Mozartklassiker som tv-såpa

Cosi 2COSI FAN TUTTE

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo Da Ponte i översättning av Magnus Lindman

Bearbetning, dialogtexter och regi: Ola Hörling;

Musikaliskt ansvarig och kapellmästare: Max Lörstad; scenografi: Jenny Månström; kostym: Fredrika Lillius; producent: Åsa Jensen; medverkande: Eva-Lotta Ohlsson, Jenny;Hertzman, Jens Persson, Kalle Leander, Samuel Jarrick, Lisa Löfqvist med flera

Premiär på Bäckaskogs slott 5 juli

Av Mozarts ”dramma giocoso” Cosí fan tutte och dess konsekvent samlade grepp där recitativ, arior, körer och ensembler binds ihop till en perfekt enhet har Skånska Operan med sin regissör Ola Hörling tillverkat en uppsättning som närmast kan betecknas som fars med många sånginslag. Recitativen är ersatta med talad dialog och handlingen förflyttad till en tv-såpa i nutid, där originalets byfilosof don Alfonso har blivit programledare, Despina scripta och de fyra bortskämda ungdomarna Guigelmo, Ferrando, Dorabella och Fiordligi fortfarande är bortskämda ungdomar fast med moderna assesoarer.

Nytänkande eller våldförande eller kanske både och? Klart är i alla fall att Skånska Operan skapat ett stycke underhållning med många kvaliteter. Dialogen är rapp och naturlig, intrigen precis lika idiotisk som i en äkta tv-såpa och ju högre tempot drivs upp och ju löjligare figurerna blir desto mer ökar publikens förtjusning.

Ola Hörling behärskar farsen och dess intrikata timing, det visade han tydligt i förra årets uppsättning av Barberaren i Sevilla. Och på sätt och vis tar han ut svängarna ännu mer i år. Det blir både en styrka och en svaghet: verket blir lättsmält som mosad banan men också lika menlöst, sånginslagen får lätt bismak av studentspex och den underliggande dramatiken – för det finns faktiskt en sådan – suddas ut. Jag förstår mycket väl bevekelsegrunderna att skapa en nutidsanknytning och ge publiken möjlighet till deltagande men frågan blir ändå: är det befogat att offra så mycket konstnärligt gods på modernitetens altare? Det är en smaksak och det finns alltså inget givet svar.

Premiärnervositeten var påtaglig i lördags men efter en ganska stolpig inledning flöt framförandet allt bättre och bättre. Ola Hörlings personregi är klart exemplarisk, han får de agerande att bli äkta människor med naturligt agerande och tydliga känslor. Detta tillsammans med den enkla scenografin, välgjorda videoinstallationer och dito kostymer ger en klart realistisk närvarokänsla. Samuel Jarrick gör en enastånde figur av programledaren Alfonso: en fjäskande översittare, pratig, påflugen och falskt vänlig; han måste mycket ingående ha studerat de äkta förlagorna och lagt till lagom dos av ironi och överdriven plastik. Dessutom sjunger han bra med tydlig och kraftig baryton. Eva-Lotta Ohlsson, Jenny Hertzman, Jens Persson och Kalle Leander som de fyra unga hade det gemensamt vid premiären att de borde ha sjungit upp sig bätte före föreställningen. Deras agerande var klart föredömligt och efter en inledning med både tonmissar och bristande ork blev deras sång mot slutet klart njutbar. Utan tvivel har de alla bra kapacitet, det gäller bara att de lär sig att ta vara på den. En behaglig bekantskap var också Lisa Löfqvist som Despina, en begåvad comédienne med bra bett i rösten.

Årets orkester bestod av en klassisk pianokvintett – två violiner, viola, cello och piano. Det blev en aning tunt, en tillsats i någon form av träblås skulle ha ökat både klang och stadga.

I femton år har Åsa Jensen och Ola Hörling drivit Skånska Operan. Det har varit år av ständig utveckling och det finns all anledning att se fram mot nästa års produktion. Men först ska Cosí fan tutte ut på turné över hela Skåne med en avstickare till Kalmar.

Bilden: Samuel Jarrick som Alfonso: ett underbart porträtt av en slemmig programledare. Foto: Håkan Röjder

Superfräsch nypremiär

pagliacci1

Cavalleria rusticana, opera av Pietro Mascagni med libretto av Giovanni Targioni-Tozzetti och Guido Menasci. Regi: Kasper Holten/Anne Fugl

Bajadser (Pagliacci), opera av Ruggiero Leoncavallo med libretto av kompositören Regi:Paul Curran/Kasper Sejersen

Dirigent: Joana Mallwitz; Scenografi: Mia Stensgaard; Kostym: Anja Vang Kragh; Ljus: Bruno Poet; Medverkande: Anne Margrethe Dahl, Niels Jørgen Riis, Randi Stene, Johan Reuter, Hanne Fischer, Stig Fogh Andersen, Kristin Lewis, Michael Kristensen, Audun Iversen med flera.

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Drengekor, Det Danske Pigekor.

Repremiär på Operaen i Köpenhamn 17 maj

Det är nästan tre år sedan som Cavalleria Rusticana/Bajadser hade premiär på Operaen i Köpenhamn och i lördags var det dags för repremiär. Besättningen är så gott som helt ny, likaså dirigenten men regissörerna för det nya uppförandet, Anne Fugl för Cavalleria Rusticana och Kasper Sejersen för Bajadser, hade inte gjort några märkbara förändringar från den ursprungliga iscensättningen av Kasper Holten, respektive Paul Curran.

Således finns alla de kvaliteter kvar som präglade originaluppsättningen: Mia Stensgaards scenografi som låter de båda verken utspelas på samma plats, en liten by i Syditalien, och den skarpa konstrasten mellan de två iscensättningarna. Kasper Holtens svala och nästan transparenta skildring från mellankrigstiden där känslorna går mer inåt än utåt och århundradens fördomar och traditioner ligger som en våt filt över händelseförloppet; där alla figurer är svartvita utom Santuzza, det purpurklädda offret och Lola, den blekt gula lockfågeln. När Paul Curran och Bajadser tar över scenen är det i slutskedet av Andra världskriget; kyrkan ligger i ruiner, traditionerna är övergivna och känslorna ligger utanpå i det kaotiska folkvimlet. Men otrohetens stigmatisering är fortfarande lika påtaglig och följden är densamma – döden. Greppet känns lika effektivt som det gjorde vid premiären 2011.

Också utförandet var av samma höga klass. För att börja nere i orkesterdiket: Joana Mallwitz har axlat den dubbla rollen som kormästare och dirigent. Som kormästare har hon trimmat den förstärkta kören till det yttersta i både klang och precision, som dirigent håller hon föreställningen i ett lagom friskt tempo med stor omsorg om sångarna, får fram varje enskild delikatess i partituren och lyckas få Det Kongelige Kapel att ljuda med utsökt klang och kraft. Och sångarnas prestationer ligger överlag i framkant. Stig Fogh Andersen sjunger sin Canio med perfekt tenor och väl avvägd resignerad tragik, Johan Reuter imponerar med sin kraft både som Alfio i Cavalleria Rusticana och som Tonio i Bajadser, där för övrigt hans tolkning av prologen nog var en av höjdpunkterna, och Niels Jørgen Riis har slipat sin röst till nya höjder i rollen som Turrido.

Kristin Lewis ger med sin markanta spintosopran och tuffa agerande en extra dimension åt Nedda i Bajadser och Anne Margrethe Dahls framställning av Santuzza i Cavalleria Rusticana var rent enastående med mycket fin röst och extraordinär känslofullhet.

Det är inte ovanl_K1P1145dpigt att repremiärer får en lätt touch av malpåse; men den här uppsättningen känns fortfarande fräsch och kommer antagligen att så göra lång framöver. Det är bara att hoppas på en ny omgång efter den här spelperioden.

Bilder: (Ovan)Stig Fogh Anderson som Canio och Kristin Lewis som Nedda.

(Till vänster)Johan Reuter som Tonio. Han spelade också Alfio i Cavalleria Rusticana

Foto:Miklos Szabo

Benjamin Staern imponerar

Malmö Symfoniorkester; dirigent: Marc Soustrot; musik av Wagner, Benjamin Staern och Tjajkovskij

Malmö konserthus 15 maj

Benjamin Staern har medvind; nyligen kom han långt i International rostrum of composers med sitt verk ”Sånger av bländvit kärlek”, ett verk som för övrigt möttes av de varmaste lovord från alla håll och kanter efter uruppförandet i Helsingborg. Och i torsdags var det uruppförande av hans ”Godai”, konsert för orkester, med MSO och Marc Soustrot på dirigentpulten.

Titeln Godai är ett buddhistiskt uttryck som betyder De fem stora elementen; när man sedan fick veta att slagverkssektionen var förstärkt med flera österländska instrument var det nästan självklart att förvänta sig en stor portion orientalism. Och visst finns orientalismen där, men endast som en facett i det intrikata tonbygget – där finns också impressionism och expressionism, stänk av Stravinsky och Gershwin och mycket mer. Men det går definitivt inte att sortera in ”Godai” under fliken postmodern eklekticism, för det är kompositionen alldeles för originell och nyskapande trots den påfallande tonaliteten och den markerade nästan dansanta rytmen.

Benjamin Staern visar också nästan vällustigt upp sin hantverksmässiga skicklighet. Han arbetar obehindrat med tonsätteriets alla verktyg: melodik, harmoni, rytm och polyfoni; och orkestreringen är lysande. I ”Godai” har han skapat ett verk med bestående värden som ger åhöraren mycket och dessutom är lätt att ta till sig. Jag måste erkänna att jag är djupt imponerad.

”Godai” var ljuspunkten i en konsertafton som i övrigt lämnade mycket att önska. Marc Soustrot levererade Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 5 i ett tempo så att man undrade om han hade bråttom till tåget. Nåväl, tempoökningen är en tolkningssak som går att diskutera men att undertrycka fraseringarna och slarva med dynamiken är absolut inte godtagbart; det förstör den historia symfonin vill berätta. Kvällen inleddes med ouvertyren till Lohengrin i en version som bland mycket annat saknade silvret i stråkarna. Vad i hela friden tänkte orkestern på när man belönade dirigenten med en touche?

Opera när den är som bäst

don juan

DON JUAN

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo Da Ponte

Regi: Aniara Amos; dirigent: Lars Ulrik Mortensen; scenografi: Alex Eales; kostym: Signe Beckmann; ljus: Ulrik Gad

Medverkande: Palle Knudsen, Gisela Stille, Peter Lodahl, Sine Bundgaard, Henning von Schulman, Florian Plock, Tuva Semmingsen, Petri Lindroos

Det Kongelige Operakor, Concerto Copenhagen

Efter en kortare turné på Jylland har så Aniara Amos uppsättning av Mozarts Don Giovanni (som här har fått titeln Don Juan) landat i Köpenhamn på Gamle Scene där den kommer att spelas under hela maj. För den som tycker om opera för dess egen skull är det verkligen att rekommendera att försöka få fatt i en biljett – det är utan tvivel det bästa som visas på en operascen i regionen för närvarande.

För mig, och jag är inte ensam, är Don Giovanni den förnämsta av alla operor. Den har en spännande intrig, rollfigurer med lidelse och karaktär och musik som nog måste sägas vara oöverträffad både i skönhet och förmåga att följa handling och personer. Och de problem den tar upp är lika aktuella i dag som när verket skapades för dryga tvåhundra år sedan: kläder och sedvänjor har ändrats men människorna har fortfarande samma fel och brister.

Knappologiskt finns det mycket intressant i Don Giovanni. Till formen är det en tvåaktig opera buffa men innehållet närmar sig mer en opera seria, ett nyskapande som senare kom att bilda skola. Mozart kallar den själv för ”dramma giocoso” (lekfullt drama); för den allvarlige en kanske väl nonchalant beskrivning av en händelseräcka som börjar med mord, fortsätter med svek och slutar med att huvudpersonen störtar ner i helvetet. Man måste också notera att huvudpersonen inte har några stora arior att fånga applåder med, endast en kort dryckesvisa och en liten serenad.

I förhandsnotiserna kallades Aniara Amos uppsättning, mycket träffande, för en ”dogmaversion”. Den arbetar med små medel: scenografin är huvudsakligen ett antal skärmar som öppnas eller dras för och på så sätt, med hjälp av intelligent ljussättning skapar olika rum. Kostymerna lär vara hämtade från Det Kongeliges förråd, tidsmässigt spretar de åt olika håll men varje figur är klädd efter sin karaktär och signalvärdena är rent föredömliga. Eftersom uppsättningen är gjord att passa även på turné utnyttjar man inte djupet på scenen men Aniara Amos genomtänkta rörelse- och personinstruktioner förhindrar intrycket av ”uppställda sångare vid rampen”; en smak av Mozarts tid men ändå modern operaregi. Till dogmatänkandet hör också att man, vad jag kan utröna, till punkt och pricka följer Wien-versionen av verket och tar med den moraliserande finalen som brukar strykas i de flesta moderna uppsättningar. Den knyter ihop säcken effektivt och ger operan en extra dimension.

När det gäller de medverkandes prestationer är det bara att släppa loss superlativen. De tre sopranerna, så lika i röstläge men så skilda i karaktärerna, öser på med det mest utsökta välljud: Gisela Stille som den högdragna eleganta donna Anna, Sine Bundgaard som en mogen och känslofylld donna Elvira och Tuva Semmingsen som den läckra, naiva och något baksluga Zerlina.

Peter Lodahls vackra tenor ger röst åt en balanserad don Ottavio, den kanske mest normale i hela galleriet, Florian Plock gör ett välsjunget porträtt av den inte helt överbegåvade Masetto och Petri Lindroos låter sin mörka bas skapa isande skräck som Kommendanten/Stenstoden.

Palle Knudsen gör sin femte Don Giovanni. Välljudande men inte överväldigande i rösten, som figur en androgyn skitstövel, en arrogant cynisk översittare, en kameleont som anpassar sig för att vinna fördelar; det kunde inte bli bättre. Och så hans tjänare Leporello, ett äkta stordåd av Henning von Schulman: en röst med stort register och utsökt klang och med plastik och scennärvaro som den bäste talskådespelare.

Det kanske bästa till sist: Concerto Copenhagen med sin ledare Lars Ulrik Mortensen. Rent fantastisk rokokoklang, så mozartsk som det är möjligt och absolut perfekt tempo från ouvertyr till slutackord. Bättre än så kan det inte bli.

Bilden:Katalogarian.  Sine Bundgaard som donna Elvira och Henning von Schulman som Leporello. Foto: Midos Szabo

Extranumret blev kvällens höjdpunkt

Malmö Konserthus 3 april: Malmö Symfoniorkester, dirigent Kazuki Yamada; solist: Xavier de Maistre, harpa. Musik av Beethoven, Glière och Elgar.

 

Det var i extranumret det tände. Den franske harpisten Xavier de Maistre hade gjort bästa möjliga av soliststämman i Reinhold Glières Harpkonsert och tackade för publikens applåder med en underbar version av den gamla melodin Karneval i Venedig (mer känd som ”Min hatt den har tre kanter”) i ett otal variationer som visade både harpans stora klangregister och hans egen virtuositet och musikalitet.

Den lilla stunden var värd hela konsertbesöket som i övrigt kändes ganska likgiltigt. Jag hade enbart hört Glières Harpkonsert i inspelningar tidigare och hade ett svagt minne av att det inte var speciellt intressant. Minnet visade sig stämma, kompositionen var skriven i enkel senromantisk stil med en stark bismak av det tidiga 1900-talets salongsmusik, det skulle vara svårt att gissa att det var skrivet så sent som 1938. Det finns några intressanta passager i soliststämman men i övrigt flödar banaliteterna; det enda givande blev de vackra klangerna från instrumentet och solistens uppenbara skicklighet.

Aftonen inleddes med Beethovens Egmontuvertyr i ett mycket välspelat uppförande med precision och välmodererad kraft i orkestern; dirigenten Kazuki Yamada visade sig ha gedigen förtrolighet med Beethovens tonspråk.

I konsertens andra huvudnummer, Edward Elgars Symfoni nr 1 i Ass-dur, behöll Kazuki Yamada den fina orkesterklangen men han hade uppenbara besvär med verkets arkitektur; linjerna bröts omotiverat och särskilt i yttersatserna blev intrycket ställvis en aning förvirrat. Ganska förvånande egentligen, för så komplicerad är inte symfonin. Men det som kunde ha blivit nästan en timmes god musikunderhålllning ändade i vad som närmast kan beskrivas som likgiltighet.

 

Skickligt, Reine Jönsson!

Miraklet i Mare Balticum, opera av Reine Jönsson

Libretto och regi: Patrik Sörling; dirigent: Pia Bygdéus; sångare: Aino Lund Lavoipierre och Andreas Landin; dansare: Emelie Söderström och Adam Seid Tahir.

Ensemble Mare Balticum

Palladium, Malmö 26 mars; urpremiär i konserthuset, Kristianstad 23 mars

 

Jag borde ha läst på bättre – eller kanske inte. Föreställningen av Reine Jönssons nya kammaropera Miraklet i Mare Balticum blev en drygt timslång utflykt med estetiskt tilltalande sång och dans beledsagad av både intressant och lättbegriplig musik. Men av handling och övrigt innehåll begrep jag inte mycket och eftersom endast en av de tre sångarna artikulerade någorlunda var inte texten mycket till hjälp.

Det var först när jag kom hem och lusläste synopsis och libretto som pusselbitarna föll på plats: det är en berättelse om nutidens nedsmutsning av naturen i allmänhet och Östersjön i synnerhet, parad med en nordisk Atlantislegend, allt i en språkdräkt som hämtad från ett av 1970-talets fria teatergrupper. Låt mig ge ett smakprov:

Fiskar äter skit i plast / nanopartiklar i kläder /kryper in i hud och läder /musikens som till dans/ slutade att spela /Fick alla ur balans /kunde inte längre hela.

OK, det är lätt att göra sig löjlig men budskapet är i sig mycket angeläget och syftet gott. Så det är bara att gilla läget och stå ut med haltande poesi och pekpinnar med sjuttiotalsstuk. För Reine Jönssons musik är riktigt bra: intelligent och tilltalande i melodiken med skicklig hantering av rytm och tempo och med ställvis riktigt intrikat kontrapunktik. De två sångarna Aino Lund Lavoipierre och Andreas Lundin behandlar sina röster mycket bra som de två figurerna ”Ingen” och ”Alkfågel”. Dansarna Emelie Söderström och Adam Seid Tahir är en njutning för ögat med genomarbetad gestaltning och stor fräschör. Och Ensemble Mare Balticum är som vanligt mycket välspelande även nu då de kompletterar sina historiska instrument med mer moderna ljudalstrare.

Det var Musik i Syd som lade ut beställningen och uppsättningen är ett samarbete med Operaverkstan i Malmö och Kungliga Svenska balettskolan.

 

 

Välvårdat men utan sälta

Konserthuset, Malmö den 20 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent Rafael Payare; solist Joshua Roman, cello. Musik av Schumann, Elgar och Brahms.

 

Johannes Brahms tredje symfoni fick ett storartat mottagande vid uruppförandet i Wien 1883 och den spelades sedan på flera ställen i både Europa och USA. Under 1930- och 1940-talen beskrevs den inte bara som Brahms bästa symfoni utan också som den bästa sedan Beethoven, vissa dåtida kännare gick till och med så långt att de menade att den stod över alla andra som någonsin skrivits. Men smaken ändras och nu är den förmodligen den minst spelade av Brahms fyra symfonier.

För dirigenten är kompositionen en probersten. Den skenbart enkla uppbyggnaden med två expressiva yttersatser och två lyriska, ställvis meditativa mellansatser kan locka till att spela verket satsvis och inte se till helheten. Med en sådant förhållningssätt blir symfonin platt och faktiskt ganska ointressant.

Men kvällens dirigent, Rafael Payare föll inte i den fällan utan förvaltade väl de långa linjerna och berättade en sammanhängande historia. Även i övrigt var hans uppförande mycket vårdat med vacker välbalanserad klang i orkestern och en slagteknik som åtminstone från åskådarplats verkade mycket tydlig och elegant. Så formellt fanns det inget att invända, men det blev ett uppförande, inte en tolkning. Var fanns personligheten, engagemanget?

Sak samma kan sägas om kvällens andra stora verk, Edward Elgars Cellokonsert med Joshua Roman som solist. Dennes instrumentbehandling var rent vidunderlig med utsökt ton och briljant teknik, varenda passage i det mångskiftande verket togs omsorgsfullt tillvara. Men även där saknades det där lilla extra, saltkornet som får framförandet att fastna i minnet.

Konserten inleddes med Robert Schmanns Manfreduvertyr. Framförandet var kanske en bra uppvärmare för orkester och dirigent men kunde utan saknad ha utgått från programmet.

 

 

Välvårdat men utan sälta

Konserthuset, Malmö den 20 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent Rafael Payare; solist Joshua Roman, cello. Musik av Schumann, Elgar och Brahms.

 

Johannes Brahms tredje symfoni fick ett storartat mottagande vid uruppförandet i Wien 1883 och den spelades sedan på flera ställen i både Europa och USA. Under 1930- och 1940-talen beskrevs den inte bara som Brahms bästa symfoni utan också som den bästa sedan Beethoven, vissa dåtida kännare gick till och med så långt att de menade att den stod över alla andra som någonsin skrivits. Men smaken ändras och nu är den förmodligen den minst spelade av Brahms fyra symfonier.

För dirigenten är kompositionen en probersten. Den skenbart enkla uppbyggnaden med två expressiva yttersatser och två lyriska, ställvis meditativa mellansatser kan locka till att spela verket satsvis och inte se till helheten. Med en sådant förhållningssätt blir symfonin platt och faktiskt ganska ointressant.

Men kvällens dirigent, Rafael Payare föll inte i den fällan utan förvaltade väl de långa linjerna och berättade en sammanhängande historia. Även i övrigt var hans uppförande mycket vårdat med vacker välbalanserad klang i orkestern och en slagteknik som åtminstone från åskådarplats verkade mycket tydlig och elegant. Så formellt fanns det inget att invända, men det blev ett uppförande, inte en tolkning. Var fanns personligheten, engagemanget?

Sak samma kan sägas om kvällens andra stora verk, Edward Elgars Cellokonsert med Joshua Roman som solist. Dennes instrumentbehandling var rent vidunderlig med utsökt ton och briljant teknik, varenda passage i det mångskiftande verket togs omsorgsfullt tillvara. Men även där saknades det där lilla extra, saltkornet som får framförandet att fastna i minnet.

Konserten inleddes med Robert Schmanns Manfreduvertyr. Framförandet var kanske en bra uppvärmare för orkester och dirigent men kunde utan saknad ha utgått från programmet.

 

 

Amerikanskt i Konserthuset

Carneiro

Konserthuset, Malmö den 13 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent Joana Carneiro. Amerikanskt tema med musik av Charles Ives, Aaron Copland, Jennifer Higdon och Leonard Bernstein.

Joana Carneiro är en dirigent vars stjärna är på stadig uppgång. Hon har redan stått framför många av världens ledande orkestrar och den här säsongen väntar fler betydande debuter. För Malmöpubliken är hon känd sedan tidigare med ett mycket givande uppförande av Dvoraks Stabat Mater med MSO, Helsingborgs Konserthuskör och Musikhögskolans kammarkör i november 2012.

Vid MSO:s konsert i torsdags ledde hon ett program med enbart tonsättare från USA. För publiken blev det ett intressant tillfälle att två av den sentida amerikanska musikens mest kända verk: ”Appalachian Spring” av Aaron Copland och Leonard Bernsteins West Side Story i den orkestersvit benämnd Symfoniska danser som han själv arrangerade.

Joana Carneiro kramade ur mesta möjliga ur de båda verken. ”Appalachian Spring” fick en fast välmodulerad tolkning där hon elegant framhävde både verkets lyriska företräden, dess intressanta tonspråk och den fräschör det har trots att det var 70 år sedan det skapades. Och orkestern svarade fullt ut på hennes intentioner med fyllig, exakt och mycket välbalanserad klang.

Också i West Side Story-sviten lockade hon maximalt ur orkestern och bjöd själv på en intensiv uppvisning på dirigentpulten. Visst var det underhållande och medryckande men inte ens med denna tolkning gick det att bortse från att tidens tand har satt sina spår i Bernsteins musik. Det som 1957 ansågs som ett mästerverk känns idag som ganska ointressant underhållning uppblandad med Gershwin-pastischer.

Också aftonens mest sentida stycke”All Tings Majestic”  av Jennifer Higdon måste nog läggas facket för ointressanta verk: platt tonspråk som mer liknade filmmusik, lättlyssnat men inte minnesvärt. Däremot fastnade den inledande kompostionen, Charles Ives miniatyr ”The Unanswered Question”. Mycket vackert och med en spännande uppbyggnad med två parallella instrumentgrupper.

 

 

Himmel och pannkaka

Konserthuset, Malmö den 6 mars: Malmö Symfoniorkester, dirigent och solist: Håkan Hardenberger.

Musik av Haydn, Weill och Hindemith

 

Himmel och pannkaka, det blir det samlade intrycket av vad som hände när Håkan Hardenberger ställde sig framför MSO vid torsdagens konsert. Pausen blev en vattendelare, så det är bäst att börja från slutet: Paul Hindemiths Konzertmusik för brass och stråkorkester med opustalet 50, uruppförd 1931 till Boston Symphony Orchestras 50-årsjubileum. Stycket måste väl anses vara ett av kompositörens mest lättillgängliga och det jävar effektivt påståendet att Hindemiths musik är ”tråkig”.

Sedan åtskilliga år hör Håkan Hardenberger hemma i världseliten bland trumpetsolister men på senare tid har han arbetat för en parallell karriär som dirigent. Hans Hindemithtolkning i torsdags visar att han kommit ett bra stycke även på den vägen. Den var så gott som perfekt i formen med fast grepp om linjen från öppningens hårda, nästan militära precision som övergår i mjuk eftertanke och intrikata passager fram till finalen där inledningens hårdhet återkommer. Också hans orkesterbehandling måste sägas vara föredömlig med precis, balanserad klang och välformulerad dialog mellan stråkar och brassektion.

Lika bra handlag visade Håkan Hardenberger upp i Kurt Weills ”Kleine Dreigroschenmusik”. Elegant och fängslande med det ironiska tonspråk som var Weills signum innan han slätade ut det som en eftergift till Broadway. Och dirigentens förtjusning kändes verkligen över hela salongen; det var i högsta grad hörvärt.

Före paus spelade man Haydn, Trumpetkonserten i Ess-dur och Symfoni nr 22, också den i Ess-dur.

Håkan Hardenbergers solistinsats var helt perfekt – fattas bara annat, han erkände själv att han framfört trumpetkonserten mer än 700 gånger. Men enligt min smak var tempot i första satsen för långsamt, romantiseringen överdriven och orkesterstämman överlag lämnade mycket övrigt att önska. Än värre blev det i symfonin: oprecist och ställvis riktigt tungfotat, småfiolerna dränktes i ett dovt mummel från den övriga orkestern. Och den läckra rokokoglans som kännetecknar Haydns musik lyste enbart med sin frånvaro.