”Singing from the grave” – Anna von Hausswolff. Nu har Radiumgrundarens dotter gått från rykte till en stor svensk artist redan på sin sanslöst fullfjädrade debut.
Låt: ”Soldier of love” – Sade. Sade må ha den långsammaste utgivningstakten men när kvaliteten är så hög som den är på de plattor som hon faktiskt släpper är det nästan ursäktligt.
M.I.A. på Way out West.
Konsert: M.I.A. Skivan från i år var något av en besvikelse. På scen, under sommarens Way out West-festival, var hon dock allt det som jag hoppats.
Film: Film? Har inte filmen helt kapitulerat inför tv-dramatiken? Hellre dvd-box med en schysst tv-serie.
Tv: ”Nurse Jackie” och ”Modern Family” bjöd på fantastiska andrasäsonger och ”30 Rock” fortsatte att vara lysande.
Läsning: Det engelska undergroundkulturmagasinet Nude kom tillbaka i pappersform.
Händelse: Håkan Hellström körde hela ”Känn ingen sorg för mig”-plattan på Way out West. Spelningen var väl bra men publiken… Publiken gjorde det här till årets musikaliska händelse.
Ångest: Betygsångest! Jag var på Siesta-festivalen och mycket var väldigt bra och när den tredje betygsfemman var utdelad satte stora betygsångesten in.
Lycka: Babians releaseparty på Debaser i Malmö. Med en bra andraplatta i bagaget och ett fantastiskt scenutspel skapade de extatisk rock’n’roll.
Fånigaste: Norska Mayhem på Sweden Rock. Jag tror inte att det är meningen att man ska stå och fnittra sig igenom en spelning med ett black metal-band.
Jag sitter och tittar på Van Helsing på TV6. Jag såg den när den kom men eftersom jag är svag för vampyrrullar, även mindre bra sådana, ser jag den igen. Den är rätt snygg på ett Hammer Horror-artat sätt och Igors labb är ju dessutom steampunkigt så det förslår.
Men Dracula i Richard Roxburghs tappning…
– Betyder vi så lite för dig? Har du inget hjärta? frågar en av Dracu-babesen.
– Nej, jag har inget hjärta, svarar Dracula med ett storartat affekterat överspel.
– Jag känner ingen kärlek, ingen rädsla. Jag är ihålig.
Det måste vara den sämsta insatsen som Dracula någonsin. Varför i himmelens namn proklamerar någon att han är tom, befriad från känslor, på ett närmast manierat känslosamt sätt?
Det är naturligtvis inte Roxburghs fel att det blivit som det blivit. Snarare är det regissören Stephen Sommers som intresserat sig mer för snygga bilder på Kate Beckinsale, gotiska valv, blixtar och datoranimerade monster än på att bygga trovärdiga karaktärer.
Den goda devisen less is more verkar aldrig ha slagit ro i hans filmvärld. Så blir resultatet också så uselt att det nästan är komiskt.
Vasaparken, Femman, Frölunda torg, Näckrosdammen och Stena Olssons compagnie. Nationalteaterns sångtexter är fyllda av Göteborgsreferenser. Så är bandet också intimt förknippat med rikets andra stad, trots att medlemmarna kommer från landets alla hörn och att sagan om den svenska proggens kanske viktigaste teater- och musikgrupp faktiskt har sina rötter betydlig längre söderut. De gräver sig ned till Lilla Teatern i Lund, till Gorillateatern i Malmö och till Malmörockbanden Bread och The Bloodhounds.
I samma veva som gruppen bildades, 1970, slutade gruppmedlemmen Inga Edwards make Folke sitt jobb som konsthallschef i Lund och började jobba för Göteborgs kommun.
”Jag reste med till Göteborg och sa att Folke inte fick ta jobbet om inte jag också fick jobb – och det gällde en hel teatergrupp” berättar Inga Edwards i Lägg av – historien om Nationalteatern, en nyutkommen bok- och nio-cd-box (MNW Box).
Så fick den nybildade teatergruppen jobb av socialförvaltningen med att spela teater för framförallt förortsungdomar i Göteborg.
”Vi hade i uppdrag att producera pjäser för ungdomar. Nummer ett på listan var att det skulle göras pjäser. Nummer två att det skulle vara låtar med sång” säger Anders Melander.
Så blev också kombinationen rockmusik och teater något av gruppens signum.
De gick grundligt tillväga. Berättelserna i både sånger och pjäser var ofta tolkningar av verkliga händelser som medlemmarna hört i samtal med ungdomarna.
Kanske är det orsaken till att textmaterialet har så mycket relevans än i dag. Nationalteatern var naturligtvis uttalat politiska men sällan plakatviftande. I stället för att upprepa dogmer man läst sig till berättade teatergruppen historier om riktiga människor och lämnade till publiken att dra sina egna politiska slutsatser.
”Teatern blev en tribun för att säga viktiga saker”, säger Hans Mosesson som i dag kanske är mer känd som Ica-Stig än som medlem i Nationalteatern (och killen som skrev texten till ”Bängen trålar”).
Föreställningen Stolarna av Eugène Ionesco som spelades på Nationalreatern 1985. Med Reventberg och Hans Wiktorsson. Foto: TT
Kanske är det bristen på dogmer och att sångerna ryckts lösa från sitt sammanhang – sina respektive teaterpjäser – som gör att de så ofta blivit missbrukade och missuppfattade. Hur mången förfest har till exempel inte ”Livet är en fest” – som ju ironiskt nog egentligen handlar om att livet inte är det – fått bilda ljudkuliss till? Hur många har inte sett ”Bängen trålar” – med den famösa öppningsraden ”Om du letar efter röka, när du är i Göteborg …” – som skamlös drogpropaganda trots att den är hämtad från en pjäs, ”Speedy Gonzales”, som vänder sig mot droger?
Mycket av extramaterialet som inte var med på de ursprungliga plattorna är kanske mest av akademiskt intresse. Det, liksom den av Claes Olsson skrivna boken, bidrar dock till att återge musiken lite av sitt rätta sammanhang.
I boken – en blandning mellan muntlig historia där gruppmedlemmarna får komma till tals och klippbok – får vi berättelsen och de roliga anekdoterna ur gruppens ofta smått kaotiska historia. Jag kan dock sakna analys; en reflekterande berättarröst.
En dvd från någon av gruppens föreställningar hade heller inte skadat. Kanske är det så att det helt enkelt inte finns bevarat. Men ”Tältprojektet”, den svenska proggens mastodontprojekt och svanesång, borde ju finnas någonstans i arkiven. Även om det inte är enbart Nationalteatern som ligger bakom den föreställningen så skulle det ge en vink till oss som inte själva var med om vilken teaterestetik som låg bakom.
På det stora hela är dock ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” en utmärkt box. Framförallt de tre klassiska plattorna ”Livet är en fest”, ”Barn av vår tid” och ”Rövarkungens ö” har åldrats med oväntat mycket värdighet och här finns mycket mer att upptäcka. Personligen är jag svag för musikalen ”Rockormen” som hade gått mig förbi tidigare.
Nationalteaterns musikaliska gren känns på många sätt som en föregångare till punken. Gräv där du står-andan finns där, liksom råheten i uttrycket och underifrånperspektivet. Dessutom gör det faktum att så många av de medverkande, innan separationen mellan teatergrupp och rockorkester, på sin höjd var amatörmusiker. Man kan bara tänka sig hur frustrerade Ulf Dageby och Anders Melander som hade musiken som huvudsyssla i gruppen måste ha varit när skådespelarna skulle läras upp.
”För mig var Nationalteatern en skola. I scenisk framställning, i skådespeleri, i dialogförfattande, i politisk konkretisering utan pekpinnar, och i samarbete över kompetensgränserna” säger Anders Melander.
Det är slående hur väl både musiken och texterna har stått upp mot tidens tand. Det är inte en våg av nostalgi som slår emot mig när jag lyssnar på skivorna i dag. Det är en vrede över samhällets orättvisor som i högsta grad lever än i dag.
Nationalteatern 1979: Från vänster Håkan Nyberg, Kurt Bünz, Nicke Ström, Ulf Dageby, Totta Näslund och Lars-Eric Brossner. Foto: Nationalteatern
Skivorna…
Cd 1: ”Ta det som ett löfte … inte som ett hot” (ursprungligen 1972)
Cd 2: ”Livet är en fest” (1974)
Cd 3: ”Kåldolmar & kalsipper” (1976)
Cd 4: ”Barn av vår tid” (1978)
Cd 5: ”Rockormen” (1979)
Cd 6: ”Rövarkungens ö” (1980)
Cd 7: ”Luffarrock – en lurkmusikal” (1981)
Cd 8: ”Peter Pan” (1987)
Cd 9: ”Nationalteaterns rockorkester Live Hultsfred 1995” (2010)
Och så kommer det en försenad julklapp från Sweden Rock i mailboxen. En pressrelease om att ytterligare en av mina 80-talsfavoriter kommer till sommarens festival.
Jag började lyssna på The Cult i och med de hårdrockiga plattaorna ”Electric” och ”Sonic Temple” från 1987 respektive 1989. Men det var när jag började driva från hårdrocken mot postpunk, svartrock och alternativrock som jag blev riktigt svag för dem. Plattan ”Love” från 1985 är en klassiker i goth-genren med mästerliga låtar som ”Rain” och ”She sells sanctuary”.
Ian Astburys Jim Morrison-liknande mässande och Billy Duffys snygga gitarrslingor ger dem i mina öron tredjeplatsen på den gothiska prispallen efter Siouxsie & the Banshees och Sisters of Mercy.
Mitt i gårdagens julstress, efter ett skräckartat besök i stora leksaksaffären – kön gick igenom hela butiken, var det dags för skräckupplevelse nummer två. Systembolaget.
Inte nog med att det var brutalt mycket folk. Vad värre var: glöggen var slut. Inte bara i butiken utan i alla butiker. Och hos leverantören. Kommer inte mer förrän nyår. Hjälp!
Det bäddade dock för julaftonens fynd. När jag letade efter eldgaffeln (fråga inte…) på vinden så, vad hittar man väl där om inte förra julens sista och ännu oöppnade flaska av de kanske inte så ädla men just nu synnerligen eftertraktade dropparna. Julen är räddad!
Okej, det är kanske inte som att dyka ned till ett sjunket vrak och hitta 300 år gammal champagne men känslan var inte så värst långt ifrån. Jag menar, vad är jul utan glögg?
Går i Nordstan – Göteborgs kanske mest kända köpcenter – dagen innan julafton. Det är så mycket folk att jag håller på att bli galen. Pulsen närmar sig det outhärdliga.
Hjärnan söker sig till lugnare marker, sommarens rockfestivaler. Kanske är det musiken i mina lurar med gitarrer som liknar ilskna bålgetingar som gör att tankebanorna tar ett skutt tillbaka till 2009 års Sweden Rock Festival.
Torsdagsnatten på den festivalen var ren tortyr. Jag hade tänkt att hey – det funkade kanon att sova i bilen Roskilde ’94 – det borde funka nu också. Skillnaden är den att vid Roskilde ’94 hade jag ännu inte fyllt 23, vid SRF 2009 skulle jag till att fylla 38. Något äldre, något bekvämare. Roskilde ’94 var det dessutom varmt- SRF ’09 var det som kallast -2 grader på natten. Jag sov med andra ord inte en minut i bilen.
Tidig fredagseftermiddag har kroppen börjat återfå normal temperatur och jag lägger mig i solskenet framför den scen där gamla proggrockarna Kebnekajse håller på att spela, med ryggsäcken som kudde och försöker ta igen lite sömn. Nätt och jämnt har jag slutit ögonen och drivit iväg i sömnens land när jag känner någon peta på mig med sin fot. Jag slår upp ögonen igen…
Full snubbe: Här kan du inte sova!
Jag: Varför inte?
Lång tankfull tystnad…
Full snubbe: Nej, du har rätt. Sov du.
Jag sluter ögonen, men nej, det går inte att somna om. Tack så jävla mycket.
The Pogues och Kirsty MacColl – Fairytale of New York
Idag är det tio år sedan Kirsty MacColl rycktes bort allt för tidigt, bara 41 år ung i en tragisk olyckshändelse. Men det är inte därför hon tronar här, tillsammans med irländskbrittiska fyllhundarna i The Pogues. ”Fairytale of New York” är faktiskt världens bästa jullåt.
Jullåtar är oftast bäst när sötman balanseras av en rejäl dos sälta. Och sällan blir julen saltare än i den här sången där Kirsty och Shane MacGowan grälar sig igenom julaftonen i en fyllecell i det stora äpplet.
Torsson – Överst på önskelistan
Julaftonen. Otackens tid.Ger man grabben en gura så är det klart att han vill ha en brandbil… Kan vid behov bytas ut mot en annan skånsk julklassiker som den här sången är ett svar på: Wilmer X ”En röd elektrisk gitarr”.
En tvättäkta julklassiker. Amerikansk jul med hela kittet, extra allt. Men också fullständigt oemotståndligt i sin lätta uppdatering av Phil Spectors girl-group-sound.
The Crystals – Santa Claus is coming to town …och så originalet då. Från Phil Spectors geniförklarade julplatta. Och visst är den bra även om mannen bakom rattarna i studion numera skakar galler.
Pink Martini – Santa Baby Vilket huvudbry. Klassisk jullåt. Flera klassiska versioner. Ska jag välja Eartha Kitts origial? Marilyn Monroes version? Eller kanske Kylie Minogues… Det är bra versioner allihop men nej, jag tar en splitterny istället, med stencoola ”lilla” storbandet Pink Martini.
Fleet Foxes – White winter hymnal Lite nyare tongångar. Och ska jag vara ärlig så är jag inte ens säker på att det ÄR en jullåt. Men den är så vacker att den borde bli en framtida julklassiker. Den och Mumford & sons ”Winter winds” som jag inte heller är säker på är en jullåt.
The Shields Michael Chiklis, ensemblen från Modern Family och Hayden Panetierre i Heroes. Foto: Scanpix
Jag har så äntligen sett avslutningen av tv-serien Heroes. Efter en smått lysande första säsong där dramaturgin hämtade inspiration från de tecknade seriernas värld dippade kvaliteten tyvärr i den andra och tredje säsongen. Handlingen blev allt rörigare i och med att karaktären Hiros tidsresor ändrade spelplanen. Serien led också av att den för länge höll fast vid Sylar som huvudsaklig bad guy. Jag tappade dock aldrig helt intresset på grund av de för genren ovanligt vältecknade karaktärerna. Inte minst Jack Colemns rollfigur Noah Bennet som började sin bana som rätt renodlad skurk för att sedan få allt mer lager till sin karaktär höll intresset vid liv.
Den fjärde och avslutande säsongen stod för en rejäl uppryckning. Introducerandet av den nya karaktären Simon och hans kringresande cirkussällskap skapade ett nytt intresse från min sida. Är han god eller är han ond? Eller någonting mitt emellan?
Dessutom fick Hayden Panetierre blomma ut till fullo i sin roll som Noahs styvdotter Claire. Det märks att hon gått från tonårstjej till ung kvinna under seriens gång. Hon visar upp en helt annan pondus som skådespelerska i seriens avslutning än den hon hade i dess början.
* * *
Årets bästa nya komediserie, Modern Family (gick upp i USA förra året men kom till svensk tv i år) är som jag nämnt tidigare nominerad till bästa komediserie vid Golden Globe-galan. Det blir ett tufft lopp i år. Den går upp mot höjdare som 30 Rock och Nurse Jackie och jag har svårt att välja vilken jag själv helst ser som vinnare. Alla tre serierna sitter inne med grymt ensemblespel, bra manus och bra grundidéer.
* * *
Grymt ensemblespel och bra grundidé kan man dock inte beskylla The Vampire Diaries för. Det känns som en rip off på Twilight-serien där precis alla, män som kvinnor, är så där overkligt snygga och ser ut som fotomodeller. Att storyn känns osannolikt krystad gör inte saken bättre. Hade det inte varit för att jag har en grej för vampyrserier hade jag aldrig fortsatt titta.
* * *
Jag satt som så många andra fast på tåget i förmiddags när en tretimmars tågresa från Göteborg till Malmö tog fem timmar. Bra tillfälle att catcha upp med en hyllad snutserie som gått mig förbi tidigare, trots att dess sista säsong tog slut för två år sedan. Hann med nästan halva första säsongen av The Shield innan tåget rullade in på Malmö central.
Och damn! vad bra den är. Återigen en strålande ensemble med Michael Chiklis som korrumperad men mångfacetterad snut i spetsen. Dessutom har serien den sorts realism som är allt för sällsynt i dessa CSI-tider. Att jag har fem och en halv säsong kvar att se är det perfekta motgiftet för saknaden efter The Wire.
”Tösabiten är ju fullständigt förvirrad. Gott nytt år redan nu? Jösses, hon måste ha blivit träffad av en tegelsten i huvudet”.
Nein, meine Damen und Herren. Det har jag faktiskt inte. Jag har full koll på att först kommer jul sedan nyår. Kan tänka sig va?!
Däremot vill jag gärna tipsa om en av mina favoritfilmer som faktiskt handlar om nyår. Nämligen ”200 cigarettes”. Allt fler börjar ju få lite julledigt och då tycker jag nästan det är lag på att kolla på film. Om man inte ska försöka vara huslig som jag tänkte i kväll. Vit ischoklad. Herre min skapare. Det här kommer inte sluta väl med tanke på hur dålig jag är på sådant där.
Men här är i alla fall en smygtitt på 200 cigarettes…
Eller ja, den klassiska 80- och 90-tals-komediserien ”Married…with Children” (”Våra värsta år”) är naturligtvis inte nominerad till någon Golden Globe i år. Serien gick ju som bekant i graven 1997 efter tio år i etern.
Däremot finns herr och fru Bundy representerade vid nästa års gala. Ed O’Neill som spelade Al Bundy återfinns ju numera i rollen som patriarken Jay Pritchett i den lysande komediserien Modern Family som nominerats som bästa komediserie.
Als fru, Peggy Bundy, spelades av Katey Sagal som nu nominerats som bästa skådespelerska i en dramaserie för sin roll i Sons of anarchy där hon spelar Gemma Teller Morrow.
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.
Ålder: 49 år. Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö. Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer. Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén. Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.
Som en följd av den nya dataskyddsförordningen GDPR har vi uppdaterat vår personuppgiftspolicy så att det tydligt framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse.
Det inkluderar även vilka annonser vi väljer att visa för dig. Läs mer