Crate digging del 6: Sagans oväntade fortsättning

Det började vid ett träd. Som det ibland gör. Det här specifika trädet står i Peck Park i San Pedro, ett av alla de samhällen som tillsammans utgör Los Angeles. En dag, samma år som han fyllde 14, kom Mike Watt gående där när en kraftigt byggd pojke damp ned framför honom från det där trädet.

– Du är ingen eskimå, konstaterar pojken som just kommit ned från trädet.

– Nej, jag är ingen eskimå, svarade en konfunderad Mike Watt.

Mike Watt och pojken från trädet slog följe genom parken och pratade. Pojken visade sig heta Dennis Boon och var ett år yngre än honom. Watt slogs av den intellektuella skärpan i de monologer som hans nyvunna vän höll. Senare på dagen, när de kom hem till Boon och denne satte på skivor med komikern George Carlin, fattade han att monologerna inte var något Boon hittade på i stunden, de kom direkt från Carlins repertoar.

Our band could be your life
Real names’d be proof
Me and Mike Watt, we played for years
Punk rock changed our lives”

* * *

Jag står där och bläddrar bland backarna med nyinkommet hos min lokale handlare. Egentligen är skivbudgeten redan fylld med skivhögen som ligger till höger om mig när jag snubblar över den: Firehose andra platta. Omslaget skvallrar inte det minsta om att det skulle vara någon kvalitet på innanmätet. På det syns hörnet av någon illa medfaren möbel med en konstig figur på. På väggen sitter tre bilder; en är dold, en svåruttydd och den tredje och största föreställer av någon anledning St Paul-bandet Hüsker Dü och inte Firehose. Bandets namn och albumets märkliga titel, ”If’n”, står med illa utplacerade bokstäver i den övre delen av bilden.

Mitt habegär är väckt.

* * *

Mike Watt berättar historien om hur han mötte D. Boon – som han kom att kalla sig – för journalisten Michael Azerrad och denne återberättar den i boken Our band could be your life – Scenes from the American indie underground 1981-1991. Titeln är hämtad från låten History lesson pt 2 med The Minutemen, bandet som Watt och D. Boon bildade tillsammans med skolkamraten George Hurley. Texten berättar deras historia.

We learned punk rock in Hollywood
Drove up from Pedro
We were fucking corndogs
We’d go drink and pogo”

The Minutemen är ett av mina absoluta favoritband. Trots tydliga influenser från punk, funk, country och klassisk rock skapade de en musik som var alldeles deras egen. Texterna tedde sig som förlängningar till Watt och Boons eviga diskussioner och politiska käbblande. Det tajta rytmiska samspelet medlemmarna emellan blev stilbildande och inte minst Flea i Red Hot Chili Peppers såg och lärde av Watts basspel. Boons gitarr kunde skära genom vilken ljudvägg som helst samtidigt som den spelades med både precission och finess.

På punkscenen var de en anomali, intellektuella och lekfulla på samma gång. De tvekade inte att spela in covers av band så opunk som Van Halen, Creedence Clearwater Revival och Blue Öyster Cult. Samtidigt var deras etos definitivt punk. ”We jam econo” kallade de det. Som de arbetarklassgrabbar de var såg de alltid till att spela in sina skivor på begagnade band, något som kunde gå ut över ljudkvaliteten men var betydligt mer ekonomiskt.

Our band is scientist rock

Så sjöng D. Boon i History lesson pt 2.

But I was E. Bloom and Richard Hell
Joe Strummer, and John Doe
Me and Mike Watt, playing guitar

E. Bloom är Eric Bloom i Blue Öyster Cult, Hell, Strummer och Doe ikoner på punkscenen. Själva slutade D. Boon och Mike Watt aldrig experimentera – de spelade ju inte för inte scientist rock. Som för många andra av de bästa punkbanden var punkrocken en duk att måla på, ett sätt att artikulera världen. Det blev fyra album och nio ep:s som släpptes under deras fem år som band. Grundkomponenterna finns med från start men utvecklingen är tydlig. Bäst är dubbeln Double nickels on the dime från 1984.

Minutemens saga blev dock alltför kort. Ett par dagar innan jul 1985 var D. Boon och hans flickvän på väg i en van till flickvännens föräldrar där de skulle fira jul. Han mådde inte bra och hade lagt sig i baksätet för att sova utan säkerhetsbälte på sig. När vanen körde av vägen slungades D. Boon ut genom bakdörren, bröt nacken och dog omedelbart. Han blev 27. För George Hurley och Mike Watt var det självklart att det var slutet för bandet. Att bara fortsätta utan sin vän, som om ingenting hade hänt, hade varit otänkbart.

* * *

Nej, det är inte det (medvetet?) fula omslaget som väcker mitt habegär, det är det faktum att jag vet vilka som döljer sig bakom bandnamnet. Firehose är epilogen till The Minutemen.

I sorgen efter D. Boons död hade Watt och Hurley inga som helst planer på att fortsätta med musiken. Men ödet ville annorlund. Ed Crawford, ett Minuteman-fan från Ohio hade fått höra ett (osant) rykte om att man sökte en efterträdare till Boon och slog upp Mike Watts nummer i telefonkatalogen och ringde upp honom. Svaret blev dock allt annat än positivt: Mike Watt informerade honom om att han tappat lusten till musiken.

Ed Crawford gav sig dock inte utan åkte på vinst och förlust till Los Angeles och lyckades få till ett möte med Watt som gillade vad han hörde. Med Crawford på sång och gitarr föddes ett nytt band. Rötterna i Minutemen var omiskännliga. De fanns där i Watt och Hurleys samspel, naturligtvis, men också i att Crawfords gitarr emellanåt ekar D. Boons speciella sätt att spela. Han är dock ingen kopia och Firehose är inte samma band som Minutemen.

Med Ed Crawford – eller EdfromOhio som han brukade kallas på omslagen – fick man även in något annat i mixen. Han är mer av en traditionell sångare än Boon och med honom kom också mer klassisk låtstruktur och tydliga folksångsinfluenser.

Kort sagt: Firehose – som på intet sätt ska blandas ihop med det rätt usla hår(d)rocksbandet Firehouse – är ett rackarns bra band även det. Och kanske är det lite taskigt av mig att kalla dem för en epilog till The Minutemen. De höll trots allt på i åtta år att jämföra med The Minutemens fem. Anledningen att de lade ned är också bästa tänkbara: kreativ stagnation. Att veta när man ska lägga av är en god egenskap.

Mike Watts bas har vi sedan Firehose kastade in handduken 1994 kunnat höra i en rad konstellationer, däribland Dos som han har tillsammans med sin exfru Kira Roessler (tidigare i Black Flag) och i det återförenade The Stooges.

 

Jinjer dyker ned i ett inre mörker

Foto: Alina Chernohor/Pressbild

Kriget i hemområdet och pandemin har satt sina spår när Jinjer släpper sitt fjärde album. Men det är framförallt ett inre mörker de, med sångerskan Tatiana Schmailyuk i spetsen, dyker ned i på sitt fjärde album.

Rösten är klar och stark när Tatian Schmailyuk sjunger fram en idealiserad drömbild av en värld där den fattige lever i överflöd och den rike har någon att bry sig om utöver sig själv. Men så kraschar drömbilden mot den kalla verkligheten och hennes röst glider sömlöst över till ett rytande från underjorden.

Rösten bärs fram av musik som är stenhård på gränsen till brutal, men samtidigt är samspeletet mellan gitarristen Roman Ibramkhalilov, basisten Eugene Abdukhanov och trummisen Vladislav Ulasevich intrikat, precist och, med tanke på hårdheten, överraskande svängigt.

Så kan man sammanfatta Mediator, det ukrainska hårdrocksbandet Jinjers singel som släpptes i slutet av juli. Musiken ekar av influenser från vitt skilda håll, från metal core till jazz, r’n‘b och modern progressiv hårdrock.

Singeln finns med på nya albumet Wallflowers som släpps idag.
– Det är det tyngsta album vi har gjort, säger Tatiana Schmailyuk över Zoom från bostaden i Kiev.
– Det är lite annorlunda gentemot våra tidigare album för det finns absolut inget positivt. Allt är mörkt och pessimistiskt. Det finns ingen väg ut och vi ska alla dö, tillägger hon med ett litet skratt.

Hon berättar att hon genom alla år försökt dölja sitt inre mörker och istället i sina texter försökt fokusera på saker som sociala problem och miljön. Den här gången ville hon dock rikta blicken inåt.

– Jag är en person med humörsvängningar. Jag kan vara vid gott mod ena dagen och nästa är allt skit. Det är depressioner och tårar. Givet den situationen som hela världen är i nu, där jag stannar hemma och är för mig själv med mina tankar hela tiden, så upptäcker jag vad som är inuti mitt huvud och det är inte ett bra ställe att vara på. Jag måste göra något åt det och det första steget mot förändring är att inse problemet.

– Konstnärer och musiker behöver inte skämmas över vad de känner. Det finns inga regler för musiken. Man måste inte sjunga om goda vibrationer som Bob Marley. Och till och med han tillät sig att sjunga om uppbrott och orättvisor.

Vi pratar alltså om ett personligt mörker, snarare än ett externt?
– Ja, det handlar om den inre världen. Samtidigt handlar en låt som Mediator mer om yttervärlden, om brustna drömmar; när man tar av sig de rosa glasögonen och ser världen som den är.

2014 bröt kriget ut i östra Ukraina, i provinserna Donetsk – där Jinjer kommer ifrån – och Luhansk över kontrollen i regionen mellan de ukrainska och ryska folkgrupperna. Bakom finns större krafter i spel och bandet beslöt sig för att lämna Donetsk och flyttade först till Lviv i andra änden av landet och sedan till huvudstaden Kiev.

Tatiana Schmailyuk på Wacken 2019. Foto: Markus Felix/Creative Commons

– Kriget har påverkat oss mycket. Vi har gjort en del låtar om krig och om att sakna våra föräldrar, syskon och vänner. Det handlar också om tillbakablickande, man saknar sin barndom och att inte ha chansen att dyka ned i nostalgi; att gå de gator man gick på som barn. Jag saknar det så mycket.
När hon pratar om det pratar hon långsammare med tydlig känsla i rösten. Plötsligt bryter hon ut i ett ”Kan du känna det?”

– Kan du känna hur mitt humör svänger? Det var därför jag spelade in det här albumet, säger hon med ett skratt.

Tatiana Schmailyuks musikaliska bana började tidigt. Hennes först minne av att stå på scen var när hon under en semester på en campingplats som åttaåring sjöng en rysk kärlekssång kompad av sin far på gitarr. Körsång och röstlektioner skulle följa innan storebrorsan förde in rockmusiken i hemmet. Med det kom Nirvana, Alice in Chains, punkrock och Metallica. Och kanske finns hemligheten bakom hennes vittspännande musikaliska referenser redan i form av hennes allra första kassettband.
– Det hade Boney M på ena sidan och hårdrocksbandet Aria [som kan beskrivas som Rysslands svar på Iron Maiden, reds.anm.] på den andra. Jag spelade det där bandet hela tiden för jag hade inget annat att lyssna på. När jag ser tillbaka på det förstår jag hur lyckas inkorporera andra genrer i hårdrocken.

Efter att ha hållit på i nästan tio år fick Jinjer sitt genombrott med albumet Macro som släpptes hösten 2019. Med tanke på det kom naturligtvis pandemin extra olägligt för dem.
– Ja, det var en besvikelse och väldigt frustrerande. Vi var mitt i en stor turné i Sydamerika och så ivriga att promota plattan över hela världen med våra konserter. Det var olyckligt men det hände och skivan finns där på folks skivhyllor och i deras playlists. Den har inte försvunnit någonstans och jag hoppas att den inte blir bortglömd.

I juni spelade Jinjer på det som i normala fall är Europas största hårdrocksfestival, franska Hellfest. I år hölls den i streamad form och Jinjer bjöd på en stor show (som finns att se på Youtube) med flygande kameror och massor av pyroteknik trots att det inte fanns någon publik. Tatiana Schmailyuk tycker att det var en lite märklig upplevelse.

– Men inte lika märklig som att de socialt distanserad spelningar vi gjorde hösten 2020. För mig kändes det ganska naturligt och helt okej. Vi visste att många människor skulle se det ändå. Vi kunde föreställa oss människor som stod där och tittade, så många som vi skulle vilja.
– Det som påminde oss om att det inte var någon publik där var den där dumma tystnaden mellan låtarna när man kunde höra syrsorna sjunga. Men vi hade kul och vi gillar hur det ser ut. Och vi har gjort så många spelningar förr i tiden för en publik som inte visste vilka Jinjer var. Då var intrycket det samma: tystnad.

Pandemin och den efterföljande nedstängningen har haft både positiva och negativa sidor. På pluskontot kommer en möjlighet att vila ut efter åratal av intensivt turnerande. På det kommer också det nya albumet.
– Det gav oss möjligheten att komponera och spela in som vanliga musiker gör; de tar ett år på sig att spela in en skiva och inte, som vi brukar göra, fyra månader.

På minuskontot kommer att Tatiana Schmailyuk känner sig isolerad, både från sina föräldrar som bor kvar i gruvstaden Horlivk norr om Donetsk, och från sin pojkvän som bor i det Kalifornien hon numera kallar hemma.
– Han kan komma hit och träffa mig men jag kan inte åka dit eftersom mitt arbetsvisum gick ut förra året. Att träffas varannan eller var tredje månad är inte nog. Och jag saknar min katt.

Tatiana Schmailyuk om…

… vad hon lyssnar på just nu:

– Det jag lyssnar på numera är långt från det jag gör. Förutom just nu, då, Den senaste månaden har jag nästan uteslutande lyssnar på nya plattan för att jag måste komma ihåg texten och sången. Annars sätter jag ofta på MTV 90’s och lyssnar på gammal popmusik, old school hip hop och r‘n’b.

… att growla:

– Jag försöker skrika och growla utan att skada min rena röst och så här långt har det fungerat.

– Det har varit många gånger jag tappat förmågan att growla. Det är lurigt. Man kan bli av med den när som helst men alla turnéer vi brukade göra innan pandemin hjälper till. När jag går till vår replokal efter en längre tid utan att sjunga och growla … Jag kan inte förklara hur dum jag känner mig då. Då känns det som att jag gör det för första gången och måste lära mig på nytt.

… hur hon hittade till hårdrocken:

– Jag kan inte förklara det. På något sätt är det så det är, det är så det kommer ut. När jag skriver texter så tänker jag inte hur sången ska låta. Jag skriver bara en dikt och sedan spelar jag in den nästa dag och 95 procent är improvisation. Det är så min själ sjunger och min hjärna kan inte förklara det.

… om att ha kämpat länge för framgången:

– Jag tycker att vi har förtjänat den. Vi har jobbat hårt för det. Att det inte var någon publik framför scenen på våra första spelningar knäckte oss inte. Vi var hungriga och spelade för bensinpengar. Jag tror att den här typen av framgång, som man har kämpat sig till, är mer stabil än den som kommer snabbt. Den dör lika snabbt som den kommer.

Fakta: Jinjer

Bildade i Horlivka strax norr om Donetsk 2009. 2010, som de räknar som sin officiella start, anslöt Tatiana Schmailyuk och gitarristen Roman Ibramkhalilov. Året därpå tillkom basisten Eugene Abdukhanov och 2016 trummisen Vladislav Ulasevich vilket ger oss dagens lineup. Numera bandet på grund av kriget i östra Ukraina baserade i huvudstaden Kiev.

Bandet har släppt tre studioalbum: Cloud Factory (2014), King of Everything (2016) och Macro (2019). Förra året släppte man liveplattan Live in Melbourne och den 27 augusti kommer bandets fjärde album, Wallflowers.

Crate digging del 5: Döm inte hunden efter håren

”The wet look, the dry look, the FBI look
But can you judge a crook by his coverup?”

Så sjöng sorgligt bortglömda Timbuk 3 på Hairstyles and attitudes, en låt som visade upp Pat McDonalds fingerfärdighet med pennan i sin fulla prydo. Sorgligt bortglömd skulle man också kunna kalla Yvonne Fair om det inte vore för den där enda singelhiten som tog en duktig sångerska lite i periferin av soul- och funkhistorien och lyfte henne (?) upp till one hit wonder-status.

Som Pat McDonald skrev, man kan inte dömma skurken efter hans täckmantel. Yvonne Fairs enda album i eget namn har ett suspekt omslag där hon poserar i utmanande pose med en piska i handen och skivan stoltserar med en lika suspekt titel: The bitch is black.

Man kan naturligtvis göra en feministisk läsning av omslaget, att det handlar om emancipation, om att bryta historiens bojor. Man kan dock lika gärna göra en läsning som handlar om exploatering.

Men skit samma. Det finns en orsak att jag hostade upp pengarna för den, trots att det är en cut-out (som synes på bilden). Innanför det där omslaget döljer sig ett stycke glödhet vinyl med funkfärgad soul och en röst som krossar allt motstånd.

Den där hiten. It should have been me är en tidlös klassiker. Den skrevs av Norman Whitfield som var en av Motowns huskompositörer och originalversionen spelades in av Kim Weston (med The Supremes som körsångerskor) redan 1963. Även Gladys Knight and the Pips spelade in den fem år senare. Men ingen av dem kommer i närheten av Yvonne Fairs tolkning från 1976. I videon sitter hon i kyrkan och betraktar brudparet som går ned för gången mot altaret. I bakgrunden hörs en nedtonad trummaskin medan hon sjunger med värdighet:

I saw my love / walking down the isle
And as he passed me by / he turned to me and gave me a smile

Det håller naturligtvis inte. När prästen frågar om det finns några invändningar så ställer hon sig upp, kastar av sig alla ambitioner om att behålla värdigheten och exploderar in i refrängens ”It should have been me”.

Det är obegripligt att låten aldrig slog på hemmaplan, den kom aldrig högre än 85:e platsen på listan. Men i Storbritannien gick den hem desto bättre och tog sig in på topp tio. Det blev Yvonne Fairs enda hit och det känns väldigt märkligt, lika märkligt som att hon aldrig gjorde några fler album.

Antagligen beror det på att skivan kom lite för sent. 1976 var inte Motown längre vad det varit och discoeran stod för dörren. Ändå är The bitch is black fylld från början till slut med årgångssoul och -funk av bästa märke och Yvonne Fair kompas av medlemmar ur The Funk Brothers som var ett av Motowns husband. Stundtals kan jag inte hindra mig själv från att dansa omkring ensam i lägenheten (hade jag inte varit ensam i lägenheten hade det nog varit enklare att hålla mig från dans).

Så var inte heller Yvonne Fair, som avled 1994 i sviterna av cancer i bukspottskörteln blott 51 år gammal, inte vem som helst, trots att hon bara gjorde ett album och fick en hit. Redan 1961 började hon sjunga med The James Brown Revue och det var under den tiden hon släppte sin första singel tillsammans med Browns band, I found you från 1962, en låt som James Brown senare skulle arbeta vidare på och som till slut blev I feel good.

Yvonne Fair hade en mindre roll i Lady sings the blues från 1972 och hon turnerade med Temptations, Jackson 5, Marvin Gaye och Stevie Wonder. Efter att musikkarriären var över arbetade hon som Dionne Warwicks klädkoordinator (!).

Crate digging del 4: Pojkrumsdrömmar och Klippanpågar på vift

Han stack iväg med första tåg. Han var trött på hålan där han var född och skulle kolla läget i Helsingborg. Men den lille Klippanpågen blir lurad på sina pengar och sedan, när han ska åka hem, glömmer han köpa biljett, blir avkastad i Åstorp och får gå resten av vägen till den nordskånska bruksorten.
Ja, du lille Klippanpåg, har du aldrig varit ute förr?

Ibland behövs det inte mer än en 40 år gammal vinylskiva med en svartvit gammal filmbild som omslag för att höja pulsen när man bläddrar fram den i backen av begagnade vinylskivor som står och ser ledsna ut över att aldrig bli spelade. Eller, ja, just den här skivan ser snarare mordisk ut. Ronald Reagan med fast blick och den ljuddämparförsedda revolvern riktad mot någon utanför bild. Angie Dickinson, vid hans sida, ser sådär lagom femme fatale:ig ut. Bilden är från filmen The Killers från 1964.

Innehållet på Kommissarie Roys enda och självbetitlade album är inte mindre pulshöjande det. Det är ren rak rock n roll med rejäla doser glam-, punk- och pubrock med en släng av Status Quo (på den tiden de var bra). Ett gäng låtar är under två minuter och ingen är över 3:45.

Berättelsen om Klippanpågen på vift i den (lite) större världen säger en del om innehållet på plattan. Omslaget likaså. Perspektivet är inte bredare än så. Det är pojkrumsdrömmar från en distinkt nordskånsk vinkel sjungna på ett för åtminstone den ickeskånske lyssnaren ibland något svårtolkat tungomål. Och när blicken lyfts så är det mot film- och kändisvärldens glamour så som den avspeglas i veckotidningarna.

Det är mat från Möllans pizza (”Pizzanödig”) och fantasier om princessan Caroline av Monaco (”Caroline”). Det är mer eller mindre rent nonsens (”Oh, what a garderob”) och trista söndagar där man inte vet var man ska bli av (”Söndag”): ”Söndag är ingen vidare dag, för då får jag inte som jag vill ha, när jag bara tänker på nästa dag”.
På något sätt gör bandet dock den låga horisonten till ett adelsmärke. ”Saklig och fri från självömkan” skulle journalisten Christoffer Barnekow beskriva rockmusiken från Klippan i ett tv-reportage som sändes i programmet Magazinet 1982. Det gäller i högsta grad Kommissarie Roys skiva som kom året innan reportaget.

Gräv där du står – skriv om det du känner till. Något i den stilen fick medlemmarna i det som skulle bli The Clash höra från sin manager Bernie Rhodes. Jag vet inte om någon sade det till medlemmarna i Kommissarie Roy när det begav sig men det låter hur som helst som att de hörsammat devisen. Resultatet av det är en skiva som än idag känns fräsch, charmig, ärlig och väldigt, väldigt direkt.

Det blev bara en skiva för Kommissarie Roy. Bandets gitarrist, sångare och låtskrivare Thomas Holst skulle gå vidare till de mer kända banden Torsson och Wilmer X. När jag för några år sedan intervjuade honom i samband med att Klippanpopen och Svenska Popfabriken – skivbolaget som gav ut den här skivan – fyllde 40 år pratade vi bland annat just om texterna och att de var så vardagsnära.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort, berättade han då.

1981 fanns det två tv- och tre radiokanaler I Sverige. I Klippan fanns det tre gatukök. Jag antar att det fanns en bio också. Man fick helt enkelt skapa sin egen kultur om man ville ha någon. Och det ville man uppenbarligen.
– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns, sa Thomas Holst i den där intervjun.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.

Crate-digging del 3: Feminism, punk och skenande elektronik

Det hände saker i den lilla staden Olympia i södra hörnet av Pugetsundet, en knapp timmes bilfärd från Seattle, i brottet mellan 80- och 90-tal. Samtidigt som grungen började skramla till liv i Seattle bilades en egen scen kring The Evergreen State College i Olympia med band som Bikini Kill, Bratmobile och Huggy Bear.

Visst fanns det kvinnor på punkscenen redan från början: Debbie Harry, Patti Smith och Lydia Lunch i New York, tjejerna i The Slits och X-Ray Spex i London, The Go-Go’s-medlemmarna och Exene Cervenka i Los Angeles, för att bara nämna några. Men på det stora hela dominerades punkscenen av killar. Detta var något man i Olympia ville ändra på, man ville skapa en säker plats för kvinnor och hbtq-personer i punken. Scenen fick namnet Riot grrrl. Ordet girl valde man för att fokusera på barndomen, på den tiden när självkänslan är som starkast och i:et ersattes av ett eller två rytande extra-R på initiativ av Bikini Kills trummis Tobi Vail.

Punkrock med gör-det-själv-attityd, tredje-vågen feminism, debattartiklar och fanzines. Slagordet ”Women to the front” ställdes mot punkscenens grabbighet och – inte sällan – våldsamhet.
”Om någon inte kände sig inkluderad, om någon kände sig marginaliserad, så bildade de ett eget band, skrev sitt eget fanzine, och pekade på det som de såg som rasistiskt eller klassistiskt, storlek-istiskt, sexistiskt eller funkofobt” skrev Carrie Brownstein, sångerska och gitarrist i bandet Sleater-Kinney och skapare av tv-serien Portlandia, i sin bok Hunger makes a modern girl.

På många sätt låter det som det som punken från början var, eller åtminstone borde varit. Om man hade släppt ned Viv Albertine från The Slits eller Polly Styrene och Lora Logic från X-Ray Spex i det tidiga 90-talets Olympia hade de förmodligen känt sig hemma; i alla fall på klubbarna, kanske inte lika mycket i den akademiska miljön.
Sleater-Kinney var ett av de stora banden från den senare delen av Riot grrrl-scenens storhetstid men det var Bikini Kill, med Kathleen Hanna i spetsen, som sannolikt spelade störst roll i att ge den vingar och få den att sprida sig över världen.

Le Tigre med medlemmarna Kathleen Hanna, JD Samson och Johanna Fateman. Foto: Björn Larsson Ask/SvD/TT

Det var Kathleen Hanna som skrev ”Kurt smells like Teen spirit” på väggen i Kurt Cobains rum och därmed ofrivilligt gav inspiration till vad som skulle bli åtminstone en generations kanske viktigaste låt. Själv förefaller hon i intervjuer hata referenser till den händelsen men den är svår att gå förbi.
Samtidigt är det inte alls svårt att förstå hennes irritation när frågan kommer upp. Hennes kulturella avtryck är betydligt större än så. Det är svårt att överskatta värdet av det som Bikini Kill och de andra banden på riot grrrl-scenen gjorde. Att då reduceras till en anekdot i den (manliga) rockhistorien är naturligtvis förminskande.

När Bikini Kill gick i graven gick Kathleen Hanna vidare och började göra musik under namnet Julie Ruin. Det som från början var tänkt att bara vara hennes kompgrupp för liveframträdanden, Le Tigre, utvecklade sig snabbt till att bli ett band på riktigt. Hösten 2003 såg jag dem på Roxy i Boston. I samma veva köpte jag bandets då ett par år gamla andra album, Feminist Sweepstakes, på cd och blev helt golvad. Punkattityden och uttrycket var kvar men nu över en botten av medvetet vingliga elektroniska rytmer, samplingar och giftiga gitarriff. Över det så Hannas slagordsliknande refränger. På skiva var det larvigt medryckande, live väldigt underhållande. För att prata med Emma Goldman: det var definitivt en revolution man kunde dansa till.

Tiden gick och både skivan och spelningen gled väl tyvärr in i glömskans land för mig tills jag för någon vecka sedan snubblade över den på vinyl hos min lokala skivhandlare. Jag kunde inte låta bli och kastas tillbaka i tiden när nålen träffar spåret. Visst är det musik som är av sin tid men samtidigt har den en fräschör och en lekfullhet som är svår att motstå samtidigt som budskapet fortfarande bär stor vikt.

Förutom ett par återföreningsvändor lade Le Tigre ned 2007. Kathleen Hanna leder idag bandet The Julie Ruin där även hennes gamla bandkollega från Bikini Kill, Kathi Wilcox, medverkar. Emellanåt turnerar de också med ett återförenat Bikini Kill.

Fotnot: Utmärkta turnéfilmen Who Took the Bomp? Le Tigre on Tour streamas just nu på Drakenfilm.se.

Crate-digging del 2: Ludwig II, Dr Mabuse och den fräcka Lola

Tysk pop och rockmusik har väl knappast rosat marknaden även om det finns guldkorn som industrirockbandet Einstürzende Neubauten, punkpopiga Die Ärzte, popbandet Nena (ja, de gjorde mer än 99 Luftballons) och rockbandet Ina Deter Band (vars album Neue männer brauchst das land jag gärna kommer tillbaka till). Ett gäng hårdrocksband av mer eller mindre hög kvalitet har det också blivit. Man skojar till exempel inte bort Helloweens tidiga album.

Men det fanns en tid när tysk rockmusik verkligen låg i framkant; så långt i framkant att brittiska musikjournalister kände sig tvingade att hitta på ett öknamn för den. Vi pratar om en period från slutet av 60-talet till mitten på 70-talet och öknamnet var krautrock – ett öknamn som kom att vändas till något positivt i och med att den likaledes brittiske musikern, författaren och antikvarien Julian Cope (från Teardrop Explodes och en ganska lyckad solokarriär) i mitten av 90-talet släppte boken Krautrocksampler (en bok som idag kostar överraskande höga belopp på antikvariatsajter) som återger musiken dess heder.

Det vore fel att säga att krautrock är en genre, även om det finns gemensamma i nämnare i förhållningssätt, i sökandet efter nya vägar och det nära förhållande till såväl konstmusiken som till den lite friare jazzen. Samtidigt är det inte svårt att hitta skillnader mellan band som Kraftwerk, Tangerine Dream, Can och Neu!.

Det är inte ofta jag snubblar över originalutgåvor av plattor från den eran men för några veckor sedan hittade jag ett exemplar av Amon Düül II:s album Made in Germany. Tyvärr är det inte den tyska dubbel-lp-utgåvan utan den enkel-lp-variant som såldes utanför Tysklands gränser. Å andra sidan hade prislappen sett helt annorlunda ut om det varit det …

Amon Düül var ett kollektiv i München som arrangerade konserter för att dra in pengar till kollektivet där såväl medlemmar som kunde spela instrument som de som inte kunde det medverkade. I samband med att man erbjöds skivkontrakt drog sig de mer kompetenta medlemmarna i kollektivet ur och startade eget, därav siffran två i bandnamnet. Det nya bandets tre första album, Phallus Dei, Yeti och Tanz der Lemminge, släppta mellan 1969 och 1971 brukar räknas till krautrockens mästerverk och Made in Germany från 1975 som deras sista stora platta.

Det kabaré-inspirerade omslaget sätter gruppens ena vokalist, Renate Knaup, i Marlene Dietrichs gamla paradroll som ”Die Fesche Lola” (den fräcka Lola) i Josef von Sternbergs film Den Blå Ängeln från 1930. Tillsammans med texternas referenser till såväl den bayerske 1800-talskungen Ludwig II:s död (Ludwig II var han som byggde sagoslottet Neuschwanstein som står som förebild för Törnrosaslottet) som till det fiktiva kriminella geniet Dr Mabuse från Norbert Jacques bok och Fritz Langs 20-talsfilmer placerar det skivan i en både intellektuell, ekivok och ganska skruvad tysk kulturtradition.

Visst är det, som så mycket annat släppt under eran, ganska pretentiöst och det finns ett pompöst drag av rockopera över skivan. Samtidigt är den skamlöst underhållande, lekfull och stundtals lite fånig på ett ganska skojigt sätt.

Now she’s gone I see it clear
Spent my days in useless fear
Because she misses – my sweet kisses

Den sista refrängen på Dreams med det (får man förmoda) medvetet töntiga rimmet följs av att sångaren gör tre kyss-ljud. Ja, det är fånigt men det lyckas med att locka fram ett leende.

Ställd bredvid debuten Phallus Dei och dess friformsinprovisationer börjar man nästan undra om det här verkligen är samma band. Made in Germany är en helt annan best. Den sträcker sig över ett vitt musikaliskt spektrum från en lek med tango till acidrock, proggrock, eleganta jazz-utflykter, kabarét-visor och schlager. Trots de breda influenserna så lyckas man hålla det hela sammans med utsökt stilsäkerhet och kompetenta musikerinsatser.

Crate digging del 1: Två fyllon gick in i en bar

Det har varit tyst om bloggen länge nu och skälen till det är väl tämligen uppenbara. Den senaste gången jag såg livemusik i verkliga livet var i december och då var jag ensam på plats som inte jobbade med produktionen. Om jag saknat det? Jo, tack. Väldigt mycket, faktiskt. Och gör så ännu även om det förhoppningsvis startar upp på riktigt snart.

Förutom det så har jag varit och är ett tag till i coronaexil på min andra hemmaplan i Göteborg. Men helt har jag inte kunnat släppa musiken. Det har blivit en del (läs: väldigt mycket) grävande i backarna hos de butiker som säljer begagnad vinyl. Och en hel del har fått följa med hem. Det här är en av de skivorna.

På omslaget till The Lost Weekend sitter de i en bar. Danny ser packad, högljud och skrävlande ut, medan Dusty har ett mer lurigt ansiktsuttryck. Bartendern, en äldre tunnhårig man, ser måttligt road ut. Man får intrycket av två berusade polare i en bar som drar skrönor för varandra och vem som helst i omgivningen som vill (eller kanske snarare orkar) lyssna.

Man ska inte döma hunden efter håren eller skivan efter dess omslag. Utom i det här fallet, då. Danny & Dusty och deras förlorade helg är precis vad den ser ut att vara: ett gäng polare som stänger in sig i studion, dricker enorma mängder öl och spelar rock n roll.

När man lägger skivan på tallriken och låter nålen hitta sitt spår kommer synintrycket på intet sätt på skam. Danny byter textrader med Dusty och i Song for the dreamers, refererar de till så väl Al Capone som gamle fjäderviktsvärldsmästaren Bobby Chacone och författarinnan Pearl S. Buck. Bakom dem slirar sig barbandet fram genom ett slags tidig americana byggd på en solid grund av rock, soul och honky tonk.

Nu är de här fyllepolarna inte vilka som helst. Danny är Dan Stuart, sångare och gitarrist i Green on Red. Dusty är Steve Wynn, hans motsvarighet i Dream Syndicate. Det är alltså frontmännen i Paisley Underground-scenens två största band som gör gemensam sak.

De har med sig pianisten Chris Cacavas från det förstnämnda bandet och trummisen Dennis Duck från det sistnämnda. Dessutom medverkar tre fjärdedelar av det tredje av de stora banden från scenen, Long Ryders. Att det fjärde, The Bangles, inte medverkar kan möjligen ha att göra med att det borde ha varit i den här vevan, när albumet spelades in, som de fick ett telefonsamtal från Prince som skulle leda till att de ett år senare släppte sin genombrottssingel Manic Monday och lämnade Paisley Underground bakom sig för stjärnstatusen.

Ryktet säger att The Lost Weekend spelades in under under en enda helg i februari 1985. Under en enda 36 timmar lång och mycket drucken inspelningssession satte man grunderna. Loser-romantiken står som spö i backen och det är smittande uppsluppet. Eller som Robert Christgau, legendarisk musikkritiker i The Village Voice, skrev: ”skivan är mindre ambitiös och med tillfredsställande än något endera bandet presterat på egen hand”.

Jag är inte säker på att jag håller med fullt ut även om jag förstår vad han menar. Jag håller nog Green on Reds ep No free lunch en smula högre. Det samma gäller Dream Syndicates Ghost Stories, men den kom å andra sidan inte ut förrän tre år efter The Lost Weekend. Och det hindrar inte att The Lost Weekend är en riktigt sympatisk platta.

* * *

Att döma av tack-texterna på baksidan av albumet tycks den sorgsne bartendern vara Bob Breedon och baren i fråga Bob’s Frolic Room, en legendarisk sylta i Hollywood som slog upp sina dörrar när förbudstiden (alkohol var förbjudet i USA mellan 1920 och 1933) upphörde. Baren figurerar även i filmer som LA Confidential, Gone in 60 seconds, The Black Dahlia och Once upon a time in Hollywood.

* * *

Dan Stuart och Steve Wynn dammade av namnet Danny & Dusty drygt två decennier senare när båda åter bodde i samma stad, nu i New York istället för Los Angeles. Med delvis andra spelkamrater släppte de 2007 den något mognare (och lite tråkigare om än inte helt oävna) Cast Iron Soul.

Magisk konsert framför tv:n

I brist på konserter så fungerar det till nöds hemma framför tv:n också. Foto: Ralph Bretzer

Hon sitter där i baren på Babel med den nylonsträngade gitarren i knät. Ljuset är nedtonat. På borden omkring henne står tända kandelabrer. Fingrarna plockar gitarrens strängar. Så öppnar hon munnen.

Fälten där intill dig
trädens sus som söver dig
när du slumrar till i det fria
dagar vi drömmer om 
tiden som har sin gång 

Moonica Macs röst är välmodulerad med distinkt topp och en fyllig tydlig botten. Artikulationen och fraseringen är utsökt. Texten är viktig och hon förmår att förmedla den. Hon sjunger på samma gång lekfullt och exakt. Det finns också en vänlighet i tilltalet som jag tycker om.

Hon lämnar sitt bord, går förbi baren och upp på scenen och tar plats mellan bröderna Hannes och Linus Hasselblad på piano respektive gitarr för en känslosam Stark och sårbar, titelspåret från hennes debutplatta som kom förra året. Samspelet är utsökt, bröderna lämnar plats för varandra och låter Macs röst stå i rampljuset.

Foto: Grant M Purdy

Moonica Macs knappt timslånga spelning är en del av den digitala festivalen Från Malmö och bjuder på en smått magisk stund framför tv:n. Det kan naturligtvis inte jämföras med att vara på plats i verkliga livet men det märks att den livestreamade spelningen som form börjar hitta sin egen plats.

Filmteamet på Babel har gjrot ett gott jobb med att hitta en närhet och ett uttryck som inte nödvändigtvis efterliknar hur det ser ut nerifrån publikplats. De utnyttjar olika miljöer och de möjligheter som lokalen ger. Här någonstans finns den livestreamade konsertens existensberättigande även bortom pandemin.

Moonica Mac tillsammans med Hannes och Linus Hasselblad. Foto: Grant M Purdy

I en intervju med Göteborgs-Posten för något år sedan beskrev Moonica Mac sin musik som en blandning av Monica Zetterlund, Emmylou Harris och Fleetwood Mac (därav artistnamnet, hon heter egentligen Lisa Brolander). Så mycket av de två sistnämnda hör jag inte i musiken men däremot ganska mycket av den förstnämnda.

Det handlar dels om röstkontrollen, fraseringarna och, inte minst, sättet att få texten att bära hela vägen fram till lyssnarens medvetande; det elementet i Zetterlunds musik som hämtar mer från visan än från jazzen.

Arvet hörs tydligt i tolkningen av Barbro Hörbergs Med ögon känsliga för grönt, en låt som även Zetterlund hade på sin repertoar. Men Moonica Mac har sin egen personlighet. Den står för sig själv, bortom referenserna.

Inte minst märks det när hon tar De kallar oss Mods-ikonen Kentas Just idag är jag stark och gör den fullt ut till sin egen. Det är mindre alkisromantik och Hammarbys ståplatsläktare och mer allmänmänsklighet. Låten, som är hennes senaste singel, är värd ett liv bortom det fotbollslag som den förknippas med, lite som Liverpool FC:s Rodgers och Hammerstein-komponerade You never walk alone.

Foto: Grant M Purdy

Konsten och musiken går hand i hand

I Carolina Falkholts ateljé står en stor målning på ett staffli. Den är ett pågående projekt som hon arbetat med sedan hon flyttade in vid årsskiftet.  Alla bilder foto: Ralph Bretzer där inte annat anges.

För fem år sedan släppte konstnären Carolina Falkholt sin första skiva. Nyligen kom första singeln, “Healing process”, från det som ska bli hennes nya album. 
– Jag tänker att musiken kan vara helande. För mig är den det, säger hon.    

Alldeles vid foten av Göta Älvsbron i Göteborg ligger Läppstiftet, en av stadens signaturbyggnader. Det officiella namnet är Lilla Bommen, men det används knappt av någon. Arkitekten Ralph Erskines postmodernistiska, för att inte säga närmast brutala, byggnad står i stark konstrast till den konst som skapas i en ateljé på bottenvåningen.  

Här huserar Carolina Falkholt som för en bredare allmänhet gjort sig känd för väggmålningar med organiska, nästan lite psykedeliska, former där kroppsdelar har en framträdande plats. I ateljén står en enorm tavla på ett staffli, ett work in progress som hon hållit på med sedan årsskiftet. Tavlor är en förhållandevis ny del av hennes konstnärskap. Det började hon med i samband med att hon fick sitt Iaspis-stipendium som gav henne möjligheten att under ett års tid, mellan 2017 och 2018, ha en studio i New York.  

Carolina Falkholt Ystads konstmuseum 2015. Foto: Sarah van der Stad

– Jag stod där och tänkte: Vad ska jag göra nu? Då började jag teckna och måla i mindre format som man kunde hänga på väggarna, berättar hon. 
– Jag älskar ju att måla monumentalt, stora väggar. Då är det som att hela världen kommer in för man står där ute blottad med sina känslor och sin stress för att man ska ha upp den här stora väggen bara på några dagar och tvingas plocka fram allsköns superkrafter.   

Det lilla formatet var som en lite ny värld. På duken upplevde hon en total, nästan skrämmande, frihet där hon fick tid på sig att arbeta utan att världen utanför trängde sig på. 
– Det är också därför jag velat göra musik, och också släppa musik, för att kunna lyssna på min egen röst när jag skapar de här stora bilderna. Det är alltid så mycket åsikter kring vem jag är och vad jag gör, och som kvinna hur jag ser ut, hur jag rör mig och vad jag har för kläder. Jag har velat stänga ute allt det. Då har skapandet av egen musik varit väldigt bra. Då kan jag bara lyssna på min egen röst när jag målar och intala mig själv de saker, tankar och sanningar som jag intresserar mig för om och om igen för att förstå vad jag egentligen menar och hitta vidare associationer.  

Konstnären och musikern Carolina Falkholt fotograferad i sin ateljé i Göteborg.

Musiken är intimt sammanflätad med hennes bildkonst. Varm, elektronisk, suggestiv för den tankarna till 90-talets trip hop- och electronica-scen, om än i modern tappning. 
Nysläppta singeln “Healing process”, som är producerad av Christian Ekerfors som också producerat Falkholts kommande album som släpps i samband med hennes utställning på CF Hill semare i år, knyter an till just en sådan; sorgearbetet efter att hennes gode vän Hugo dog vid tågspåren i samband med att han var ute och målade. Låten hade då varit på väg ett tag.  
– Han var en väldigt ung graffitimålare som jag samarbetat med.  I sorgen som uppstod kände jag att jag ville släppa låten för att den passade in på temat, att också läka en sorg. Och jag vet att han hade velat lyssna på dem.  

För Carolina Falkholt har bildskapandet och musiken hängt ihop redan från början, även om hon inte släppte sitt första album, “Ord, ljud och kön”, förrän för fem år sedan. Graffitin har sina rötter i hip hop-kulturen och det är också därifrån hon hämtar musikalisk näring. 
– Det är det här beatdrivna språket med rim och resonans. Det är texter och ord som målar bilder. Det är som två dimensioner av samma värld på något sätt. Sedan har det bara utvecklats och följt med genom livet som ett skissmaterial. Jag har spelat in en massa låtar som är skisser för målningar. Sedan är det målningar som är skisser för låtar.   

Carolina Falkholt målar husvägg i Osby .2018. Foto: Magnus Wahlström

Hon berättar hur hon redan i tidig ålder fick till sig idéer som melodier och små texter. En sådan idé kunde manifestera sig när hon var ute och gick, sedan fick hon gå och sjunga på den till hon fick möjlighet att teckna ned den i sin skissbok. På den tiden fanns inte mobiltelefoner som man kunde spela in med. 
– Sedan skaffade jag inspelningsutrustning så att jag kunde börja spela in melodierna. Jag skaffade en trummaskin på 90-talet, för de är alltid ganska beatbaserade, de här sångstrukturerna, och inte så sfäriska.   

Upprepandet i musiken går igen i hur hon bygger upp sina bilder, inte minst de väggmålningar som på skånsk mark finns i bland annat Osby, Ystad och Simrishamn. Det är, som hon själv beskriver det, små fjäderliknande strukturer av ringar och spiralformer som rör sig och flyter över ytorna. Vissa motiv kommer ständigt igen: öron, händer och könsorgan. På samma sätt byggs låtarna upp kring rytmiska figurer och mantran som upprepas över en föränderlig melodi. 
Det var när hon kom till New York som 19-åring i mitten på 90-talet hon hittade sin musikaliska röst.– Det var då jag började våga ge uttryck åt min sång och mitt låtande. Då höll jag redan på att måla. Jag tror att det alltid har hängt ihop. I min röst och i färgerna har det funnits något bärande starkt och viktigt som jag alltid har velat utforska.  

samband med en Way out west-festival för tio år sedan kunde man se den processen i aktion när hon, under sitt graffiti-alias Blue, målade live tillsammans med graffitikonstnären Nug parallellt med att de skapade musik tillsammans med cellisten My Hellgren som Falkholt har duon My Blue Hell med. Det är så hon vill arbeta på scen, mer som en performance än en regelrätt konsert.  
– Väldigt länge var musiken för mitt eget personliga bruk. Jag är ganska introvert av mig så jag har haft det för mig själv. Jag är mer av en studiomusiker som gillar jam sessions i studion. Jag älskar inte lika mycket att stå på en scen och ha en publik som tittar på. 
– Nu får man ju inte ens spela ute men när man får det igen så vill jag bygga upp det som en slags scenkonst med en massa visuella aspekter.  

Hon beskriver det som en speciell känsla när de första singlarna och sedan det första albumet släpptes, känslan av att de nu fick leva sitt eget liv. Det roligaste är, tycker hon, att de finns på Spotify så att hon själv kan använda dem i sina Stories på Instagram, små konstverk i sin egen rätt.  
– Det kändes som när jag gjorde min första bok 2015. Det tar en annan sorts energi. När man skapar någonting så når det ut i rummet och för att nå ut bortom det, in i andra rum, så kräver det en lite administrativ läggning som jag inte alls har haft i mitt liv men som jag tvingats att skaffa mig. Jag tror att det har haft att göra med en osäkerhet: Är jag tillräckligt bra? Men då har jag ställt mig frågan: Tillräckligt bra för vem? Jag har alltid varit tillräckligt bra mig själv. Och har jag inte varit det så har jag förbättrat mitt uttryck. Jag gillar ju det jag gör, annars hade jag inte fortsatt att göra det.  

Vi pratar om tonåren, om hur hon började gå på ridgymnasium i nordvästra Skåne. Det var där hela hennes tankevärld tog sin form. Hur hon kände sig dragen till de lite flummiga esteteleverna som hon inte hade träffat så många av under uppväxten i Dalsland. Hon berättar om hur hon för några veckor sedan hittade en bild från när hon som 18-åring hade gjort en jättestor (och enligt henne själv jätteful) graffitimålning. Hennes ansikte på bilden var bortristat – hon ville ju inte bli igenkänd tillsammans med sin tag.
– Det var ganska gulligt. Jag har idag en snart 18-årig dotter och hon skulle aldrig få för sig att göra något sådant. Och det är jag glad för. Samtidigt: vilket mod att våga göra något sådant, att bara våga uttrycka sig och känna att man har rätt att göra det.   

– Då var jag såklart anonym och drogs in i den anonyma kulturen men när jag fick henne 2003 så var jag tvungen att bli en människa. Innan kände jag mig mer som en sagofigur som hade ett alias. Graffitinamnet och hela den identiteten kunde jag kontrollera genom mina målningar och musiken och det jag gjorde. När jag fick barn så drogs jag tillbaka till min verkliga människoidentitet. Det var en ganska svår väg tillbaka till att bli Carolina därifrån. Men det gjorde jag för jag hade ju barn och det har alltid varit viktigare för mig att vara mamma än att vara konstnär. Det kommer alltid först. Inte så att jag gav upp konsten men det var väldigt svårt att vara ute på nätterna och måla graffiti när jag skulle hålla på att amma. Det gick inte ihop.  

Vägen tillbaka kom genom att slå sig samman med andra graffitimålande föräldrar och göra en stor manifestationsmålning med barntema. Nästa steg var Grafitta som har kommit att bli ett slags samlingsbegrepp för hennes konstnärskap
– Det var för att jag kom på att jag inte kunde förlika mig med graffitins machovärld, med alla de här reglerna som finns, att man måste göra allting olagligt. Det hade jag inte möjlighet att göra längre när jag hade barn. Jag kunde inte riskera något fängelsestraff. Jag var tvungen att komma på en egen konstform som var en blandning mellan graffiti och konstinstitutionen. Däremellan fanns jag med mitt språk. Jag gjorde en utställning på Göteborgs konsthall, både som curator och utställande konstnär, och började ställa ut på stora institutioner och göra stora konstprojekt.   

I mitten: väggmålningen På armlängds avstånd som fanns på en vägg i Simrishamn i fem år innan den målades över (foto: Ludvig Thunman). Till vänster: från utställningen Art Wars på Pannhuset vid Röda sten i Göteborg (foto: Ralph Bretzer). Ovan till höger: Train of thoughts på Wanås (foto: Britte Motigny). Nedan till höger: Parksskolan i Ystad (foto: Pressbild).

 I Simrishamn har en av Carolina Falkholts väggmålningar målats över efter fem år. Hennes verk Train of thoughts som står på Wanås har både vandaliserats och har fått färgen på ena sidan uppäten av alger. I Avesta har färgen på en väggmålning flagnat bort för att den var gjord på en annan typ av färg. Till Wanås ska hon i vår och göra en ny målning på den tågvagn som utgör stommen för verket. 
– Man får göra nya målningar. Det är bara kul att man kan uppdatera verken. Det är inte för evigt. Det är inte direkt graffitins natur heller att vara för evigt ristad i sten.

Känner du att det här med att verk vandaliseras blir en del av verket? 
– På ett sätt så har det blivit det, att man har fått omformulera en del av dess agens, den springande punkten har fått springa vidare istället för att stanna på väggen. Det är från situation till situation hur man hanterar det.
– Den första minnesmålningen jag gjorde till Hugo vandaliserades redan efter någon vecka men det kunde man nästan tänka sig. Gatan är vild och otämjd och ibland otrevlig. Det får man räkna med.

Stereo Total-sångerskan död

Stereo Total med medlemmarna Brezel Göring och Françoise Cactus. Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Françoise Cactus. sångerska i fransktyska duon Stereo Total har avlidit i sviterna av bröstcancer. Hon blev 56 år gammal.

På sensommaren 2007 kom jag till Malmö och började arbeta på Skånska Dagbladet som då storsatsade på sin nya webbredaktion. I samma veva började jag doppa mina tår i stadens livaktiga musikliv. Jag såg Sahara Hotnights spela på Stortorget under Malmöfestivalen det året men mitt första besök på stadens klubbar och spelställen var på Inkonst i slutet av november. På scen stod den fransktyska electropop-duon Stereo Total.

Jag hade väl då inte hört så väldigt mycket med dem, trots att de då hållit på i nästan 15 år, men gillat det lilla jag hört. På scen blev jag fullständigt charmad.

De såg apparta ut, på ett väldigt gulligt sätt. Fransyskan Françoise Cactus (egentligen Françoise van Hove) på sång och (ibland) slagverk och tysken Bretzel Göring (Friedrich Ziegler) på gitarr och synt kunde ha kommit från två helt skilda världar. Cactus såg ut som om hon var på rymmen från en bibliotekariekonferens i kulörta kläder och kulturtantglasögon medan Göring såg ut som en lätt överårig punkare.

På något sätt gick deras visuella framtoning perfekt ihop med deras muskaliska. Ta lite småsliskig fransk schlager (tänk Serge Gainsbourg eller François Hardy) och blanda det med tysk dito och placera det på det återförenade Berlins elektroniska DIY-scen. Strössla med lite Weimar-dekadens, new wave-kantighet och garagerockskrammel och du kommer ganska nära. Själv associerar jag till band som Les Rita Mitsouko, Devo och B52’s.

Det vinglade hit och dit – det gör deras musik på skiva också – och det var en del av charmen. Det hemsnickrade med synt- och trumljud som lät som de kom från en leksak snarare än ett ”riktigt” musikinstrument i kombination med de klistriga refrängerna fick mig att le och sjunga med i låtar jag aldrig hört innan.

Texterna, oftast sjungna på tyska, franska eller engelska, kunde handla om trekanter, manliga prostituerade eller Andy Warhol, oavsett vilket var det alltid lika kitchigt och gulligt. Samtidigt förmedlade de känslan av ett band som, medvetet eller omedvetet, skrev in sig i en längre intellektuell tradition som knyter an till såväl dadaismen som till 60-talets popkonst och tankar kring intertextualitet.

Framför allt visade Stereo Total att popmusik kan vara smart och korkad, rolig och tankeväckande samtidigt. Men nu är det över. I onsdags dog Françoise Cactus i sviterna av sin bröstcancer och världen har blivit en säregen och lekfull röst fattigare.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv