Med musiken bortom tiden

Klockan 20:00 Norra Grängesbergsgatan.

Grejen med den här kolumnen är att man ska ta en tid och en plats i Malmö och skriva utifrån dem. Jag ska skriva utifrån en tid och en plats där samma tid upplöses och platsen transformeras.

Tiden var i torsdags kväll och platsen rockklubben Plan B på Norra Grängesbergsgatan, en gata som håller på att utvecklas från att ha varit en av stadens mest brottsutsatta till att bli ett nytt kulturellt nav.

Jag var där för att se den göteborgska rockartisten Bror Gunnar Jansson men nu är det dags för förbandet The Jonestown Fruit Jar Drinkers som spelar på malmöitisk hemmaplan. Men det är inte mycket med bandet som snackar Malmö på 2020-talet.

Snarare befinner vi oss på en juke joint i den amerikanska södern och om bandet spelar rock så är det 20-talets motsvarighet, jug music, som gäller; den musik som föddes på de afroamerikanska vaudevillescenerna och är en väl inflätad del i utvecklingen av såväl blues som jazz.

På något sätt är det en naturlig startpunkt på en kväll som ska leda fram till Bror Gunnar Janssons musik som samtidigt står stadigt i samma mylla som förbandet men som använder den som avstamp för att skära genom tiden. Här och nu blir då och vice versa.

Jag sitter där med min kompis Nicklas och känner hur tiden fladdrar iväg. Det blir varmare, klockan börjar går baklänges och så är vi där i ett träskjul i utkanten av plantagen, spriten serveras i glasburkar och tumbleweeds rullar förbi utanför dörren.

För sådan är musikens makt: att böja på tiden och skicka oss till en annan plats, ett annat liv – om än bara för en stund. När jag ett par dagar senare redigerar bilderna från spelningen kan jag inte låta bli att tona dem i sepia, ni vet den där lite brunaktiga tonen som gamla svartvita bilder gärna har.

En något kortare version av den här texten publicerades som Skånska Dagbladets Just nu-kolumn i måndags.

Mord och inga visor

Musiken sipprar upp genom träsket som stanken från ett förmultnande lik. Hettan är tryckande och undergången är nära. Sådan är stämningen i Bror Gunnar Janssons musik. Rösten som skär igenom är kanske inte vacker i klassisk mening, men betvingande. True crime i musikform stod det i facebook-evenemanget för Bror Gunnar Janssons spelning på Plan B i torsdags och det är ingen dum beskrivning av en artist vars senaste album heter They found my body in a bag och vars låtar egentligen allihop hade fungerat som ledmotiv till tv-serien True Detective.

När jag sitter där i mörkret överfalls jag av ett 20 år gammalt minne. Platsen var Showbox i Seattle och på scenen stod bandet 16 Horsepower. Under en och en halv timma drog de ned publiken till södern, till en tid bortom tiden och en verklighet av synd, frälsning och ond bråd död. Sångaren David Eugene Edwards höll oss i ett hjärngrepp med sin intensitet och sin pondus.

Bror Gunnar Jansson har lite samma talang att få tiden att försvinna och att nagla fast lyssnarens uppmärksamhet. Även musikaliskt finns det beröringspunkter. De har sina musikaliska rötter i samma amerikanska söder, i samma blues, folksånger och gospel och de har ett liknande sätt att göra musik som känns uråldrig även om den inte är det. Musik som bär historian, liksväl som historierna, inom sig men som uttrycker det genom ett filter av modernitet.

Samtidigt kan jag tycka att Jansson är mer dynamisk och famnar ett bredare uttryck. Där, på Plan B:s scen, i samspelet med sina två medmusiker, hittar han än ännu större tyngd än vad han gör på skiva. Trioformatet kan kännas begränsat men Jansson och hans band utnyttjar skickligt sina instrument på ett sätt som går bortom det grundläggande. Basisten spelar med ett ölglas som svaj, trummisen skrapar sakta med pinnen över ride-cymbalen och exakt vad det är som Jansson själv gör med sin gitarr och sina effektpedaler är jag inte alltid helt säker på.

Basisten och trummisen hittar ju längre spelningen lider allt mer in i ett samtidigt tungt och lekfullt groove som ligger någonstans i tiden där bluesrocken gick över i protohårdrock (tänk Paice och Glover i Deep Purple eller Jones och Bonham i Led Zeppelin). Tillsammans med Jansson låter de sångerna flyta ut mer i allt längre jam-sektioner. Stundtals kan jag tycka att de där jam:en blir lite väl länge men det är en anmärkning i marginalen.

 

Spelsuget Baskery på Victoriateatern

Många genrenamn har klistrats på systrarna Bondessons band Baskery, från bajopunk till new folk och min personliga favorit: killbílly. Det har sina orsaker. Deras musik är inte lätt att ringa in. Att de står stadigt rotade i den amerikanska söderns musikaliska mylla är uppenbart men musiken förgrenar sig ut och helheten blir något djupt eget.

Fredagens spelning på Victoriateatern i Malmö gick av stapeln inför 50 sittande personer och betydligt fler framför diverse skärmar i livestreamad form. Sittande publik är kanske inte det idealiska för ett så högenergiskt band som Baskery. Man vill röra sig till musiken men tiden är som den är och det här med picnic-konserter är ändå ett grymt koncept.

Det är ett kvitto på Baskerys styrka som liveband att de trots omständigheterna lyckas få upp ett bra tryck i lokalen. På senare år har de dragit åt ett lite poppigare håll men det är inget som vi ser mycket av under spelningen. Live är de lika härligt råa och skitiga som vi vant oss vid. Om de är lite ringrostiga efter en sommar i princip utan spelningar är det inget som märks, annat än att de kanske är lite extra tända. Spelsuget märks av.

Sättningen är samtidigt traditionell och okonventionell med sexträngad banjo, ståbas, gitarr och trummor. Det okonventionella ligger i att storasyster Greta trakterar trummorna och banjon samtidigt, något bidrar till det grymma drivet i deras sound.

Den nya poppigheten skiner mest igenom i nya singelspåret The Fall, en låt med en stegring upp till refrängen som, i en elektronisk remix, skulle välta vilken Summerburst-festival eller EDM-klubb som helst. Och den gör det utan att bandet tappat sin själ på kuppen. Den balanseras upp av en låt som Shut the catflap, från senaste fullängdaren Coyote & sirens, som kan vara det cowpunkigaste de gjort sedan den Lennart Persson-hyllade debutsingeln One horse down från 2008.

En svensk systragrupp från Stockholm som spelar musik som faller inom americanafållan. Det är på pappret svårt att inte jämföra Greta, Stella och Sunniva med systrarna Söderberg i First Aid Kit. I verkligheten är jämförelsen inte lika självklar. Inte för att inte First Aid Kit har klor men det finns något betydligt tuffare över Baskery, den där lite av hårt turnerande väghärdade känslan.

Det är lite som att det inte spelar någon roll hur ömsinta sånger The Band sjöng – man vet ändå att de kunde spöa upp hela bikergänget som klubbägaren hyrt för att hålla dem borta från att få ut sitt gage. Det är en känsla som ger helheten balans.

Och tuffheten i all ära, när de sätter den sidan till kan Baskery lägga upp lika gudomliga och tajta stämmor som First Aid Kit. Det visar de inte minst i en lysande fin acapella-tolkning av Bellmans Bort allt vad oro gör från sångspelet Bacchi Tempel. Överhuvudtaget visar de upp ett inte ringa mått av virtuositet om än lätt maskerad av spelglädje och jävlaranamma. Det är helt enkelt lite för kul för att man ska riktigt tänka på hur skickliga de faktiskt är på det de gör.

Påpassligt om övervåld och slutet av en era

Klockan 12.25, måndagen den 4 maj 1970. Under loppet av 13 sekunder avlossar Nationalgardets G-trupp 67 skott in i en fredlig Vietnam-demonstration på Kent State University i Kent utanför Akron i Ohio, USA.

De kopparklädda kulorna i gardisternas M1-gevär är tillräckligt kraftfulla för att gå igenom en flera decimeter tjock trästam. 13 studenter träffas. Allison Beth Krause (19 år), Jeffrey Glenn Miller (20), Sandra Lee Scheuer (20), och William Knox Schroeder (19) dör. Nio personer skadas, varav två får men för livet. Somliga av dem var bara där som åskådare eller råkade passera mellan föreläsningar. Den enda vid demonstrationen som visade sig vara beväpnad var en FBI-infiltratör.

I sin nya seriebok Kent State skildrar Derf Backderf händelsen som – tillsammans med Manson-morden och Altamont-festivalen – satte en effektiv punkt för hippiegenerationens drömmar om fred och kärlek.

Precis som i hans tidigare böcker Sopigt och Min vän Dahmer tar han avstamp i egna minnen – i Sopigt från sin tid som sopåkare och i Min vän Dahmer från när han var klasskamrat med blivande seriemördaren Jeffrey Dahmer (!) – men här handlar det mer om en imponerande grundligt researchad dokumentärroman med skiftande perspektiv där vi får följa de viktigaste spelarna i förloppet, såväl offren som åskådarna, angivarna, gardisterna, politikerna och militärerna.

Det faktum att Backderfs tecknarstil bär uppenbara tecken av att ha inspirerats av Robert Crumb, den serietecknare som mer än någon annan fått skapa bilden av 60-talets motkultur, hjälper till att placera oss som läsare i rätt tidsanda, en tidsanda där samhällets delar ställs mot varandra. Det är generation mot generation, stad mot land, proggressivt mot konservativt.

Då som nu var samhället stenhårt uppdelat melllan de som vill förändra det och de som jämställde varje form av förändring, inte minst motstånd mot något av nationens krig, med kommunism – detta trots att man hade en mycket vag uppfattning av vad kommunism egentligen är. Det är också motsättningar inom grupper som delar en åsiktsgemenskap.

”Killarna på Kent är för allvarliga för mig. De verkar tycka att bara för att jag inte demonstrerar mot kriget och kastar sten på polisen så är jag urblåst”, säger Sandy. ”Jag avskyr kriget lika mycket som alla andra, men politik är inte min grej.
”Men det är alla killars grej”, svarar hennes kompis Barb. ”De riskerar allihop att bli skickade till Vietnam! Tacka fan för att politik är deras grej!”

Kulan som avslutar Sandys liv är avfyrad från 120 meters håll och träffar henne i struphuvudet och stora halsvenen. På marken ligger hennes nedblodade läroböcker.

I sitt förord skriver Sara Stenholm om en nations oskuld, om Ådalen -31, Palmemordet och Estoniakatastrofen, och reflekterar kring om nationer över huvud taget kan ha en sådan. Det kan de naturligtvis inte och USA har definitivt aldrig haft någon. Skulle man tveka på det är det bara att se tillbaka till hur man behandlat sin ursprungsbefolkning, till slaveriet, mordet på Lincoln, Haymarket-massakern och morden på King och Kennedy.

Det hindrar inte att skottdramat på Kent State är en kulturellt signifikant händelse som dessutom ekar obehagligt bekant idag med BLM-demonstrationer som möts med repression, där samhället polariseras och allting ställs på sin spets, inte sällan med dödlig utgång. Backderfs skildring av det hittar vidare från det krassa redovisandet av händelser. Han lyckas nå fram till människorna bakom dem.

 

Kent State – Fyra döda i Ohio

Verklighetsbaserad serieroman med ett förord av Sara Stenholm.

Författare och tecknare: Derf Backderf
Översättare: Johan Andreasson
Förlag: Kaunitz-Olsson

Ett musikaliskt psykodrama

Lotta ”Loljud” Fahlén byggde sitt debutalbum, som kom i våras, tematiskt på det utmattningssyndrom hon drabbades av för fem år sedan. Skivan följer sjukdomens faser: förfasen (The Pre Phace), den akuta fasen (The Acute Phase) och återhämtningsfasen (The Recovery Phase). Den drar in oss i hennes huvud genom utsökt producerad och välkomponerad elektronica någonstans mitt emellan pop och avantgarde. Faserna som först släpptes en och en, som var sin ep, både fångade och fascinerade mig.

Den känslan bestod när jag i torsdags äntligen fick se henne live för första gången (om man inte räknar med de gånger jag sett henne backa upp Maxida Märak). Jag missade föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst i december och sedan rullade pandemin in över oss och lade sin kalla hand över kulturlivet. Releasepartyt som skulle varit på Grand i början av april ställdes in och spelningen på Roskilde likaså.

Det var därför inte utan ganska högt uppskruvade förväntningar jag kastade mig på cykeln efter den teaterföreställning jag skulle recensera och cyklade som en dåre genom stan för att inte missa något av spelningen på Plan B.

På scen står en kvinna i bevingad mask. Hon håller en mänsklig hjärna i sin hand. ”Min hjärna i din hand. Den smälter” sjunger hon unisont med Loljud som bakom sina keyboards, datorer och andra maskiner vrider fram ett hypnotiskt beat. Bakom dem projiceras bilder med element vi känner igen från Loljuds videos: det är den bevingade masken (som är en viktig del i hennes grafiska profil), det är guldramen, det är en kvinna vars klädsel matchar Loljuds egen, det är hjärnan …

Hon har ett sätt att röra sig på scen som skvallrar om hennes rötter som dansare och påminner lite grann om Kate Bush såväl i samklangen mellan musik och expressiva rörelser som i den obefintliga gränsen mellan pop och konstmusik och det konstnärliga helhetstänket.

Höga förväntningar kan bygga upp för ett platt fall. Loljuds spelning är allt annat än det. Trots teknikstrul som tvingar henne att ta om The Seagull’s Scream är det en strålande skickligt genomförd föreställning – det är i sammahanget ett bättre ord än konsert eller spelning – där jag känner att jag går helt upp i musiken.

Ljudbilden är extremt detaljrik och samtidigt kristallklar utan att för den skull kännas det minsta överlastad. Istället kändes det som att man blev indragen i den där hjärnan som hölls fram emot oss, som att man blev en del av det där medvetandet och kände det den kände. Stundtals är det lugnande för att sedan, bara några sekunder senare, skena iväg med en, liksom skära ihop eller tappa fotfästet och sväva iväg.

Normalt brukar jag älska att plåta spelningar men den här gången känner att jag att det är ett störomoment i det musikaliska och visuella psykodrama som utspelar sig framför oss. Jag vill bara låta mig omslutas av musiken och ta in det jag ser och hör. Ta in helheten. För det är en konsert som träffar en på flera plan samtidigt och som håller ihop det musikaliska och det visuella till ett gemensamt uttryck på ett sätt som inte så väldigt många spelningar jag sett gör eller ens försöker göra.

Läs mer: ”Något som jag måste få ur mig”

Gatpunk, glädje och sittdans

Om ett år firar Enrico De Angelis band Los Fastidios 30 år. Med ena vågskålen fylld till brädden med gatpunk och oi av den gamla skolan med band som The Business och Angelic Upstarts och den andra lika fylld med ska, rocksteady och Mano Negra har de under hela sin existens visat att skinhead-kultur inte nödvändigtvis måste handla om män med rakade skallar som hatar invandrare och alla som på något sätt är annorlunda än de själva.

De Angelis huvud må vara rakat men bandet står för den raka motsatsen; de vänder sig mot fascism och rasism, mot sexism och homofobi och för mänskliga rättigheter och djurrätt. Saker man kan tycka borde vara självklara men som i dessa dagar ter sig som allt annat än det.

På skiva är de kanske inte det mest spännande man kan lyssna på. Det är fotbollsrefränger och slagordslyrik och så värst originellt är det inte heller men det är onekligen medryckande och har såväl charm som jävlaranamma. På scen växer de rejält, inte minst på grund av frontmannen Enricos oförfalskade lycka när han skank-dansar där på scenen och på hans bandkamraters lika oförfalskade spelglädje.

I deras händer blir Manu Chaus klassiska Clandestino lika mycket en programförklaring som deras egna Antifa Hooligans eller deras reggaefierade tolkning av den nästan hundraåriga kristna (!) barnsången Joy Joy Joy som fått ge namn åt deras senaste studioalbum (årets akustiska ”From lockdown to the world”, som gett namn åt turnén där söndagens Plan B-spelning är sista stopp, oräknad). Ett mer oväntat inslag i setlistan är The Melodians tidiga reggaelåt Rivers of Babylon (som de flesta nog minns mest i Boney M:s version). Den får det att rycka rejält i mungipan – något som det gör under stora delar av spelningen.

Glädjen smittar. Inte minst gör den det när Elisa Dixan gör De Angelis sällskap vid micken med sin klockrena rude girl-frisyr (kortklippt, lugg och långt hår vid tinningarna) och en utstrålning som basunerar ut hur mycket hon älskar den där stunden på scen och den här musiken. Där någonstans når lyckokänslorna i rummet en ny nivå.

Det är ju bara det där med den tiden vi lever i just nu. Det här är musik som kräver att man studsar och hoppar och dansar som galningar och krockar in i varandra. Huvudet vill det, kroppen kräver det. Men där sitter vi vid våra bord på behörigt avstånd från varandra. Punkrock med sittande publik känns inte rätt och när den dessutom går i baktakt känns det ännu mer fel. Man sitter där och försöker på något sätt dansa på sin stol men det går sådär. Några kan inte hålla sig och ställer sig på slutet upp och dansar på sina platser (men de håller väluppfostrat distansreglerna). Det är en klen tröst.

 Å andra sidan ger det upphov till nya fenomen som stående ovationer till ett punkband. Det ser man inte varje dag. Och bara det att få se levande punkrock igen känns stort. Och det till på köpet med ett utländskt band. Det trodde man knappt skulle hända i år.

Lekfullhet och briljans

Själen skriker efter näring efter ett halvårs ökenvandring och scenen där längst bort i den smala lokalen längs kanalen och Malmö Lives långsida ter sig som en hägring. Konceptet är genialt i dessa dagar. Biljetterna är gratis men om man bokar och inte dyker upp får man betala. Det är med andra ord fullsatt vid de nogsamt distanserade borden när Åkervinda kliver upp på scenen. Den folkmusikaliska vokalkvartetten som föddes på Skurups jazzlinje tog ett rejält skutt i karriären förra året då deras andra album grammisnominerades och de inbjöds att uppträda på Allsång på Skansen.

Läs mer: De sätter sången i allsången

Uppmärksamheten är välförtjänt. Gruppens båda album är helgjutna men står sig slätt vid sidan av upplevelsen att se dem uppträda live. Att medlemmarna har en bakgrund inom jazzmusiken märks, även om repertoaren står stabilt i den svenska folkvisans mylla. En sång som den skånska visan ”Ack ack” blommar ut i det intrikata vokala arrangemanget, med ordlösa partier som seglar iväg långt nedåt kontinenten i sina influenser. Jag tycker mig höra såväl östeuropeiska som judiska tongångar eka där. I inspelad version är det en av mina favoriter med bandet, nu blommar den ut till en verklig show stopper.

Det finns något fysiskt och taktilt i sättet de fyra sångerskornas röster smälter samman till ett gemensamt instrument. Det sitter i svänget, i lekfullheten och i deras briljanta rösthantering. De utnyttjar rösternas fulla dynamik från det sprödaste spröda till ren råstyrka och de gör det med en uppenbar glädje som smittar. Det är så påtagligt att det nästan går att ta på.

Läs mer: I Iris Bergcrantz musik möts jazzen och folkmusiken

När jag intervjuade Åkervinda-medlemmen Iris Bergcrantz inför deras medverkan i Allsången pratade hon om att sjunga var det bästa hon visste:
”Man andas tillsammans och man är så homogena. Man blir som en röst och kommer varandra nära i sången. Det finns en massa studier som visar att folk som sjunger i kör mår bättre, man får endorfiner av det …” sade hon.
Det känns det som att man får även av att lyssna på det.

Åkervinda
Jazzklubben Bullret, kanalscenen på Malmö Live. Måndag 7 september.
Medverkande: Lise Kroner, Agnes Åhlund, Linda Bergström och Iris Bergcrantz.
Betyg: 5

Stonerhopp från Västkusten

Nu får det vara slut på konsertkarantän (som jag förvisso fuskat lite med). Restriktionerna är inte släppta än men det händer ju ändå en hel del på konsertfronten.

Bohusländska Electric Hydra låter mer kalifornisk öken än svensk västkust. Tänk en amerikansk muskelbil med sufletten nere på en ändlös spikrak landsväg, en stekande sol som får luften ovanför asfalten att vibrera och cirklande asgamar som väntar på den ofrånkomliga katastrofen.

De har än så länge bara några singlar i bagaget men trots det, och trots att man väl får förmoda att de haft en konsertfattig sommar, gjorde de en solid insats framför den socialt distanserade publiken på Plan B. De hittar precis den där rätta kombinationen av tyngd, grundmurat sväng och svettigt ös som lägger basen för sångerskan Sanne Karlssons befallande stämma.

Referenserna är uppenbara. I åttakanalsbandaren under den där roadtrippen i öknen torde det ha varit band som Kyuss, Hawkwind (på den tiden Lemmy var med), Soundgarden, Fu Manchu och så klart Black Sabbath, uppskruvade på trumhinnesprängande och sinnesutvidgande volym. Det känns knappast som en musikalisk slump att de lirat förband till Johanna Sadonis och Nicke Anderssons band Lucifer, även om Electric Hydra är betydligt hårdare.

Senaste singeln, It comes alive, släpptes för en och en halv månad sedan och mer är på gång. I slutet av november släpps bandets debutalbum. Det ser jag fram emot.

 

 

Gianlucas bilder fångar en klubb och en tid

De förstorade bilderna, inramade med delar av gamla lastpallar och inlindade i bubbelplast ska lastas i bilen och köras upp till Norrköping där de ska ställas ut på Arbetets museum. Tidigare har Gianluca La Brunas foton från Plan B varit utställda på Moderna museet i Malmö och snart ska de även visas på en gatufotoutställning i italienska Trieste. Foto: Ralph Bretzer

Gianluca La Bruna har ställt ut sina bilder från rockklubben Plan B på Moderna museet i Malmö och snart kommer några av dem att visas på Dokumentärfotosalongen på Arbetets Museum i Norrköping.
Men det är bara början. I höst kommer boken om klubbens år i den legala gråzonen.

I hans hörn av studion på Möllan, en studio som han delar med en annan fotograf och ett bokförlag, sitter svartvita bilder i skarpa kontraster uppnålade på anslagstavlan. Bilderna, är från den tiden Plan B var en medlemsklubb och visar ett kreativt kaos, gemenskap och en obändig skaparglöd.
På golvet längst in i studion står fem uppförstoringar av bilder som är inramade i delar av gamla lastpallar; lastpallarna är något av kännemärket för klubben. Tidigare, innan brandmyndigheterna hade synpunkter på det, var klubbens scen och bar uppbyggda av just lastpallar och än idag, sedan klubben flyttat snett över Norra Grängesbergsgatan till nya större lokaler, är uteserveringen byggd av dem – och en pall utsågad som ett B är klubbens logotyp.
– Jag ville ge bilderna en DIY-vibb [gör-det-själv-känsla, reds.anm] för det är det som Plan B är, säger Gianluca La Bruna.
De flesta som besökt Plan B känner nog igen mannen med det stora skägget och de vänliga ögonen som som med sin kamera dokumenterat såväl banden på scen, besökarna och de som hållit i det hela. Han har varit med sedan starten 2015 och har med sin kamera fångat hela resan från den blygsamma starten som medlemsklubb till att lämna den juridiska gråzonen och ha alla sina tillstånd i ordning.

Gianluca La Bruna och hans fru flyttade till Sverige från Italien sommaren 2014. Hans fru skulle studera för sin magisterexamen i lingvistik och han själv planerade att satsa på sitt fotograferande. Samtidigt hade de sitt första barn på väg.
– Ett halvår senare var det vinter och vi bodde i ett höghus i Lindängen och det var ganska deprimerande. Då läste jag i tidningen om Carlo [Emme, som tillsammans med bland andra Victor Hörber skulle komma att grunda Plan B]. Det var en bild på honom på förstasidan och i tidningen berättade han att han flytt från Italien på grund av [tidigare premiärministern] Berlusconi, att han bodde i ett kollektiv med en massa kompisar och musiker och att han höll på att grunda skivettiketten Kollektivet Records.

Hemma i Italien hade Gianluca La Bruna vid sidan av sitt vanliga jobb tagit mycket bilder på spelningar och festivaler.
– Jag hade inga andra projekt på gång och sa till mig själv att det här är någonting jag skulle kunna ägna mig åt.
Han ringde upp Carlo Emme och berättade att han ville göra ett fotoprojekt om Kollektivet. Responsen var: visst, men vi har inga pengar till det.
– Jag sade att jag har ändå inget att göra. Ring mig när ni ska arrangera någonting.
Och det började de göra. Gianluca La Bruna började fotografera de konserter som Kollektivet Records arrangerade, först i själva kollektivet och sedan på andra platser. Till slut hittade man en källarlokal på Norra Grängesbergsgatan som skulle bli Plan B:s första hem.
– Det blev en känsla av gemenskap. Vi var ett gäng som hängde där, byggde saker tillsammans och fixade till stället. Och jag var där och tog bilder.

Allting började i en källare på Norra Grängesbergsgatan. På bilderna från vänster till höger och uppifrån och ned: det svenska punk/krautrock-bandet Viagra Boys, grundaren Carlo Emme, ljudteknikern Zakarias Lindhammar, Malmöbandet Snor, chilenska The Holydrug Couple och isländska Pink Street Boys. Foto: Gianluca La Bruna

Fotoboken om Plan B som Gianluca La Bruna nu håller på att sammanställa skildrar perioden från den första tiden i källarlokalen 2015 fram till att man 2019 slog sig samman med Slaktkyrkan i Stockholm och efter lång tids hård kamp till slut fick sitt alkoholtillstånd, något som är nödvändigt för att verksamheten ska kunna bära sina kostnader. Att man fick tillståndet innebar också att verksamheten proffessionaliserades. Gianluca plockar fram en bild från Anna von Hausswolffs spelning I den ser man hur hon har gått ned från scenen och går genom publiken som respektfullt lämnar vägen öppen för henne. Ansiktsuttrycken ser tagna ut, någon gråter – sådana känslouttryck är en inte helt ovanlig reaktion på von Hausswolffs spelningar.
– Folk var verkligen rörda, konstaterar Gianluca La Bruna.
Spelningingen var den sista som genomfördes av Plan B innan man fick sitt alkoholstillstånd.
– På ett sätt var det en perfekt avslutning. Det var så mycket rök i lokalen att brandlarmet gick igång och ljuset tändes.

Varför väljer du att sätta punkt för din bok just där?
– Det är inte det att Plan B inte skulle vara bra nu, det är fortfarande ett av de bästa ställen jag har varit på och känslan finns fortfarande kvar men systemet är helt annorlunda och det kan man känna. Det behövde förändras och det förändrades åt rätt håll, inte åt fel, men det var något speciellt innan. På något sätt har man mer frihet när man gör saker utanför det officiella.
– På Plan B fanns alla subkulturerna runt om i Malmö samlade. Det var transgender-gemenskapen, antifa-gemenskapen [de antifascistiska rörelserna] och punk-gemenskapen och de hade chansen att se internationella artister som Seth Bogart, Black Lips och A Place to Bury Strangers. Samtidigt gav det spelmöjligheter för lokala band. Det var en smältdegel i en medlemskklubb-kontext.
– Jag tror att många av de människor som kom till Malmö från Polen, från USA eller var som helst bara kom till Plan B. Det blev ett ställe för de utstötta. Man kom dit och så blev det bara att man stod i dörren och kollade biljetter i en månad eller målade och städade. Folk såg något i Plan B och investerade sin tid och sitt kunnande i klubben.

Han beskriver det som att det fanns en Berlin- eller New York-känsla med det låga taket, synliga rör, pelare mitt i lokalen och klibbigt betonggolv. Under de fem år som det var en medlemsklubb såg han inte ett enda bråk.
– Det var ett ställe för bra vibbar, även om det var lite illaluktande ibland i källaren, säger Gianluca med ett skratt.
– Jag minns ett band, jag trot att det var ett metal-band, som hade riktigt blod, grisblod, på scen. Jag gick in och tog bilder och höll andan, sedan gick jag ut för att få frisk luft. Det var omöjligt att andas där inne. Carlo fick moppa taket efteråt.

Just nu håller den grafiska designern som svarar för utformningen av boken på med att bearbeta bilderna och skapa en layout utifrån de cirka 500 bilder Gianluca La Bruna valt ut.
Den kommer att ges ut av Kira förlag, som Gianluca delar studio med, och kommer att finansieras genom en crowdfunding-kampanj via Kickstarter i i slutet av september.
– Det är en allt eller inget grej. Antingen når man sitt mål och då får man pengarna, annars får man ingenting alls. Det är spännande. Men jag tror att det kommer att nå många människor genom Plan B och många verkar vara intresserade av boken.
– Jag vet ganska väl vilka bilder som ska vara med och vilket papper vi kommer att använda. Nu gäller det bara att få till ett utkast som vi kan lägga upp på Kickstarter-sidan. Jag tror att det är viktigt att involvera människor i själva produktionen.
Planen är att boken, förutom bilderna ska ha insprängda låttexter, om det går att lösa rättighetsmässigt, och han hoppas också få en introduktionstext av Carlo Emme.
– Jag tror att han skulle ha rätt approach. Han är en god kommunikatör och är bra på att uttrycka vad Plan B är för honom. Och det är hans och Victors baby.
– Min poäng med den här boken är att få ut de här bilderna så att folk kan se och fråga sig vad tusan Plan B var och upptäcka att sådana här ställen är möjliga.

Töntar i blått har hittat sitt sound

De kallar sig själva för töntar och hade workshop för att ta fram sitt bandnamn. Med sin andra ep, den 90-talsdoftande ”Nostalgia porn”, har Malmöbandet Majorelle Blue hittat sitt sound.

Bandet på Plan B:s stora scen, framför den coronamässigt exemplariskt distanserade vid bord sittande publiken, färgas i grönt och blått av scenljuset. Den djupblå färgen återspeglar bandets gruppnamn, Majorelle Blue, taget från den intensivt blå färgnyans som konstnären Jacques Majorelle upptäckte när han 1917 reste till Marocko. Musikaliskt har bandet dock inte så mycket att göra vare sig med Nordafrika eller det tidiga 1900-talet.

Istället talar vi om sång inlindad i distade gitarrslingor, ridande på ett Madchester-trippigt beat och utsmyckad med melankoliska syntar. Bandet står stadigt med ena benet i brittisk 90-talsindie och det andra i riotgrrl-scenen i nordvästra USA. Att de har en låt i setlistan som heter ”Not as cool (as Kathleen Hanna)” (efter riotgrrl-ikonen från band som Bikini Kill och Le Tigre) känns som allt annat än en slump.

När vi möts på Plan B:s uteservering – i princip hemmaplan för bandet som har replokal i huset – beskriver trummisen Konstantin Aistre dem som ett gäng töntar som gillar att spela musik ihop:
– Vi är väldig lite rockband. Sofia (Sparr) är ingenjör och Adam (Hallberg) och jag spelar [rollspelet] Dungeons & Dragons på helgerna, säger han.
– Och jag är lärare så jag är nästan så töntig man kan bli, säger sångerskan Nellie Mildh.
– Vi tycker väl att tönt inte nödvändigtvis behöver vara ett negativt ord. Man brinner för något, säger Sofia.

De pratar om inspiration från punk, garagerock och syntpop. Konstatin påpekar att 90-talskänslan inte är något man egentligen bestämt sig för från början utan det är något som bara blivit.
– Det var egentligen efter att vi började släppa musik som folk sa till oss att det låter 90-tal, säger han och fortsätter:
– Jag är personligen rätt förtjust i musik som är genuin och inte är överfixad. Det känns som att efter 70-, 80- och 90-talen har musiken blivit allt mer kvantiserad och polerad. Vi jobbar mycket med texturer; mer känsla än precision.
– Do it yourself-scenen och hela lo fi-soundet har varit väldigt viktiga för oss, säger Nellie.

Ute nu är färska ”Nostalgia porn”, bandets andra ep. Även om låtarna på den är skrivna vid olika tillfällen finns det en övergripande tematik, berättar Nellie.
– Det handlar om något slags uppbrott. Jag tänkte på det häromdagen att den är lite som de fyra stadierna av sorg. Att man tar sig vidare från något gammalt och lämnar det bakom sig, säger hon och Nils fyller på:
– Men det är inte nödvändigtvis ett romantiskt uppbrott, det kan vara med det förgångna eller en vän.

För Majorelle Blue som band handlar det också om att bryta upp från det som varit. Även om bandet funnits i sju år har det bytts mycket medlemmar innan det för två år sedan stabiliserade sig kring nuvarande kvintett. Debut-ep:n ”Forever etc” kom förra året och på den fanns det fortfarande med rester från tidigare projekt.
– Den här ep:n är mer oss. Vi har skapat en mer gemensam målbild utifrån vad alla gillar, säger Nellie.
– Jag tror att vi har haft mer demokrati i bandet, säger Nils.

– Vi har experimenterat mycket mer tillsammans. Innan har någon, Nellie i de flesta fall, kommit med en rätt så färdig låt. Nu är det mer att hon kommer med till exempel en syntloop och lite sång och utifrån det har vi haft en mer utforskande process i låtskrivandet, säger Konstantin.
– Vi har växt från vad som mer eller mindre var mitt soloprojekt. Jag kände att jag ville få in de här fantastiska hjärnorna jag har runt omkring mig, därför har jag bjudit in dem i låtskrivandet vilket har skapat det här gemensamma, lite mer speciella soundet, säger Nellie.

Den nya ep:n är inspelad på klassisk 90-talsmark i den smått legendariska Tambourine-studion.
– Vi hade bastrumman från Cardigans ”Lovefool”, berättar Nellie.
– Vi hade också en vibrafon som användes på många Cardigans-inspelningar, säger Nils.

Skivan är i huvudsak inspelad live med bara några få pålägg och sången lagd i efterhand.
– Det hänger ihop med vår ambition att allt kanske inte måste vara exakt rätt. Det ska vara känsla snarare än det, säger Nellie.

Så var det det där med namnet. Majorelle Blue är kanske inte något som alla vet vad det är (till exempel hade undertecknad ingen aning om det innan den här intervjun).
– När vi pratade innan om att vi är ett gäng töntar; alltså namngivningsprocessen var att vi samlades hemma hos mig med papper och penna. Sofia höll en workshop, säger Konstantin.
– Jag älskar workshops, säger Sofia med ett skratt. Vi kom i alla fall fram till en massa bra saker, men så skulle vi bara tänka lite till på det och så slutade det med …

– Att jag kom på det på det när jag kom hem, fyller Nellie i. Vi hade pratat mycket om färgen blå som har varit lite som en röd [!] tråd för oss. Jag har blått hår, vi hade blått trumset och blå bas. Jag satt på natten och kollade igenom alla nyanser av blått och hittade den här och tyckte att det var så snyggt så jag föreslog det för bandet.
– Det började som ett internskämt men blev ett bandnamn. säger Konstantin.

Fakta: Majorelle Blue

Medlemmar:
Nellie Mildh, sång synt text musik
Konstantin Aistre, trummor
Nils Spets Blomberg, gitarr
Sofia Sparr, synt gitarr sång
Adam Hallberg, bas
Diskografi:
”Forever etc”, ep, 2019
”Not as cool (as Kathleen Hanna)”, singel 2020
”Nostalgia Porn”, ep, 2020
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.