Miserabelt och klart lysande

”Deep, deep down in the silent grave
With none to mourn above …”

Djupt, djupt nere i den tysta graven, utan någon där uppe att sörja. Emily Brontë hade det inte så kul heller, för att travestera den där t-shirt-texten om Franz Kafka. Nog för att hon fick en både priviligierad och liberal uppväxt för sin tid, hon föddes 1818.

Samtidigt fick hon se två småsystrar dö i mycket unga år, hennes enda roman, den numera klassiska Svindlande höjder, mötte ringa uppmärksamhet precis som de av hennes dikter storasyster Charlotte lät publicera. När även hennes bror dog drog hon på hans begravning på sig en förkylning som, sannolikt i kombination med underliggande tuberkulos, tog hennes liv vid bara 30 års ålder.

På fredagen släppte Sofie Livebrant Weep the time away, sitt album med tolkningar av Brontës dikter och kvällen innan var det releaseparty på Folk å Rock i Malmö. Livebrant känns igen bland annat från hennes samarbeten med Sofia Karlsson, till exempel på hennes uppmärksammade Dan Andersson-platta. och från hennes tolkningar av en annan 1800-tals-Emilys dikter.

Sist jag såg Livebrant var för åtta år sedan på en visfestival i Steninge. Då var det tolkningarna av Emily Dickinsons dikter, inte mindre svartsynta de, som stod i fokus. Musiken då drog, av naturligta skäl åt det amerikanska folkmusikhållet. Det gör de av lika naturliga skäl inte nu. Min rockskadade hjärna associerar till det sena 60- och tidiga 70-talets brittiska folkrock med band som Fairport Convention och Pentangle men det här är egentligen mer genuin folkmusik än så, även om det smiter sig in något litet jazzanslag här och där.

Det är ett gäng miserabla sånger det blivit av Livebrants musik och Brontës dikter. Miserabla till sitt innehåll, alltså. Samtidigt är det som strömmar ut från scenen på Folk å Rock både varmt och paradoxalt livsbejakande. Mycket av det hämtar näring i den uppenbara spelglädjen och det fina samspelet mellan Livebrant på sång, gitarr och piano, Svante Sjöblom (som också agerade förband) på gitarr och Hal Parfitt-Murray på fiol och mandolin. Den där glädjen är svår att stå emot.

”I leave with thee my tears and pain
And rush into the world again.”

Emily Brontë hade det kanske inte så kul heller. Men vi har det i hennes sällskap, tillsammans med tre skickliga musiker som vet att våga släppa taget om sargen och våga leka med uttrycket.

Med kemi och trovärdighet

Hannah Aldridge, från Muscle Shoals, Alabama, börjar bli en flitig gäst på våra breddgrader. Åtminstone en handfull gånger har hon uppträtt i Skåne; på Folk å Rock i Malmö, på Solhällan och i Kvidinge. Sedan jag själv såg henne sist har det gått sex år. Då stod hon precis i begrepp att släppa sitt andra album och kompades av Sundsvallsbandet Jetbone, ett tungt rockband med ena benet i sydstatsrocken och det andra i det tidiga 70-talets hårdrock.

Även om samarbetet dememellan då var i begynnelsen fungerade det bra. Den tyngre rocken gifte sig väl med de amerikanska folksånger, den blues och den soul som går igenom Aldridges musikaliska DNA.

Sex år har gått och sedan dess har Jetbones medlemmar spritts över landet. När Hannah Aldridge på tisdagen uppträdde för ett efter omständigheterna (tisdagskväll, duggregn och Malmö FF spelar Champions League-match på hemmaplan) välfyllt Medley var det som duo tillsammans med det bandets basist, Gurten Sjödin, på gitarr och sång.

Hon börjar dock själv med gitarren och det står snabbt klart att hon inte behöver något band bakom sig för att ta ett rum i besittning. Det finns ett självförtroende i den egna förmågan, en närmast befallande pondus – utan att det för den skull på något sätt blir osympatiskt eller stöddigt, tvärtom – och en närvaro i orden som får en att hänga på varje ord hon sjunger och varje ton hon tar.

Kanske går det i släkten. Pappa Walt Aldridge var (eller är) producent på den legendariska Fame-studion i Muscle Shoals, den musikaliska korsväg där den amerikanska musikens olika strömningar korsades, där rock mötte soul, blues och country och den amerikanska söderns berättartradition och myter till en musikalisk enhet som var inget av delarna och allihop samtidigt.

Vägarnas visdom och bittra misstag genomsyrar Hannah Aldridges sånger som känns som att de uppstått bortanför tiden, i ett närmast mytiskt (eller kanske självmytologiserande) Amerika. På något sätt får hon det att låta trovärdigt när hon i kvällens öppningslåt, titelspåret från debutskivan Razor Wire, sina blott några och trettio år till trots, sjunger om ”25 years of hard earned mistakes”.

Hon är bra själv. Riktigt bra. Bättre än så blir det när Gurten Sjödin gör entré några låtar in. Kemin mellan honom och Aldridge är påtaglig och samspelet är riktigt fint. Låtar som Howling bones och Burning down Birmingham (det är Birmingham, Alabama, inte Birmingham, England) är bra på platta men live, inte minst i det här formatet, växer de till något större. Den förstnämnda av dem hade för min del gärna fått hålla på dubbelt så länge.

 

* * *

Kvällen uppvärmare Nicky William, en sångare, gitarrist och låtskrivare från Södermanländska Oxelösund, är en ny bekantskap för mig. Det första som slår mig är diskrepansen mellan hur han ser ut och låter. Med sitt orangefärgade hår, spensliga lekamen och sin glansiga skjorta skulle jag gissa på antingen indiepop eller yacht rock. Istället är stämman som kommer ut ur hans mun avgrundsdjup och musiken visar ett tydligt arv från gamla mördarballader, Nick Cave och Bror Gunnar Jansson.

När jag kommer över den första förvåningen blir jag imponerad, både av rösten och uttrycket. Han känns inte riktigt färdig som artist ännu men här finns embryot till något som kan bli riktigt bra. Lägg till en jazzig trummis som spelar med vispar, en ståbas och ett upprätt piano med en pianist som älskar Dr John och Professor Longhair och jag är fast. Men med sagt är det bra som det är också.

Det växer ingen mossa på Strindbergs

Jag var tolv år gammal när Strindbergs släppte sitt sista (senaste?) album, Bombpartyt, och det skulle dröja ytterligare en handfull år innan jag upptäckte dem. Men när jag väl gjorde det föll jag som en sten för deras blandning av modsrock a la The Jam och powerpop a la The Only Ones i kombination med lika poetiska som konkreta och samhälsstillvända texter,

Bandet bildades 1982 när de båda frontmännen Johan Johansson (gitarr och sång) och Janne Borgh (bas och sång) stod utan band efter att den förstnämndes band KSMB och den sistnämndes The Moderns kastat in handduken. Två fullängdsalbum och ett mini-dito hann de med innan de gick vidare till andra konstellationer.

Några kortare återföreningsvändor har de blivit för spelningar och när de klev upp på Medleys scen under lördagskvällen tillsammans med Robban Eriksson från Hellacopters på trummor. Frågan är om det kanske inte blir mer än bara för en turné denna gång. Johan Johansson antyder det i samband med att de kör det som var deras sista singel, ”Italien”.

Men kan ju alltid hoppas. För faktum är att det inte växt särskilt mycket mossa på deras låtskatt. De har fräschören och snärtigheten i behåll och varken Johansson eller Borgh har tappat attacken i sången och spelet. Och Eriksson fyller väl sin plats bakom trummorna, även om han ser lite förlägen ut när Johansson kallar honom för Sveriges, kanske världens, bästa rocktrummis.

Man kan ju alltid, i sådana här sammanhang fråga sig hur mycket som handlar om nostalgi. En snabb blick över publiken ger fog för en misstanke om att många på den nästan fulla klubben var med när det begav sig. Man kan också fråga sig om det spelar någon roll. Där och då, i röjet framför scenen gör det naturligtvis inte det.

Hade jag tyckt lika mycket om ”Snabbare än tiden”, ”Friheten och jag” och ”Kvasibarn” om jag inte hade haft dem på kassett i freestylen när 80-talet gick över i 90-tal? Om de inte spelats på otaliga hemmafester?

Faktum är att jag tror det. Det handlar om direktheten i låtskrivandet, om glöden som inte tycks ha mattats med åren och om sättet att ta en publik på. Det är inte så att de lägger särskilt stort fokus på mellansnack men jag, som kommit till Malmö i vuxen ålder, tycker att det är intressant att höra Janne Borgh berätta om hur Malmö, när han lämnade staden för Stockholm, var en mycket hårdare plats än huvudstaden och om en bekant som dök upp på fritidsgården med ett stämjärn i magen efter ett misslyckat bilinbrott.

Till extranummer får vi dessutom en smärre Moderns-återförening när gitarristen Mats Johansson dyker upp för att köra ”Got to have pop”, ”Ready for the 80’s” och The Only Ones-covern ”Another girl, another planet”. Den sistnämnda är en av världens bästa poplåtar i min bok.

* * *

Jag längtar ibland efter gamla goda tider
men varför gör jag det när jag lever mitt i den

* * *

Kvällens förband förtjänar också ett omnämnade. Malmöbandet Skav är en helt ny bekantskap för mig men en som gav mersmak. Ett riktigt bra band med en karismatisk sångerska i den Wonder Woman-utstyrda Anette Rosengren. Dem hoppas jag få se mycket mer av.

 

En vemodets fanbärare

Jag trodde jag gjorde gott här
Men att leva är svårt, allt det vackra är kort

Publiken lite mer än visksjunger med Moonica Mac i versen på ”Alaska/All aska”. Det är som en bris av röster. Jag vänder mig om och ser tindrande ögon och saliga leenden. Så kommer refrängen.

Som att ta sig igenom Alaska
Eller blommande äng med gråten i halsen

Den där brisen växer till en storm när refrängen kommer. Jag står nära scenen och det ser ut som att sångerskan själv får en tår i ögat av det starka gensvaret på Babel.

Sju månader har gått sedan Moonica Mac, eller Lisa Brolander som hon egentligen heter, senast stod på Babels scen. Då rådde fortfarande nedstängning och konserten ägde rum i streamad form under festivalparaplyet Från Malmö.

Det är lätt den streamade konsert träffade djupast hos mig och i min recension skrev jag om hennes välmodulerade röst, hennes förmåga att frasera som självaste Monica Zetterlund och hennes sätt att få texterna att bära fram.

På fredagen var Babel utsålt till sista plats. Det är även lördagens konsert. Och det är fullt begripligt. Allt beröm jag skrev i min recension står jag för efter att nu ha sett henne ”på riktigt” också.

Men det räcker inte. Berömmet alltså. I levande livet griper hon tag på ett sätt som inte riktigt gick igenom skärmen, ett sätt som berör på riktigt.

Hon säger att hon tilldelats en roll som en vemodets fanbärare, något som hon är okej med. ”Men jag är inte bara det, jag är kul också”. Och det är hon. Både en vemodets fanbärare och kul.

Jag tror att det är där det ligger. I dualiteten. Samtidigt som sångerna är sorgsna och berörande har hon en glimt och en styrka i blicken, i anslaget och i den stillsamma vänliga humorn.

”Stark och sårbar” heter hennes nu två år gamla debutalbum och det är en träffande titel. När hon kör titelspåret växlar gitarristen Linus Hasselblad upp två tredjedelar igenom från jazzig visa till ren rock i ett utsökt klimax. Han och brodern Hannes Hasselblad på klaviatur och trummor står dessutom för ett utsökt samspel spelningen igenom.

Det är, som sagt, i dualiteten det ligger, men också i rösten. Hon har ett sätt att tänja den tills den ligger på, men aldrig över, bristningsgränsen som ger en hudlös nerv som går rakt in i hjärtat. Jag lämnar spelningen nästan lite omskakad.

Om två veckor dyker Moonica Mac upp i Så mycket bättre. Efter det kommer man nog få gå till större arenor för att se henne.

Som balsam för själen

Fyra lågenergilampor och några kandelabrer. Det är mörkt när Courtney Marie Andrews kliver ut på scen men vad spelar det för roll när rösten sprider allt ljus man kan tänkas behöva. Spelningen skulle egentligen ha gått av stapeln på Slagthuset men flyttades till Plan B med några veckors varsel.

Sist hon var i Malmö var det fullt band på Malmöfestivalens Gustav-scen 2018 och jag minns att jag blev helt tagen. Att hon klarar sig bra utan band råder det dock ingen tvekan om. I kombinationen med bristen på ljus skapar den en förstärkt intimitet som klär hennes musik, som placerar sig i samma utrymme mellan country och folkmusik som befolkas av artister som Emmylou Harris, Gillian Welch och Sarah Jarosz, mycket väl.

Men framförallt är det den där rösten som fångar mig; det är värmen i den, ömsintheten och sorgkanten. Det är som att sjunka ned i ett hav av bomull, som att få själen smord i balsam.

Cause I’m a little bit lonely / A little bit stoned
And I’m ready to go home / You don’t want to be like me
This life it ain’t free / Always chained to when I leave

Hon berättar bakgrunden till låten ”Table for one” från genombrottsskivan ”Honest life”, hur hon skrev den som 21-åring tillsammans med sitt band en omöjligt varm natt på en varuhusparkering i Texas där de övernattade i bilen på väg mellan spelningar på en turné och man frågar sig hur det ens är möjligt att vara så world weary vid den åldern. En fantastisk låt är det hur som helst.

Åtta album, en diktsamling och en Grammy-nominering in i karriären har hon också en låtkatalog som bjuder många sådana: ”Irene”, ”May your kindness remain”, ”How quickly your heart mends” … listan är lång.

Det är nästan lite märkligt hur lite jag saknar ett band bakom henne, trots att jag minns det som att hennes band var riktigt bra sist jag såg henne. Förutom den trollbindande rösten och värmen ligger det nog mycket i hennes gitarrspel. Utan några större åthävor och utan att göra någon affär av det så utnyttjar hon den akustiska gitarrens potential bortom att vara ett renodlat kompinstrument.

Både styrkan och värmen i ovationerna är tilltagande under spelningens gång. Och det är ytterst välförtjänt. Courtney Marie Andrews musik tränger sig innanför den mest välbyggda försvarsmur.

Wearing loneliness like a costume / for the whole world to see
And if your money runs out / and your good looks fade
May your kindness remain

Gammal punk – och ny

Det gör ont i halsen. Rejält. Knät också. Och lite varstans i kroppen. När Göteborgspunkarna Attentat avslutade med klassikertrojkan ”Operahuset”, ”Rudebecks och Sam” och ”Ge fan i mej” både skrek och hoppade jag lite mer än vad min kropp tydligen tål. Men vad gör man? Det var en sådan kväll.

Jag skrev om det inför Linn Koch-Emmerys gig på Babel för några veckor sedan att det så här efter ett och ett halvt års torka med spelningar kändes som att det var en uppskruvad stämning på framförallt de spelningar jag varit på, en uppdämd längtan efter att få röja loss till levande musik efter så lång tid med bara spelningar med sittande publik eller ingen publik alls. Och nog kan det svara för en del av förklaringen att det blev ett sådant sjuhelsikes drag på Attentat och Malmöbandet Ragatas spelning på Medley i fredags.

Men en annan förklaring till det är naturligtvis att det var två riktigt bra band som stod på scen. Attentat har funnits med i leken i mer än 40 år. I samband deras förra spelningar i Malmö, på Victoriateatern, tackade basisten Crippa för sig och lämnade bandet. Nu har Linus ”Siken” Sikström fyllt hans plats och han gör det med den äran.

Med sin anslående tuppkam och med basen nere vid knäna blir han en andra fokuspunkt på scenen, vid sidan om frontmannen Mats Jönsson. Han står också, känns det som, för en injektion av energi på scen. Jönsson har dock inga som helst problem att ta publiken i sitt grepp och sedan behålla det genom spelningen.

Skillnaden mot spelningen på Victoriateatern är markant. Den sittande publiken där skapade en distans som inte riktigt gick att överbrygga. Här blir scen och publik nästan ett.

Attentat har, som sagt, hållit på i mer än 40 år och hade lätt kunna fylla setlistan med bara gamla hits. Men det hade varit att göra det för lätt för sig. Och faktum är att de skivor de gjort efter återföreningen står sig väl gentemot klassikerna och låtar som ”Gå i taket”, ”Punkhjärta” och ”Occupy Wall Street” försvarar sin plats i låtlistan jämte ”Fågel”, ”Maklöst” och ”Tatuerade tårar”.

Förband för kvällen var som sagt Malmöbandet Ragata som inte kan skryta med en riktigt lika lång karriär som Attentat. Ännu. Jag minns att jag såg dem spela på Grand innan pesten drog in över landet och stängde ned livescenen. Jag minns att jag tyckte det var bra. Det band som marcherade in på Medley med fanor i händerna och sedan intog scenen var något helt annat.

Under pandemin har de hunnit släppa sitt debutalbum ”Rebell”, och skaffat sig en scennärvaro som imponerar. Sångerskan Anna Fogelström är fenomenal i sitt sätt att äga scenen och kräva uppmärksamheten och bakom henne är bandet en både tajt och dynamisk enhet.

Det finns en underström av powerpop i deras punk som ger den ett enormt driv. Inte minst märks det i deras svenskspråkiga tolkning av Blondie-versionen av The Nerves gamla Hanging on the telephone, en låttext som i dagens klimat tycks ha fått en ny brännande aktualitet, men den är också tydlig i egna låtar som ”Gammal punk”, ”Nu å jag” och ”Livsdömd”. Det är feministiskt, dansant och sanslöst medryckande. Och de har den där kvaliteten som gör att man sjunger med första gången man hör dem.

De hinner avverka hela sitt album och ett par nya (?) låtar och en riktigt kul version av Attentats ”Alla tvärsäkra män”, ett singel enbart-spår från 2015, en låt som passar dem väldigt väl. Extra roligt var det när Anna Fogelström sjöng den för Mats Jönsson själv på slutet.

Jag var knappast ensam om att falla för Ragatas charm. Senare på kvällen kändes det som att var och varannan människa gick omkring med ett exemplar av deras vinylalbum under armen (inklusive jag). Jag hoppas att det blir fler chanser att se dem snart.

 

 

 

Vykort från minnets Sverige

Jag har inget minne av att jag någonsin fick läsa om storskiftet i skolan. Den enda anledning att jag känner till det är Torssons låt om läxläsning som heter just det. En kompis till mig fick en extra poäng på högskoleprovet eftersom han via låten ”Blodomloppet” visste vad de olika blodkropparna har för funktion.

Min kusin och jag bondade över ”Max och Nisse” (vilka som bekant var trevliga katter båda två) och med hennes blivande ex-make över ”Hett krut i Hollywood” (”Han tände en Winston och tänkte åtminston – e – så är det ju prydligt gjort”). På försommaren 1990 bilade jag och några kompisar med våra färska körkort från Falkenberg till Båstad för att se dem, Georgia Satellites och Little Feat. Mina kompisar ville åka hem innan sista bandet och jag som inte ville det fick lift hem med de lokala raggarna.

Drygt tio år senare minns jag att jag såg dem på ett glest Folkets Hus i Gävle. Jag skulle recensera och hade fotograf med mig men jag blev inte alls nöjd med den i normala fall mycket duktiga fotografens bilder och han blev sur. En handfull år senare släpper Torsson albumet ”Det fjärde bästa bandet i Lund” med låten ”En tung missbrukare” som utspelar sig på Falkenbergs bibliotek, en plats jag tillbringat mycket tid på, inte minst som det hänger ihop med det som var min gymnasieskola, och man kände sig nästan lite omotiverat stolt av det.

Varför dessa spridda minnen från mitt förflutna med Torsson? Alla flyger de genom min hjärna när jag ser dem på Palladium på lördagskvällen. Dels handlar det om mina personliga nostalgiska känslor för ett band som funnits med mig i hela mitt vuxna liv (och även en tid innan det vuxna livet). På något sätt passar det också för ett band som själva tycks svepa in sina sånger i ett nostalgiskt skimmer. Det blir som vykort från ett minnets Sverige, en plats som nästann men inte riktigt, existerat.

För minnet är ju sådant: det lyfter upp vissa detaljer och placerar dem på piedestal medan det trycker undan annat, och det ibland utan synbar logik. Jag tror det är det som gör Torssons sånger så relaterbara. Det är liksom inte bara den lustiga formuleringskonsten, det är liksom inte bara skojiga låtar, det är inte på skämt. Det finns poesi i den där skenbara sakligheten.

Att dagens upplaga av bandet dessutom låter riktigt bra gör inte saken sämre. Framförallt när Bo Åkerström ställer undan den akustiska gitarren och istället pluggar in sin halvakustiska Hagström Jimmy (tror jag att det är) och de för en stund i slutet kör med tre elektriska gitarrer blir det riktigt bra tryck. Kul också att nyare spår som ”Den stora smällen” och ”Ost, vin och fotboll” ställer sig upp så väl jämte de gamla favoriterna från 80-talet.

Då kan jag nästan förlåta Åkerström för att han i ett mellansnack blandar ihop Hallands floder och påstår att det är Viskan som rinner genom Falkenberg (det gör den inte, det är Ätran som gör det – Viskan rinner strax norr om Varberg). Mellansnacken är annars ett kapitel för sig självt. Jag älskar hur han ger bakrunden till texterna samtidigt som han försöker mörka vilken låt som ska komma.

Om Torsson är en gammal vän som funnits med mig genom livet så är The Hanged Man en desto nyare bekantskap. Faktum är att jag aldrig hört dem när jag satte mig på cykeln utanför Palladium för att bege mig till Grand och deras spelning där. Det enda jag visste om dem var att sångerskan och gitarristen Rebecka Rolfart för tio, femton år sedan spelade i sköna gitarrpopbandet Those Dancing Days.

The Hanged Man visar sig vara en helt annan best än Rolfarts tidigare band. Bandnamnet kommer från ett Tarotkort och det finns emellanåt något lite oroväckande, för att inte säga lite creepy, i musiken. Fast på ett mysigt och sympatiskt sätt. Dessutom passar den känslan perfekt en Halloween-helg som denna.

Det är psykedeliskt, progressivt och atmosfäriskt. Känslan är något av en resa in i det undermedvetna. Rolfarts gitarr och sång bygger stämningar tillsammans med Elias Jungqvist synt medan Dennis Egberths trummor och Mattias Gustavssons bas skapar ett grymt driv. Jämfört med skivorna (som jag ägnat dagen efter spelningen åt att lyssna på) får gitarren och lekfullheten mer utrymme. Det får musiken att lyfta än mer, inte minst som att samspelet är så tätt.

Tydligen har bandet hållit på sedan 2013 och jag frågar mig hur jag kunnat missa dem under så lång tid. Jag ser redan fram emot att se dem igen.

 

Amerikansk värme på Malmös nyaste klubb

Jag har inte haft möjlighet att besöka det senaste tillskottet på Malmös klubbhimmel. Förrän igår. Och det var värt väntan och det inte bara för att Medley visade sig vara ett trevligt ställe. På scen stod Malmöbandet Lakely – till sin kärn duon Anna och Jonas Edström Rudolf men denna kväll i sin fulla bandtappning – och Österlenbandet Wildie, med sångaren och keyboardisten Anders Thorén i spetsen.

Det blev en kväll i americanans tecken, om än väldigt olika nyanser av den något svårgreppade genren som täcker in allt från country som är för mycket country för countrybranschen till rotnära folkmusik via blues och soul.

Lakely lägger sig nära folkmusiken, i samma musikaliska grannskap som nytraditionalister som Gillian Welch och Dave Rawlings, Sarah Jarosz och Alison Krauss men med en nordisk ton som löper genom musiken och, tillsammans med de personligt färgade historier de berättar i sina sånger, ger dem något distinkt eget.

Det finns också en genuin värme i musiken och de blickar som gifta paret Edström Rudolf byter med varandra på scen som smittar av sig.

Wildie var för mig en ny bekantskap, men en mycket trevlig sådan. Om Lakelys musikaliska rötter tydligt ligger i södern, kanske närmare bestämt Appalacherna, så finns Wildies snarare längs samma vägar där kanadensiskamerikanska The Band nötte sig fram till ett eget amalgam av alla genrer som på något sätt kan kallas genuint amerikanska. Det är soul, det är country, det är rock och det är alltihop samtidigt.

Sagda band är den självklara referensen men det finns fler som dyker upp i hjärnan under spelningen. Billie Joels Piano Man-era är en och Crosby, Stills & Nash är en annan. Det känns som att de har, om inte en fot så i alla fall ett par tår i Laurel Canyon och för ett ögonblick är det nästan som att jag hör David Crosby där i stämsången (och det är ett mycket gott betyg).

Jag har för mig att jag läste någonstans att Wildie började som ett soloprojekt för Anders Thorén men har utvecklats till ett band. Bandkänslan i samspelet är också tydlig. Det är riktigt bra spel på alla positioner och en lyhörd kommunikation medlemmarna emellan. Jag kommer att definitivt att följa dem framöver.

Golvad av Linn Koch-Emmery – igen

Det har gått två veckor sedan jag såg Linn Koch-Emmery på Oceanen i Göteborg och blev golvad. Det har gått två veckor och nu står jag där framför scenen igen och väntar på att hon ska golva mig igen. Annan stad, Malmö, annan lokal, Babel, men samma artist.

Egentligen är det inte så smart att gå och kolla på en artist igen så snart efter en spelning man verkligen gillat. Man krattar liksom manegen för en besvikelse. Förutsättningarna var väl inte heller lika bra denna gång: torsdagskväll istället för fredagsdito ger glesare (och ganska mycket nyktrare) publik.

Dessutom, vilket Linn Koch-Emmery också kommenterade från scenen: för att slita ned akustikelement från taket som de gjorde på Oceanen skulle publiken få slita hårt med tanke på den enorma takhöjden i det före detta kyrkorummet.

Sist Linn Koch-Emmery spelade på Babel gjorde hon det i baren men nu är det stora scenen som gäller. Och det är en uppväxling som är motiverad. Trots att hon bara har två ep och ett album i bagaget fyller hon lätt en timma med låtar som var och en hade kunnat vara en singel i sin egen rätt.

Höjdpunkterna är många och kommer tätt: ”Forever sounds”, ”Linn R.I.P.”, ”Blow my mind” … listan är lång. Trots att texterna bitvis är ganska, för att använda hennes eget ord, emo” och att hon framför dem med både tyngd, närhet och närvaro, finns det en lätthet i anslaget som ger musiken luft under vingarna. Det står ännu klarare i Babels luftiga lokaler än vad det gjorde på trånga Oceanen.

Texterna må vara melankoliska men känslan som fyller mig är eufori. Till det kommer de charmiga mellansnacken och utspelet.

Bandet hon har bakom sig bidrar starkt till det positiva helhetsintrycket. Det är stökigt men ändå precist; stundtals kaotiskt, stundtals nästan ömsint. 90-talsklingande indierock när den är som bäst.

Nej, det slets inte ned något från taket (som i Göteborg). Det skalades inte heller några räkor på scen (som i Göteborg). Men det som bjöds var en riktigt bra rockkonsert (som i Göteborg). När jag skriver detta eftermiddagen efter spelningen ekar sångerna fortfarande i mitt huvud. Det får ändå sägas vara ett gott betyg.

Lakely gör americana på nordisk klangbotten

Med sitt färska första fullängdsalbum ”Cold war” i bagaget kommer Malmöduon Lakely till Medley på fredag, då de spelar tillsammans med Österlenbandet Wildie.

En snötäckt brygga, en sjö med öppet vatten och bortom den ett kuperat landskap. Det skulle kunna vara någonstans i Nordamerika, kanske på Olympiahalvön eller i Klippiga bergen. Eller i de norra delarna av Sverige.
Så ser omslaget ut till ”Cold war”, Malmöduon Lakelys första fullängdsalbum som kom i våras. På något sätt känns det talande för musiken som ryms därinom. För trots att den musikaliska formen är distinkt amerikansk finns det någonstans i musiken en nordisk klangbotten. Själva kallar de musiken för scandicana.

Lakely består av det gifta paret Anna och Jonas Edström Rudolf, den förstnämnda känner vi igen från countrybandet The Bandettes. Berättelsen om duon börjar innan de var ett par. De var gamla kompisar från Musikhögskolan som 2015 satte sig på planet tillsammans från Malmö med blicken ställd mot countrymusikens huvudstad, Nashville i Tennessee, där de skulle studera musikproduktion. Lakely föddes parallellt med studierna och att de inledde sin kärleksrelation.

– Det var mycket den där känslan från [Sting-låten, reds.anm] ”Englishman in New York” när vi kom dit, känslan av att man är en alien. Det blev att jag satt och skrev mycket som inte alls passade till The Bandettes och så skrev vi tillsammans. Och det blev bra, säger Anna när tidningen möter duon på ett kafé på Sorgenfri.
– Det var ett sådant vakuum när vi kom dit. Vi hade mycket tid och så blev det att vi pratade mycket eftersom vi var de enda två svenskarna, säger Jonas.

För Anna innebar det ett ett nytt sätt att skriva låtar, med ögonen i varandras och med pappret framför sig, bollandes orden tills de bildat en sångtext, ett arbetssätt som födde andra typer av låtar som gick utanför den egna bubblan. Och på något sätt blev det arbetssättet förlösande. Helheten blev större än summan av delarna.
Både Jonas och Anna kommer in på sina liknande sätt att tänka och liknande smak för musik.
– Jag har testat att skriva med andra människor men det är aldrig så lätt som med Anna för vi har exakt samma hjärna, säger Jonas.

Inflätat i alltihop är ett uppbrott. Anna hade precis gjort slut med sin tidigare partner. Alltså satt hon och skrev sånger om krossade hjärtan tillsammans med sin blivande partner.
– Att vi kände varandra sedan tidigare tror jag nästan var en förutsättning för att vi skulle kunna fungera på det sättet. Annars hade det nog varit svårt att lita på varandra så mycket, säger Jonas.
– När man skriver med andra kan det vara så att man vill mörka vissa saker. Men här har det varit djupt personliga saker som man ändå kunde dela med varandra och skriva om tillsammans, säger Anna.

I Nashville spelades Lakelys första ep in, ”Pocket full of sand” i det som en gång varit Alison Krauss (känd från Alison Krauss & Union Station och sina samarbeten med Robert Plant, Gillian Welch och Emmylou Harris) garage. Möjligheten att jobba med sina idoler var en kraftigt bidragande orsak till att projektet blev verklighet. På ep:n jobbar de till exempel in med Shani Ghandi (som arbetat med stjärnor som Alison Krauss, Sarah Jarosz, Sierra Hull, Parker Millsap). Även Gary Paczosa (som på meritförteckningen bland annat har att han mixade Dolly Partons redan klassiska album ”The Grass is Blue”) dök upp i studion och tog över spakarna för en stund.
– Vi blev så star struck att vi knappt kunde spela när han tittade in, säger Anna.

Bara en sådan sak som att den mikrofon Anna sjöng i var signerad av Paul McCartney och att Jonas sjöng i Alison Krauss favoritsångmikrofon satte igång musikhistoriska vingslag och utan att de riktigt tänkte det var Lakely fött.
– Helt plötsligt kändes det naturligt att nu har vi en ep, nu har vi ett band, säger Anna.

Trots att ni arbetar i en amerikansk folk- och country-tradition har musiken både på ep:n och albumet ändå en nordisk ton i botten.
– Ja. Jag tror inte att vi egentligen har reflekterat över det. Det vi lägger in i musiken är det som vi tycker är roligt att lägga in. Jag känner mig inte begränsad över att vi valt den uttrycksform som vi har valt. Det är bara så här vi tycker att det mysigt att musik låter. Det skulle kännas off om vi hade konstlat till det, säger Jonas.
– Vi försöker inte vara i någon genre. Det här är den musik som blir när vi skapar tillsammans och våra referenspunkter är i den här typen av musik, säger Anna.

Ep:n mixades färdigt efter att de kommit hem till Sverige och det nya albumet spelades in tillsammans med kompisar i en studio i Torna Hällestad.
– När vi kom tillbaka blev det en ny ”Englishman in New York”-situation. Man ser på allt med lite nya ögon och så blev det en massa nya låtar. När vi skulle spela in det hade vi med oss det vi lärt oss i USA och då blev det ännu bättre, säger Anna.
– Det var så härligt att bara hänga på den skånska landsbygden med våra banjos.

Det kom dock att dröja ett tag mellan att albumet spelades in och att den mixades klart eftersom Anna blev gravid och födde deras gemensamma dotter. Först när dottern kunde sova själv fick de tiden att sitta och mixa plattan. Det innebär att skivan spelades in 2018 men släpptes inte förrän i maj i år.
– Det var ett långkok, konstaterar Jonas.

Att bli kvar i USA och utnyttja de kontakter de jobbat upp hade varit ett alternativ men det hårda arbetsklimatet i USA avskräckte. De flesta av dem som de studerade med tvingades ha två jobb samtidigt för att kunna gå utbildningen medan de själva hade lyxen av att ha med sig CSN från Sverige. Tonen mellan arbetsgivare och arbetstagare lockade inte heller, liksom den bristande barnomsorgen – något som inte minst är relevant nu sedan de skaffat barn.
– Jag pratade med andra kvinnliga producenter i USA som sa att en förutsättning för att man ska kunna hålla på med det här är att man aldrig skaffar barn. Samtidigt längtar jag tillbaka, speciellt nu på hösten, säger Anna.

Vad är det ni längtar tillbaka till?
– Det är musiken. De kallar sig själva för Music City och det låter oerhört pompöst men det är mer så att det är så nära till den hela tiden. Vi är väldigt bra på låtskrivande här i Sverige men det kommer aldrig bli så att man bara kan gå ut i Malmö och så finns det tre olika artister man vill kolla på som spelar samtidigt, säger Jonas.
– Det som är så häftigt är att folk är så hungriga när de kommer dit. De flyttar dit för att lyckas och många är väldigt duktiga och så är de ute och spelar jämt. Kulturen kring musiken är så himla fin. Man är ute och träffas och spelar och lyssnar, säger Anna.

Den Malmöitiska livescenen har dock förändrats rejält, inte minst för artister som spelar americana sedan The Bandettes tog sina första steg som band för mer än tio år sedan. På Folk å Rock har genren länge stått högt i kurs och sedan drygt tre veckor tillbaka finns även Medley, där Lakely spelar på fredag kväll tillsammans med Wildie, med mycket amerikansk rotmusik på programmet.
– Det ska bli så kul att komma ut och spela och möta en publik igen och se vad som händer i mötet med den med de här sångerna, säger Anna.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Den underjordiska järnvägen.
Ser just nu: Kamikaze, Beforeigners och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv