Redaktör S ondgör sig över Hemnet-knarkande vänner som tjatar om potentiella lägenhetsköp. Känner mig något, men inte så mycket, träffad…
Efter påtryckningar från Redaktör S tvingas jag nu uppdatera inlägget med att hon faktiskt heter Sanna Trygg. Detta är dock något omdebbaterat. Vissa hävdar att det egentligen borde vara Sanna Stygg.
Förhandssnacket kring NBC:s storsatsning ”The Event” (SVT1, söndagar 21.15) har mest handlat om det faktum att pilotavsnittet sändes knappt en vecka efter den hajpade premiären i USA. Bortsett från detta faktum, som sägs vara ett försök att mota fildelnings-Olle i grind, är det mycket annat som känns genomtänkt här. Inte bara sättet premiäravsnittet berättades på, i ett hysteriskt tempo kryddat med ständiga flashbacks, utan också omkringmaterialet kring serien som just nu matas ut på nätet i ett försök att skapa någon sorts community kring serien.
På bloggen truthseeker5314.com och i diverse twitterflöden är det tänkt att man som tittare ska kunna komma närmare karaktärerna i serien och möjligen få ledtrådar till den här konspirationsstinna historiens lösning. Det är en intressant idé – återstår att se om tv-publiken är mogen det här och orkar engagera sig. Kommer det att funka? Nätsnackisar brukar ju inte vara initierade från officiellt håll, utan bubbla upp på gräsrotsnivå. Första avsnittet gav i alla fall mersmak.
Se premiäravsnittet av ”The Event” här! (Tillgängligt till och med 3 oktober).
Jag jobbar på en recension av Mikael Wiehes karriäromspännande nya bok och cd-box. Med 16 cd-skivor att ta sig igenom och sammanfatta är det svettigt jobb. Jag tar en brejk och listar mina tio favoritlåtar med Wiehe från de senaste 40 åren (utan inbördes ordning).
Basin Street Blues
…ska nya röster sjunga
Basin Street Blues från 1988 är min favorit bland Wiehes soloplattor. Titelspårets nostalgiska återblick till åren med jazzbandet och mediterande över tidens gång slår an strängar i mig. Samma mediterande går igen i plattans avslutande ”…ska nya röster sjunga” som för övrigt Monica Zetterlund gjorde fantastiskt på scen mot slutet av sitt turnéliv (och på skivan ”Varsamt” men då i ett arrangemang som idag låter ganska daterat).
Sakta lägger båten ut från land
LP:n Sjömansvisor från 1977 är väl mest känd för ”Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång)” men det är den här tolkningen av Dylans ”It’s all over now baby blue” som är min favorit.
Valet
”Song of choice” av Peggy Seeger (underskattad folksångerska som är syster till Pete Seeger, hustru till Ewan ”Dirty old town” MacColl och styvmor till Kirsty MacColl) tycks tyvärr aldrig bli inaktuell. Wiehe har översatt texten och gjort en förnämlig inspelning av den tillsammans med Björn Afzelius på deras duoplatta från 1986.
Vem kan man lita på?
Keops pyramid
Victor Jara
Huddinge Huddinge
Danslåt för yttrandefriheten
Nationalteatern var kanske egentligen roligare, Träd, Gräs & Stenar tyngre och Blå Tåget mer anarkistiska men det går inte ta ifrån Hoola Bandoola Band att de mellan 1971 och 1976 byggde upp en rejäl låtskatt från framför allt Wiehes penna.
Fascismens racka
Har banken ta’tt din villa
Thatcheråren satte ordentlig fart på den politiska rockmusiken i England liksom Reagan-administrationen i USA. Med de konservativa bakom rodret i Sverige har vi ännu inte sett någon motsvarighet här på hemmaplan men för Wiehe har den uppenbarligen inneburit en rejäl nytändning. På ”Ta det tillbaka!” från i våras är han rejält förbannad och det klär honom.
Redaktör H och jag sitter på en tyst och lugn webbredaktion. I vanlig ordning diskuterar vi gubbrock i allmänhet – Redaktör H är om möjligt äldre än vad jag är – och Rolling Stones i synnerhet. Framför allt diskuterar vi vilken Stones-period som egentligen går att lyssna på.
Han hävdar Mick Taylor-åren (1969-74) medan jag menar att mellan 1966 och 76 var de allt bra. Bästa plattan Beggars Banquet kom ju faktiskt året innan Taylor kom med.
Sedan kom vi in på väldigt ojämna ”Some girls” från 1978 som har ”Miss you” och ”Beast of burdon” som försonande drag. Men den bästa versionen av ”…burdon” är ändå Bette Midlers. Därav denna lördagshyllning.
Bette Midler som den elaka häxan i filmen Hocus Pocus tar sig an Screaming Jay Hawkins ”I put a spell on you”. Ruskigt camp.
På tal om camp… vad kan möjligen vara mer camp än att köra ”Boogie woogie bugle boy” utklädd till sjöjungfru under en show i Las Vegas? I Bette Midlers värld känns det dock helt naturligt.
Bette Midler är också inblandad i en av mina absoluta favoritduetter (i konkurrens med allt som Gram Parsons och Emmylou Harris spelat in tillsammans). Tom Waits immiterar Louise Armstrong och Bette Midler gör en fantastisk Ella Fitzgerald på Waits ”I never talk to strangers”.
Mellan 2000 och 2001 i hade Bette Midler en kortlivad sitcom som hette kort och gott ”Bette”. I Halloween-avsnittet dök en av Midlers kompisar upp för en annan duett; en viss Dolly Parton. Snacka om drömduett.
Jag har börjat läsa Chuck Klostermans ”Killing yourself to live” men finner mig ideligen störd av mina egna tankar; osorterade tankar om platsernas betydelse för popkulturen.
För er som inte läst den beger sig Klosterman ut på en odyssé genom Amerika i jakten på platser där rockstjärnor dött och någon slags högre sanning.
Som så många andra har jag av och till befunnit mig på min egen odyssé bland populärkulturella kultplatser. Jag har varit vid Jim Morrisons och Edith Piafs gravar. Jag har åkt förbi hotellet där Jimi Hendrix kvävdes av sina egna spyor (efter en synnerligen olämplig cocktail på champagne och sömntabletter) och under mycket möda och stort besvär letat upp hans oansenliga gravsten på en gigantisk kyrkogård utanför Seattle. (något mer bisarrt: jag har också stått vid tandborstens uppfinnares grav, jag minns inte vad han heter men han ligger i alla fall på Highgate cemetary i London, men det var mest en slump).
Jag har stått utanför The Dead House (där Grateful Dead höll till) i Haight-Ashbury och Chelsea Hotel i New York (där typ alla har bott). Jag har traskat förbi 125:an på Lexington Avenue (dit Lou Reed går för att köpa heroin i ”Waiting for the man”) och gått över övergångsstället på Abbey Road (fast jag inte ens gillar Beatles). The list goes on…
Frågan är bara varför? Varför vill man bli plåtad framför Eiffeltornet eller stå utanför ett hus där William Burroughs haft en hallis? För ett bevis på att man var där, att göra sig till en liten, liten del av en större berättelse – en berättelse man egentligen står utanför?
Eller står man egentligen utanför den? Jag tror inte det. Konstverket blir inte till i konstnärens händer utan i upplevelsen av det. Beauty is in the eye of the beholder. Skönheten är i betraktarens ögon men också betydelsen.
Kanske söker man något slags förståelse. När Nirvana dök upp i slutet av 80-talet var det en musikalisk revolution i min värld. Och visst kunde jag läsa mig till och i alla fall teoretiskt förstå bandets bakgrund men det var inte förrän jag tio år senare promenerade längs de nedgångna gatorna i Kurt Cobains och Krist Novoselics hemstad Aberdeen i sydvästra Washington State som jag på riktigt förstod vart bandets musik kom ifrån.
* * *
Jag skriver detta på ett X2000 i riktning söderut mot Malmö. I lurarna mässar Grace Slicks mäktiga och sinnesvidgande stämma från en samlingsplatta med Jefferson Airplane.
Tåget måste vara den ultimata populärkulturella kultplatsen. Känslan av ständig, ostoppbar framåtrörelse i kombination med tågens roll i det modernas födelse, industrialismens framväxt och kolonialiseringen av den amerikanska kontinenten har satt sina spår.
Tidigare i den här bloggen har jag satt samman en youtube-lista med tåglåtar. Det finns ungefär hur många som helst till. Johnny Cash har satt samman hela plattor med dem.
Okej, det finns en och annan låt om bilar också… (Är The Dictators låttitel ”I live for cars and girls” den ultimata sammanfattningen av rock n rollens första 20 år, eller vad?)
* * *
Det sägs att Jack Keruoac skrev ”On the road” på dasspapper för att inte bli avbruten i sitt kreativa flöde av sådana världsliga saker som att byta papper i skrivmaskinen. Resultatet blev ohemult långa meningar som aldrig tog slut.
Om Keruoac haft tillgång till en PC och valt att skriva i Notepad: hade boken bara blivit en enda osannolikt lång rad, då?
Just när jag trodde att det var sluttjatat om ”folktronica” dyker den här videon upp på facebook som en påminnelse om att jo, quiet kan mycket väl fortfarande vara the new loud och ja men visst, ”it takes guts to be gentle and kind”. Conrad Lamberts återkomst som Merz, efter sex års tystnad, var så här magisk:
Eller om man känner sig lite anti…
För 40 år sedan i dag hittades Jimi Hendrix död på Samarkand Hotel i Londonstadsdelen Notting Hill. Kring detta faktum har det varit väldigt tyst. Var är hyllningarna, minnesprogrammen och temakvällarna på SVT?
Gamla anarkopunkarna Crass har precis börjat ge ut remastrade nyutgåvor av sina klassiska och rätt svårtillgängliga (både rent fysiskt och musikaliskt) album.
Snappar nu upp via Jan Gradvalls twitter att Sound Pollution har plockat upp dem för svensk distribution. Det är inget annat än en stor kulturgärning. Fast det är klart. Jag skulle ju hellre ha originalvinylen med sina häftiga omslag och inlays.
Do they owe us a living?
White punks on hope
Inte precis lättlyssnat men det är kul…
Det sägs en hel del sanningar också, även om mina hjältar i The Clash får sig en rejäl känga i ”White punks on hope”. Så bara för att väga upp för den där kängan så tar jag med ett klipp där punkpoeten Attila the Stockbroker hyllar Joe Strummer och fäller en tår för en för tidigt bortgången hjälte. Sniff :(…..
Va!? Vad har hänt? Klockan har slagit 13 och jag har inte sett en endaste statusuppdatering på Facebook som innehåller ordet ”fredagsmys” eller varför inte bara”myyys”.
Återigen vad har hänt? Mår folk inte bra? Blev ”myys” det vanligaste ordet på fb helt plötsligt så att ledningen bestämde sig för att blocka ordet så att andra ord skulle ha någon chans? (Let´s hope)
Här har ni en bra fredagslåt. Dock inget myys över den. Tack och lov.
