Foto: TT och Nationalteatern

Vasaparken, Femman, Frölunda torg, Näckrosdammen och Stena Olssons compagnie. Nationalteaterns sångtexter är fyllda av Göteborgsreferenser. Så är bandet också intimt förknippat med rikets andra stad, trots att medlemmarna kommer från landets alla hörn och att sagan om den svenska proggens kanske viktigaste teater- och musikgrupp faktiskt har sina rötter betydlig längre söderut. De gräver sig ned till Lilla Teatern i Lund, till Gorillateatern i Malmö och till Malmörockbanden Bread och The Bloodhounds.

I samma veva som gruppen bildades, 1970, slutade gruppmedlemmen Inga Edwards make Folke sitt jobb som konsthallschef i Lund och började jobba för Göteborgs kommun.
”Jag reste med till Göteborg och sa att Folke inte fick ta jobbet om inte jag också fick jobb – och det gällde en hel teatergrupp” berättar Inga Edwards i Lägg av – historien om Nationalteatern, en nyutkommen bok- och nio-cd-box (MNW Box).

Så fick den nybildade teatergruppen jobb av socialförvaltningen med att spela teater för framförallt förortsungdomar i Göteborg.
”Vi hade i uppdrag att producera pjäser för ungdomar. Nummer ett på listan var att det skulle göras pjäser. Nummer två att det skulle vara låtar med sång” säger Anders Melander.
Så blev också kombinationen rockmusik och teater något av gruppens signum.

De gick grundligt tillväga. Berättelserna i både sånger och pjäser var ofta tolkningar av verkliga händelser som medlemmarna hört i samtal med ungdomarna.
Kanske är det orsaken till att textmaterialet har så mycket relevans än i dag. Nationalteatern var naturligtvis uttalat politiska men sällan plakatviftande. I stället för att upprepa dogmer man läst sig till berättade teatergruppen historier om riktiga människor och lämnade till publiken att dra sina egna politiska slutsatser.

”Teatern blev en tribun för att säga viktiga saker”, säger Hans Mosesson som i dag kanske är mer känd som Ica-Stig än som medlem i Nationalteatern (och killen som skrev texten till ”Bängen trålar”).

Kanske är det bristen på dogmer och att sångerna ryckts lösa från sitt sammanhang – sina respektive teaterpjäser – som gör att de så ofta blivit missbrukade och missuppfattade. Hur mången förfest har till exempel inte ”Livet är en fest” – som ju ironiskt nog egentligen handlar om att livet inte är det – fått bilda ljudkuliss till? Hur många har inte sett ”Bängen trålar” – med den famösa öppningsraden ”Om du letar efter röka, när du är i Göteborg …” – som skamlös drogpropaganda trots att den är hämtad från en pjäs, ”Speedy Gonzales”, som vänder sig mot droger?

Mycket av extramaterialet som inte var med på de ursprungliga plattorna är kanske mest av akademiskt intresse. Det, liksom den av Claes Olsson skrivna boken, bidrar dock till att återge musiken lite av sitt rätta sammanhang.

I boken – en blandning mellan muntlig historia där gruppmedlemmarna får komma till tals och klippbok – får vi berättelsen och de roliga anekdoterna ur gruppens ofta smått kaotiska historia. Jag kan dock sakna analys; en reflekterande berättarröst.

En dvd från någon av gruppens föreställningar hade heller inte skadat. Kanske är det så att det helt enkelt inte finns bevarat. Men ”Tältprojektet”, den svenska proggens mastodontprojekt och svanesång, borde ju finnas någonstans i arkiven. Även om det inte är enbart Nationalteatern som ligger bakom den föreställningen så skulle det ge en vink till oss som inte själva var med om vilken teaterestetik som låg bakom.
På det stora hela är dock ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” en utmärkt box. Framförallt de tre klassiska plattorna ”Livet är en fest”, ”Barn av vår tid” och ”Rövarkungens ö” har åldrats med oväntat mycket värdighet och här finns mycket mer att upptäcka. Personligen är jag svag för musikalen ”Rockormen” som hade gått mig förbi tidigare.

Nationalteaterns musikaliska gren känns på många sätt som en föregångare till punken. Gräv där du står-andan finns där, liksom råheten i uttrycket och underifrånperspektivet. Dessutom gör det faktum att så många av de medverkande, innan separationen mellan teatergrupp och rockorkester, på sin höjd var amatörmusiker. Man kan bara tänka sig hur frustrerade Ulf Dageby och Anders Melander som hade musiken som huvudsyssla i gruppen måste ha varit när skådespelarna skulle läras upp.

”För mig var Nationalteatern en skola. I scenisk framställning, i skådespeleri, i dialogförfattande, i politisk konkretisering utan pekpinnar, och i samarbete över kompetensgränserna” säger Anders Melander.

Det är slående hur väl både musiken och texterna har stått upp mot tidens tand. Det är inte en våg av nostalgi som slår emot mig när jag lyssnar på skivorna i dag. Det är en vrede över samhällets orättvisor som i högsta grad lever än i dag.

Nationalteatern 1979: Från vänster Håkan Nyberg, Kurt Bünz, Nicke Ström, Ulf Dageby, Totta Näslund och Lars-Eric Brossner. Foto: Nationalteatern

Skivorna…
Cd 1: ”Ta det som ett löfte … inte som ett hot” (ursprungligen 1972)
Cd 2: ”Livet är en fest” (1974)
Cd 3: ”Kåldolmar & kalsipper” (1976)
Cd 4: ”Barn av vår tid” (1978)
Cd 5: ”Rockormen” (1979)
Cd 6: ”Rövarkungens ö” (1980)
Cd 7: ”Luffarrock – en lurkmusikal” (1981)
Cd 8: ”Peter Pan” (1987)
Cd 9: ”Nationalteaterns rockorkester Live Hultsfred 1995” (2010)