Jag har börjat läsa Chuck Klostermans ”Killing yourself to live” men finner mig ideligen störd av mina egna tankar; osorterade tankar om platsernas betydelse för popkulturen.
För er som inte läst den beger sig Klosterman ut på en odyssé genom Amerika i jakten på platser där rockstjärnor dött och någon slags högre sanning.
Som så många andra har jag av och till befunnit mig på min egen odyssé bland populärkulturella kultplatser. Jag har varit vid Jim Morrisons och Edith Piafs gravar. Jag har åkt förbi hotellet där Jimi Hendrix kvävdes av sina egna spyor (efter en synnerligen olämplig cocktail på champagne och sömntabletter) och under mycket möda och stort besvär letat upp hans oansenliga gravsten på en gigantisk kyrkogård utanför Seattle. (något mer bisarrt: jag har också stått vid tandborstens uppfinnares grav, jag minns inte vad han heter men han ligger i alla fall på Highgate cemetary i London, men det var mest en slump).
Jag har stått utanför The Dead House (där Grateful Dead höll till) i Haight-Ashbury och Chelsea Hotel i New York (där typ alla har bott). Jag har traskat förbi 125:an på Lexington Avenue (dit Lou Reed går för att köpa heroin i ”Waiting for the man”) och gått över övergångsstället på Abbey Road (fast jag inte ens gillar Beatles). The list goes on…
Frågan är bara varför? Varför vill man bli plåtad framför Eiffeltornet eller stå utanför ett hus där William Burroughs haft en hallis? För ett bevis på att man var där, att göra sig till en liten, liten del av en större berättelse – en berättelse man egentligen står utanför?
Eller står man egentligen utanför den? Jag tror inte det. Konstverket blir inte till i konstnärens händer utan i upplevelsen av det. Beauty is in the eye of the beholder. Skönheten är i betraktarens ögon men också betydelsen.
Kanske söker man något slags förståelse. När Nirvana dök upp i slutet av 80-talet var det en musikalisk revolution i min värld. Och visst kunde jag läsa mig till och i alla fall teoretiskt förstå bandets bakgrund men det var inte förrän jag tio år senare promenerade längs de nedgångna gatorna i Kurt Cobains och Krist Novoselics hemstad Aberdeen i sydvästra Washington State som jag på riktigt förstod vart bandets musik kom ifrån.
* * *
Jag skriver detta på ett X2000 i riktning söderut mot Malmö. I lurarna mässar Grace Slicks mäktiga och sinnesvidgande stämma från en samlingsplatta med Jefferson Airplane.
Tåget måste vara den ultimata populärkulturella kultplatsen. Känslan av ständig, ostoppbar framåtrörelse i kombination med tågens roll i det modernas födelse, industrialismens framväxt och kolonialiseringen av den amerikanska kontinenten har satt sina spår.
Tidigare i den här bloggen har jag satt samman en youtube-lista med tåglåtar. Det finns ungefär hur många som helst till. Johnny Cash har satt samman hela plattor med dem.
Okej, det finns en och annan låt om bilar också… (Är The Dictators låttitel ”I live for cars and girls” den ultimata sammanfattningen av rock n rollens första 20 år, eller vad?)
* * *
Det sägs att Jack Keruoac skrev ”On the road” på dasspapper för att inte bli avbruten i sitt kreativa flöde av sådana världsliga saker som att byta papper i skrivmaskinen. Resultatet blev ohemult långa meningar som aldrig tog slut.
Om Keruoac haft tillgång till en PC och valt att skriva i Notepad: hade boken bara blivit en enda osannolikt lång rad, då?