Scenen domineras av en gigantisk camera obscura, ett sådant där tittskåp där man kunde se bilder utifrån på en plan yta, en tidig föregångare till dagens telefonkameror. Från denna dras framsidan bort och blottar tittskåpets inre, ett rum där hela Mozarts opera Cosi fan tutte utspelas – förutom prologen som tar plats utanför.

Regissören Tim Alberys uppsättning går tvärtemot den moderna operaestetiken där styckets gestalter ska bli människor, riktiga människor av kött och blod. Här gör han människorna till figurer, endimensionella projektioner. Inredningen är vacker, kostymerna är vackra, liksom figurerna. Men det är som vore de skapade av en konstnär som besatt en rent otrolig hantverksskicklighet men inte en gnutta av just konstnärlighet. De är platta, livlösa, bara bilder av en verklighet utanför tittskåpet.

Först blev jag upprörd, eller rättare sagt heligt förbannad över denna konstlöshet, särskilt som Det Kongelige Kapel under dirigenten Paul Goodwin levererade

musik enligt samma recept, perfekt enligt partituret men utan den lyster och elegans som är Mozarts adelsmärke. Men eftersom man inte kan resa sig och klampa iväg mitt i en akt var det bara att sitta kvar. Som tur var, sångarnas prestationer var excellenta och vägde mer än väl upp den säregna konstlösheten i uppsättningen.

Så småningom lugnade jag ner mig. Det måste finnas en tanke bakom det här, det är inga glada amatörer som tror sig ha kommit på något nytt: Tim Albery har gjort bejublade uppsättningar på flera av världens stora scener och Paul Goodwin har prisats mångfalt, bland annat för sitt arbete med Academy of Ancient Music och för sina barocktolkningar; dessutom är han en av världens skickligaste oboister.

Cosi fan tutte är den sista av de tre operor som Mozart och da Ponte skrev tillsammans. De två tidigare har litterära och idémässiga förlagor: Figaros bröllop av Beaumarchais pjäs som uppmanar till uppror mot adelns makt och Don Giovanni av Tirso de Molinas roman med sina övermänniskoidéer långt före Nietzsche. Men Cosi fan tutte är da Pontes egen idé starkt präglad av upplysningstiden och dess emfasering av naturvetenskaperna samt av författarens egen cynism. Här är det inte fråga om någon kärlek, varken gudomlig eller mänsklig. Huvudpersonen don Alfonso och hans ännu mer känslokalla assistent Despina gör ett experiment med de fyra ungdomarna. Don Alfonso får stöd för sin tes: det finns ingen trofast kärlek. Quod erat demonstrandum. (Vilket skulle bevisas.)

Ur den synvinkeln blir uppsättningen både logisk och genialisk. Men också nästan djävulsk. Den opera i da Ponte-trilogin som i många uppsättningar uppfattats som komisk, nästan lite smågullig blir en förnekelse av den mänskliga godheten, till och med av människan själv; allt är bara objekt, allt går att mäta, cynismen i ett nötskal.

Musikaliskt är uppsättningen av högsta klass. Efter de inledande stolpigheterna låter Paul Goodwin den Mozartska elegansen blomma ut för fullt. Dessutom var han en mästare på att tackla publikens störande spontanapplåder genom att slå på snabbt. Och sångarna? Vid sidan av de erfarna och superkompetenta William Dazeley och Sine Bundegaard som don Alfonso och Despina har Det Kongelige tagit fram en ung ensemble. Sopranen Anna Kasyan och tenoren Matteo Macchioni har redan skurit lagrar på flera internationella scener och de egna produkterna mezzon Kari Dahl Nielsen och barytonen Magnus Ingemund Kjeldstad visade i både sång och skådespeleri upp utomordentlig skicklighet.

Så ännu en gång blev det en föreställning på Det Kongelige Opera som är väl värd att lägga på minnet.

Don Giovanni, ursprungligen Don Juan, är huvudpersonen i en skröna om en spanjor som levde på 1600-talet under motreformationen, den mörkaste katolska tiden. Han bröt mot alla moraliska normer och hans öde var den totala undergången, ett bevis för den gudomliga rättvisan.

En spansk munk som skrev under pseudonymen Tirso de Molina (egentligen hette han Gabriel Téllez) tog skrönan som grund till en dramatisk bearbetning med titeln ”El burlador de Sevilla” (Bespottaren från Sevilla) och gjorde huvudpersonen till adelsman, besatt av kvinnor med 2065 namn på sin förförarlista.

Med utgångspunkt från detta verk skapade Wolfgang Amadeus Mozart och hans librettist Lorenzo da Ponte en opera som alltsedan urpremiären 1787 hänfört publiken och satts upp otaliga gånger. Den har kallats operornas opera, den har allt man kan begära av dramatik, lyrik och musik. Amatörerna kan njuta av den fantastiska helheten, experterna slickar sig om munnen åt enskilda detaljer, så exempelvis var Richard Strauss totalt fascinerad av Mozarts modulation från F-dur till B-dur i två adagiotakter i första aktens final.

Och i söndags var det premiär för en ny uppsättning av Don Giovanni på Hamburgoperan. Applåderna var kraftiga och långa efter slutackordet – Hamburgpubliken ägnar sig inte åt sådant som stående ovationer – och det är bara att konstatera att de var synnerligen välförtjänta. Jag har förvisso hört bättre sångarprestationer men som helhet har jag aldrig sett bättre uppsättning av Don Giovanni. Dramatiken fanns där, i både aktion och scenbild, och musikaliskt var den mer än perfekt.

Regissören Jan Bosse låter sin Don Giovanni återvända till Tirso Molinos ”El burlador”, en rakt igenom obehaglig fähund: lynnig egoistisk och besatt av sin brunst; han vet att han är på väg mot undergången och helvetet men han bryr sig inte. I hjulet runt detta nav rör sig de övriga figurerna, riktiga människor med många fel och brister men också många kvaliteter. De dras in i Don Giovannis när, smittas av hans amoralitet men tar sig loss och förenar sig mot honom. André Schuens gestaltning är intensiv, ställvis nästan obehaglig. I sin silverlamékostym blir han smaklösheten personifierad men rösten är mycket klangrik och fylld av kraft. De tre kvinnorna runt honom, Donna Anna, Donna Elvira och Zerlina, låter Jan Bosse stå för olika aspekter av kvinnligheten. Men de är starka alla tre, ingen underdånighet, ingen offermentalitet, det är #metoo ur en annan vinkel. Och deras scenprestationer är samtliga i toppklass, ska någon särskilt framhållas är det Anna Lucia Richter som Zerlina.

Bland de manliga rollerna fäster man sig mest för Kyle Ketelsens Leporello, elegant utmejslad med lagom komik och mycket värme. Den mest imponerande sångarprestationen står tenoren Doviet Nurgeidiyev som Don Ottavio med flera långa perfekt framförda arior.

Och över helheten vakade dirigenten Adam Fischer. Imponerande i sin ledning av den komplicerade uppsättningen, imponerande i sin helt igenom perfekta musikaliska tolkning, och minst lika imponerande i idén att arbeta med dubbla orkestrar, en i diket och en på scenen.

Ett stycke fulländad operaestetik och en explosion av intryck. Urpremiären på Hans Abrahamsens opera Snedronningen på Operaen i Köpenhamn i söndags blev en upplevelse som direkt borrade sig fast i minnet.

Grunden är H C Andersens saga Sneedronningen. Hans Abrahamsens opera behåller självklart intrigen, eller vad man nu säger om sagor, men också en stor del av berättelsens repliker och övriga språk. Till detta har han skrivit musik som egentligen skulle kräva en hel avhandling för en någorlunda rättvis analys. I botten är den tonal med dur- och mollklanger men ovanpå detta har han vävt en matta med mängder av inslag: kyrkotonarter, tolvton, naturtoner, expressivt ljudmåleri och mycket mer. Musikteoretiskt intressant men framför allt en skönhetsupplevelse av stora mått. Det är vackert, mycket vackert och mycket lättlyssnat trots den komplexa arkitekturen. Och dirigenten Robert Houssart och Det Kongelige kapel får fram alla nyanser och klanger.

Musiken kompletteras av en extraordinär scenografi och ljusdesign med mirakulösa effekter. Man nästan tappar andan över vad som går att åstadkomma med dessa ljuskällor: illusioner, geometriska figurer, stämningar. Det är mer än mästerligt. Och de fantasifulla och välgjorda kostymerna ger ytterligare en dimension.

Så långt kringverket.Men det är ju de medverkande, sångarna och dansarna som är centrum i framförandet. Och är det fråga om prestationer i minst lika hög klass. Sofie Elkjær Jensen med sin ljuvliga sopran skapar ett underbart porträtt av Gerda, fint sekunderad av mezzon Melis Jaatinen som Kay, Johanne Bocks gestaltning av de tre gamla kvinnorna fascinerar och Johan Reuter skapar stadga och tyngd med sin figur Den Universelle. Även övriga medverkande svarar för mycket gedigna insatser.

Hans Abrahamsens Snedronningen är ett utsökt verk av en av Nordens främsta kompositörer och det har fått en iscensättning av högsta klass. Men det är inget för barn, det är skapat av vuxna, för vuxna och som åskådare behöver man inte ens ha barnasinnet kvar. Men vill man njuta av perfekt operaestetik är ett besök att rekommendera.

Så var det dags för ännu en upplaga av Georges Bizets Carmen. För en dryg månad sedan togs den upp på Hedelands stora friluftsarena i en traditionell uppsättning som hade många förtjänster – i stort var enda bristen en medelmåttig dirigent.

Och nu går alltså Carmen upp på Operaen i Köpenhamn. Uppsättningen kommer från Frankfurteroperan och Royal Opera House i London. För den ursprungliga regin svarar Barrie Kosky, Alan Barnes står för återuppsättningen i Köpenhamn.

Det är en version som i mångt och mycket skiljer sig från de traditionella föreställningar som man under årens lopp sett tretton på dussinet av. Barrie Koskys tolkning tar ut svängarna. Den är rensad från de vanligaste schablonerna, den är frisk, sofistikerad och minimalistisk. Eller kanske inte minimalistisk, Kosky har lag till extramaterial från annan musik av Bizet, han har tagit intryck från den franska vaudeville-traditionen och låtit nutida showdance-nummer bli en integrerad del av föreställningen plus flera andra tillägg. Så minimalismen stannar nog mest vid en god tanke – föreställningen är över tre timmar lång.

Scenografin är minst sagt frapperande: scenen är fylld av en gigantisk trappa, över två meter hög. Hela skeendet äger rum där, den både närmar och fjärmar publiken från handlingen. Kostymerna är mestadels ganska sjaviga vardagskläder, men Carmen själv öppnar i en modifierad matadorutstyrsel och Escamillo, toreadoren, bär traditionell korrekt ljusdräkt.

Som alltid på senare är har det förekommit #metoo-funderingar kring även den här uppsättningen. Men Koskys Carmen, vid premiären utomordentligt spelad av Michèle Losier är inget #metoo-offer, utan en stark kvinna som tar för sig av vad som bjuds. Visserligen blir hon mördad av don José, den älskare hon vill överge, men det är inget tecken på patriarkal despotism utan en akt av förtvivlan och besvikelse. Och Michèle Losiers gestaltning är mycket, mycket bra. Figuren blir trovärdig och hennes sångkonst är av högsta klass.

Även Migran Agadzhanhyan gör en perfekt tolkning av don José. Den ganska ynkliga självöverskattande figuren får liv av en glansfull nästan elegant tenor och Gisela Stilles Micaëla får den rätta lantligt tafatta utstrålningen. Däremot måste man sätta frågetecken för Anatoli Sivkovs Escamillo. Visserligen korrekt klädd men han saknar mycket av den kraft som behövs och hans sångkonst lämnade en del övrigt att önska. De övriga solisterna står för jämna, bra prestationer.

Alexander Vedernikov på dirigentpulten lyfte föreställningen till hög musikalisk höjd med kraft, spänst och enastående orkesterklang och körernas insatser förtjänar enbart beröm.

Sammantaget blev det en av de bästa föreställningar av Carmen som jag har varit med om. Men verket i sig är medelmåttig pigroman med bra musik och det kan inte ens Barrie Koskys genialitet ändra på,

Egentligen borde det vara en omöjlighet att transformera Ingmar Bergmans film Höstsonaten till opera. Den är skriven för två bestämda skådespelare, Ingrid Bergman och Liv Ullmann, och är kanske den film där Bergman gräver djupast i frågorna kring synd och skuld, svek och förtvivlan, hat och förlåtelse, allt med den behärskade intensitet som är filmskaparens kännemärke.

Men kompositören Sebastian Fagerlund och librettisten Gunilla Hemming har lyckats med sina intentioner att skapa ett självständigt verk, tätt knutet till filmen och Stéphane Braunschweigs regi och scenografi förvaltar detta mycket väl.

Till detta ska läggas solister i den absolut högsta klassen både sångligt och gestaltningsmässigt och en dirigent som fångar dramatiken, ger stadga i tempot och perfekt stöd till sångarna.

Så gott som allt är alltså rent underbart men personligen kan jag inte förlika mig med tonspråket i musiken. Jag förstår mycket väl Sebastian Fagerlunds intentioner med den skärande kraftfulla ouvertyren, jag tror mig begripa meningen med tonala disharmonierna men jag kan inte med bästa vilja i världen se något värde i första aktens kontinuerliga fortissimo och den ointellektuella nästan vulgära melodiken i orkestersatsen. Sebastian Fagerlund kan bättre, det visar han redan när man kommer över till andra akten där musiken följer och apostroferar skeendet, dynamiken vidgas och ger plats för både rå kraft och skir poesi.

Men det som kommer att stanna längst i minnet efter den här föreställningen är de minst sagt fantastiska solistprestationerna. Charlotte Hellekant mejslar fram ett fascinerande porträtt av modern/stjärnpianisten med en mask av stil, elegans och självsäkerhet som visar sig dölja ett ömhetstörstande barn. Agerandet är perfekt återhållet liksom hennes övertonsrika vackra mezzo. Mot henne kontrasterar effektfullt Erika Sunnergårdh som med sin intensiva sopran gestaltar dottern, kärleksfull till det yttre men inombords fylld av bekräftelsebegär och glödande hat. Dessa båda vulkaner kompletteras perfekt av den utanförställde Viktor, fint tolkad av Fredrik Zetterström och den döde, frånvarande men ändå närvarande Viktor, kanske den mest normale i detta neurotiska persongalleri, snyggt sjungen av Nicholas Söderlund. Samt Helena Juntunen som den sjuka sängbundna systern som i en drömsekvens (?) blir normal och levererar en gripande vacker aria.

Höstsonaten är utan tvivel som helhet operakonst när den är som bäst, en musikalisk utvidgning av en betydande film. Frågan är om den har kraft nog att överleva; den har bevisligen livskraft eftersom urpremiären i Helsingfors har följts av den här uppsättningen i Malmö. Men kommer den att få ett tredje liv?

Opera Hedeland bjuder inte på någon tjusig scenografi i årets uppsättning, Carmen. Ett dammigt torg med lite betongskrot som enda dekoration och i fonden en nedgången byggnad. Prakten står naturen runt den väldiga amfiteatern för och när mörkret faller skapar ljus och rökeffekter en fascinerande miljö.

Lite av samma dualism präglar uppsättningen i stort: kostymerna är inte någon speciell fröjd för ögat, tablåerna enkla och personregin minimal. Men solisternas sångprestationer och generösa spelglädje skapar en föreställning som är både njutbar och engagerande.

Titelrollen Carmen är en självständig kvinna som räds varken fan eller männen, som sätter sin frihet först; Andrea Pellegrini sjunger henne med mycket styrka och kraft med en mezzo som ställvis nästan är plågsamt vacker i sin intensitet.

Yana Kleins gestaltning av Michaëla måste sägas vara premiärkvällens höjdpunkt: en klar sopran med nästan otrolig lyster och ett värdigt lugn med ändå känslofyllt utspel.

Magnus Vigiljus skapar med sin välljudande tenor och sparsmakade utspel en trovärdig Don José. Otrolig är däremot Lars Møllers Escamillo förmodligen en parodi: en pellejöns i sjavig ljusdräkt och ljusblå gymnastikskor som knappt skulle våga sätta kniven i en kalvkotlett, än mindre ge sig på en stridstjur; men han sjunger bra. Även de övriga solisterna är av mycket fin klass och de båda körerna täta i klangen och klart godkända i agerandet.

Enda minustecknet i sammanhanget är dirigenten Christian Kluxen. Visst ger han bra stöd till sångarna men man saknar mycket av glöden och koloriten i Bizets musik. Och han håller ner tempot med långa uppehåll mellan varje del, kanske för att skapa utrymme för publikens spontanapplåder. För oss som inte vill klappa händer i tid och otid är det klart störande.

Det blev ingen lyckad början för Bizets Carmen. Den tidens män hade ännu mindre till övers för starka kvinnor än nutidens. På premiärdagen 3 mars 1875 stod det varningar i Paristidningarna där operan betecknades som omoralisk och recensenterna fördömde enhälligt handlingen som obscen och musiken som ointressant, odramatisk och renons på lättsjungna melodier. Man förutspådde tomma hus och snabb nedläggning. Men efter premiären i Wien ett halvår senare var succén obestridlig och recensenterna tvingades krypa till korset. Allt sedan dess har Carmen varit en av de mest älskade operorna som uppförts i ett otal uppsättningar, filmatiserats flera gånger och det har visats många tv-versioner. Publiken har kommit. Så även på Opera Hedeland i fredags: den stora amfiteatern var fylld in till sista plats. Och regnet hängde i luften men bröt inte ut i motsats till vad som hände när förra uppsättningen på Opera Hedeland hade premiär 2007: då fick föreställningen avbrytas mitt i ösregnet.