Så var det dags för ännu en upplaga av Georges Bizets Carmen. För en dryg månad sedan togs den upp på Hedelands stora friluftsarena i en traditionell uppsättning som hade många förtjänster – i stort var enda bristen en medelmåttig dirigent.

Och nu går alltså Carmen upp på Operaen i Köpenhamn. Uppsättningen kommer från Frankfurteroperan och Royal Opera House i London. För den ursprungliga regin svarar Barrie Kosky, Alan Barnes står för återuppsättningen i Köpenhamn.

Det är en version som i mångt och mycket skiljer sig från de traditionella föreställningar som man under årens lopp sett tretton på dussinet av. Barrie Koskys tolkning tar ut svängarna. Den är rensad från de vanligaste schablonerna, den är frisk, sofistikerad och minimalistisk. Eller kanske inte minimalistisk, Kosky har lag till extramaterial från annan musik av Bizet, han har tagit intryck från den franska vaudeville-traditionen och låtit nutida showdance-nummer bli en integrerad del av föreställningen plus flera andra tillägg. Så minimalismen stannar nog mest vid en god tanke – föreställningen är över tre timmar lång.

Scenografin är minst sagt frapperande: scenen är fylld av en gigantisk trappa, över två meter hög. Hela skeendet äger rum där, den både närmar och fjärmar publiken från handlingen. Kostymerna är mestadels ganska sjaviga vardagskläder, men Carmen själv öppnar i en modifierad matadorutstyrsel och Escamillo, toreadoren, bär traditionell korrekt ljusdräkt.

Som alltid på senare är har det förekommit #metoo-funderingar kring även den här uppsättningen. Men Koskys Carmen, vid premiären utomordentligt spelad av Michèle Losier är inget #metoo-offer, utan en stark kvinna som tar för sig av vad som bjuds. Visserligen blir hon mördad av don José, den älskare hon vill överge, men det är inget tecken på patriarkal despotism utan en akt av förtvivlan och besvikelse. Och Michèle Losiers gestaltning är mycket, mycket bra. Figuren blir trovärdig och hennes sångkonst är av högsta klass.

Även Migran Agadzhanhyan gör en perfekt tolkning av don José. Den ganska ynkliga självöverskattande figuren får liv av en glansfull nästan elegant tenor och Gisela Stilles Micaëla får den rätta lantligt tafatta utstrålningen. Däremot måste man sätta frågetecken för Anatoli Sivkovs Escamillo. Visserligen korrekt klädd men han saknar mycket av den kraft som behövs och hans sångkonst lämnade en del övrigt att önska. De övriga solisterna står för jämna, bra prestationer.

Alexander Vedernikov på dirigentpulten lyfte föreställningen till hög musikalisk höjd med kraft, spänst och enastående orkesterklang och körernas insatser förtjänar enbart beröm.

Sammantaget blev det en av de bästa föreställningar av Carmen som jag har varit med om. Men verket i sig är medelmåttig pigroman med bra musik och det kan inte ens Barrie Koskys genialitet ändra på,

Egentligen borde det vara en omöjlighet att transformera Ingmar Bergmans film Höstsonaten till opera. Den är skriven för två bestämda skådespelare, Ingrid Bergman och Liv Ullmann, och är kanske den film där Bergman gräver djupast i frågorna kring synd och skuld, svek och förtvivlan, hat och förlåtelse, allt med den behärskade intensitet som är filmskaparens kännemärke.

Men kompositören Sebastian Fagerlund och librettisten Gunilla Hemming har lyckats med sina intentioner att skapa ett självständigt verk, tätt knutet till filmen och Stéphane Braunschweigs regi och scenografi förvaltar detta mycket väl.

Till detta ska läggas solister i den absolut högsta klassen både sångligt och gestaltningsmässigt och en dirigent som fångar dramatiken, ger stadga i tempot och perfekt stöd till sångarna.

Så gott som allt är alltså rent underbart men personligen kan jag inte förlika mig med tonspråket i musiken. Jag förstår mycket väl Sebastian Fagerlunds intentioner med den skärande kraftfulla ouvertyren, jag tror mig begripa meningen med tonala disharmonierna men jag kan inte med bästa vilja i världen se något värde i första aktens kontinuerliga fortissimo och den ointellektuella nästan vulgära melodiken i orkestersatsen. Sebastian Fagerlund kan bättre, det visar han redan när man kommer över till andra akten där musiken följer och apostroferar skeendet, dynamiken vidgas och ger plats för både rå kraft och skir poesi.

Men det som kommer att stanna längst i minnet efter den här föreställningen är de minst sagt fantastiska solistprestationerna. Charlotte Hellekant mejslar fram ett fascinerande porträtt av modern/stjärnpianisten med en mask av stil, elegans och självsäkerhet som visar sig dölja ett ömhetstörstande barn. Agerandet är perfekt återhållet liksom hennes övertonsrika vackra mezzo. Mot henne kontrasterar effektfullt Erika Sunnergårdh som med sin intensiva sopran gestaltar dottern, kärleksfull till det yttre men inombords fylld av bekräftelsebegär och glödande hat. Dessa båda vulkaner kompletteras perfekt av den utanförställde Viktor, fint tolkad av Fredrik Zetterström och den döde, frånvarande men ändå närvarande Viktor, kanske den mest normale i detta neurotiska persongalleri, snyggt sjungen av Nicholas Söderlund. Samt Helena Juntunen som den sjuka sängbundna systern som i en drömsekvens (?) blir normal och levererar en gripande vacker aria.

Höstsonaten är utan tvivel som helhet operakonst när den är som bäst, en musikalisk utvidgning av en betydande film. Frågan är om den har kraft nog att överleva; den har bevisligen livskraft eftersom urpremiären i Helsingfors har följts av den här uppsättningen i Malmö. Men kommer den att få ett tredje liv?

Opera Hedeland bjuder inte på någon tjusig scenografi i årets uppsättning, Carmen. Ett dammigt torg med lite betongskrot som enda dekoration och i fonden en nedgången byggnad. Prakten står naturen runt den väldiga amfiteatern för och när mörkret faller skapar ljus och rökeffekter en fascinerande miljö.

Lite av samma dualism präglar uppsättningen i stort: kostymerna är inte någon speciell fröjd för ögat, tablåerna enkla och personregin minimal. Men solisternas sångprestationer och generösa spelglädje skapar en föreställning som är både njutbar och engagerande.

Titelrollen Carmen är en självständig kvinna som räds varken fan eller männen, som sätter sin frihet först; Andrea Pellegrini sjunger henne med mycket styrka och kraft med en mezzo som ställvis nästan är plågsamt vacker i sin intensitet.

Yana Kleins gestaltning av Michaëla måste sägas vara premiärkvällens höjdpunkt: en klar sopran med nästan otrolig lyster och ett värdigt lugn med ändå känslofyllt utspel.

Magnus Vigiljus skapar med sin välljudande tenor och sparsmakade utspel en trovärdig Don José. Otrolig är däremot Lars Møllers Escamillo förmodligen en parodi: en pellejöns i sjavig ljusdräkt och ljusblå gymnastikskor som knappt skulle våga sätta kniven i en kalvkotlett, än mindre ge sig på en stridstjur; men han sjunger bra. Även de övriga solisterna är av mycket fin klass och de båda körerna täta i klangen och klart godkända i agerandet.

Enda minustecknet i sammanhanget är dirigenten Christian Kluxen. Visst ger han bra stöd till sångarna men man saknar mycket av glöden och koloriten i Bizets musik. Och han håller ner tempot med långa uppehåll mellan varje del, kanske för att skapa utrymme för publikens spontanapplåder. För oss som inte vill klappa händer i tid och otid är det klart störande.

Det blev ingen lyckad början för Bizets Carmen. Den tidens män hade ännu mindre till övers för starka kvinnor än nutidens. På premiärdagen 3 mars 1875 stod det varningar i Paristidningarna där operan betecknades som omoralisk och recensenterna fördömde enhälligt handlingen som obscen och musiken som ointressant, odramatisk och renons på lättsjungna melodier. Man förutspådde tomma hus och snabb nedläggning. Men efter premiären i Wien ett halvår senare var succén obestridlig och recensenterna tvingades krypa till korset. Allt sedan dess har Carmen varit en av de mest älskade operorna som uppförts i ett otal uppsättningar, filmatiserats flera gånger och det har visats många tv-versioner. Publiken har kommit. Så även på Opera Hedeland i fredags: den stora amfiteatern var fylld in till sista plats. Och regnet hängde i luften men bröt inte ut i motsats till vad som hände när förra uppsättningen på Opera Hedeland hade premiär 2007: då fick föreställningen avbrytas mitt i ösregnet.

Uppsättningarna i Bayreuth löper över flera år. Flera av solisterna byts ut, ibland även dirigenterna. Och regissörerna brukar arbeta om både detaljer och större avsnitt, så det är absolut värt att se om så många verk som möjligt. I år lyckades jag se samtliga uppsättningar; Lohengrin, Parsifal, Mästersångarna och Tristan och Isolde.

Barrie Koskys uppsättning av Mästersångarna i Nürnberg blev en succé vid premiären 2017. Förra året hade han slipat till den ytterligare. Publiken var överförtjust, det är enda gången i Bayreuth som jag varit med om stående ovationer och det till en regissör. Men i årets version har han blivit för överambitiös, pekpinnarna blir för grova och omständligheten för massiv. Det blir nästan lite långtråkigt. Men solistprestationerna är fortfarande glänsande med Michael Volle som en perfekt Hans Sachs och Klaus Florian Vogt firar nya triumfer som Walter von Stolzing.

Årets mest positiva överraskning blev Uwe Eric Laufenbergs revision av Parsifal. Han har behållit den ytliga religiositeten i första akten, en genomskådande spegling av munkarnas skenhelighet. Sista akten blir storartad, en gripande hyllning till livet och kärleken. Scenografin är bländande vacker och högstämdheten påtaglig. Och solisterna är rent fantastiska, främst Elena Pankratova som skapar en enastående Kundry, intensiv och skönsjungande med utsökt scenpersonlighet, fint kompletterad av Günther Groissbocks Gurnemanz. Ny dirigent för året är Semyon Bychkov som väl fångar musikens alla nyanser: dramatik, högstämdhet och smärta. Kanske något långsam i tempot men det är en långsamhet som är befogad.

Elena Pankratova gör också en utsökt rollprestation som Ortrud i Lohengrin, genomtänkt, uttrycksfull och intensiv. Klaus Florian Vogt glänser i titelrollen och Georg Zeppenfeld skapar en minnesvärd König Heinrich. Scenografin av Neo Rauch och Rosa Loy är i högsta grad spektakulär och Christian Thielemann befäster än en gång sin ställning som en av de ledande Wagnerdirigenterna.

Och det blir Christian Thielmanns musikaliska ledning som räddar Katharina Wagners uppsättning av Tristan och Isolde. Visst gör Stephen Gould en perfekt Tristan och Christa Mayers Brangäne är värd all uppmärksamhet. Men tyvärr känns uppsättningen som helhet ganska ointressant och förlegad.

Det är lätt att ta till brösttoner med spår av grötmyndighet när man skriver om Höörs sommaropera. Uttryck som ”enastående kulturgärning”, ”unikt projekt” och liknande bara rinner ur fingrarna och fastnar nästan av sig själva i texten. Förvisso är det ett unikt projekt: att i en ort med omkring 10 000 invånare skapa en tradition med en sommaropera med medverkande barn och unga som nu fortgått i mer än 20 år med mestadels högkvalitativa verk, många urpremiärer och mycket egenhändigt skrivet. Det finns ingen motsvarighet i hela Europa. Och förvisso är det en enastående kulturgärning att så envist visa på alternativ till elektrifierad treackordsmusik i baktakt.

Årets sommaropera Spöket på Canterville behöver inga sådana utsvävande floskler, den står stadigt på egna ben med full kvalitet både musikaliskt och sceniskt.

Thomas Blums musik är eklektisk, en del romantik, en del underhållningsmusik men också spår av minimalism, barock och latinamerikanskt. En mustig blandning men tonal och mycket öronvänlig utan att vara banal; dessutom väl anpassad till sångarnas kapacitet. Instrumentationen är skicklig och skapar en stor klangbild hos den välspelande ensemblen.

Tord Nihlén har elegant skrynklat ihop Oscar Wildes kortroman till ett libretto som tar tillvara alla poänger, inklusive de speciella ironierna och som är mycket snyggt i metern till glädje för både sångare och publik.

Scenografin är i det närmaste professionell. Inte en skraltig antydan där publiken får föreställa sig det mesta utan ett inventiöst rum med öppen spis, möbler och mycket annan rekvisita; och scenbytet till spökets kammare är mycket fyndig. Även kostymer och mask håller samma höga kvalitet. Jag har sett uppsättningar på institutionsteatrar som varit betydligt slarvigare utförda.

Även regi och koreografi håller professionell klass. Regissören sprider skeendet över hela scenen, agerandet är trovärdigt naturligt och replikföringen flyter lätt. Balettnumren är snygga, livliga och medryckande.

Några av solisterna sjunger med skolade röster, de andra med naturliga. Skillnaderna är inte störande eftersom alla vårdar sig om tonsäkerhet, bra klang och gediget utspel. Naturligtvis hamnar Richard Wieland som Spöket och Elin Eriksson som Virginia mycket i fokus men de kompletteras mycket bra av de övriga och spelglädjen hos samtliga är stor och tydlig.

Det blev en trevlig och minnesvärd operaafton. Jag har följt Höörs sommaropera under flera år och otvivelaktigt måste 2019 år upplaga vara en av höjdpunkterna.

Nästa år blir det en operaversion av Shakespeares Trettondagsafton. Förberedelserna är redan i full gång.

Denna recension publicerades i Skånska Dagbladet 5 augusti

”Småland är platsen där vi valt att verka. Vår hembygd. Här vill vi spela opera och berätta historier som berör. Vi vill göra det med musik och i de miljöer som finns här. En masugn eller en folkpark. Ett bruk eller en trädgård.

Tillsammans med de människor som bor här vill vi bjuda på magi. Många av våra musiker och sångare ha kopplingar till Småland. En del för att de är födda här. Andra för att de har fäst sig vid Småland.”

Det skriver Christina Gutiérrez Malmbom, Åsa Lindskog, Johannes Nordgren och Lovisa Stenberg styrelsemedlemmar i Smålandsoperan, i programbladet till Donizettis opera Don Pasquale som hade premiär i lördags i Åseda Folkets Park.

För mig var Smålandsoperan något okänt. Jag hade vid något tillfälle hört talas om den men hade inte en aning vad man sysslade med. En stunds grävande på internet visade att man satt upp tre Mozartoperor, Trollflöjten, Figaros bröllop och Don Giovanni, under de senaste åren. Det här verkade intressant och Åseda passade perfekt in i mina tidsplaner.

Det blev en mycket speciell upplevelse. Våra vanligaste kulturprofeter, företrädesvis från storstäderna, brukar häva ur sig floskler om att ”kulturen måste ut till folket” och att ”murarna kring finkulturen måste rivas” och liknande mantra vilka i grund och botten går ut på att man ska vulgarisera och förenkla (fördumma) klassiska verk i akt och mening att göra dem mer tillgängliga. Smålandsoperan går motsatt väg. Man skriver inte om verken, man lägger ner omsorg på scenografi och kostymer, man är noggrann med det musikaliska utförandet och framför allt försöker man behålla operans speciella magi. Och publiken kommer; de flesta verkar inte ha några problem med ”finkulturen”.

Don Pasquale är inte en av Donizettis mest spelade operor. Musiken är som i de flesta hans verk briljant och tacksam för sångarna och librettot är inte helidiotiskt, den sure gubben som blir lurad är en både mänsklig och tacksam historia med många komiska poänger

Smålandsoperans uppsättning tar mycket väl vara på verkets alla kvaliteter. Maria Ingemarsson Berg håller föreställningen i ett behagligt tempo och får den välspelande sextetten att fungera riktigt bra som operaorkester. Och solisternas prestationer förtjänar samtliga högt betyg, både i agerande och musik. Rösterna är kraftiga och klara med rent exemplarisk textning och den sceniska utstrålningen högst påtaglig med bra timing. Det blev några timmar med fin musik, god underhållning, många skratt och även en aning eftertanke.

Smålandsoperan tar upp den gamla Folkparksteaterns tradition med finkultur på udda platser, långt ifrån storstädernas palats. Det är en kulturgärning som på alla sätt bör uppmuntras och understödjas. Jag ska redan nu ställa mig i biljettkön för nästa års uppsättning av Mozarts Cosí fan tutte.

Utan att jag då hade en aning om det lades grunden till min upplevelse av Vadstena-Akademiens uppsättning av Telemanns opera Orpheus för mer än ett halvt sekel sedan. Orfeus-myten, särskilt i den version som finns i Ovidius Metamorphoser, var ett kärt ämne på gymnasiets latinlektioner. Dessutom hade jag en pianolärare som var stor beundrare av Georg Philipp Telemann och tvingade mig spela flera av hans (ganska tråkiga) klaververk på sin spinett. Det där förbaskade instrumentet kunde inte hålla stämningen mer är en kort tid och det gjorde inte precis musiken mer njutbar. Men för honom var det nonplusultra. Han predikade att Telemann speglade barockmusikens själ: perfekt, logisk, ren och klar. Men där var nog gubben ute och cyklade. Telemann var ingen purist, snarare en eklektiker som tog till sig intryck från olika håll och lik vännen och kollegan Händel som i sin senbarock närmade sig klassicismen.

Alltnog: Telemann lånade (eller stal) librettot till Louis Lullys Orphée, som däremot är en äkta barockkomposition, och skrev ihop en opera som uppfördes konsertant i Hamburg 1726 och fick en scenisk premiär i Karlsruhe 1728. Sedan försvann verket i Lethes mörka vatten och manuskriptet återfanns först på 1970-talet. Nils Spangenberg, konstnärlig ledare för Vadstena-Akademien insåg att operan passade väl in i akademiens ambitioner att väcka nytt liv i bortglömda verk och i fredags var det nordisk premiär i Bröllopssalen på Vadstena Slott.

Det är en sceniskt rasande elegant uppsättning. Bröllopssalens scen har byggts upp – det gör man varje år – med en proscenieteater som infattas av en vit ram och, längre in på scenen, en svart ram. Intrýcket blir dubbelt tvådimensionellt (kan man säga så?) och det förstärks ytterligare av de två icke-färgerna svart och vitt där man vänt på begreppen och låter svart stå för livet och vitt för döden och underjorden. De välgjorda kostymerna med drag av både rokoko och new look följer dessa linjer och den sparsmakade rekvisitan fulländar intrycket av en grafisk drömvärld. Det är estetiskt perfekt, intresseväckande men samtidigt en aning skrämmande.

Sparsmakad är också personregin, inga stora rörelser eller intensiva gester. Koreografin blandar friskt mellan commedia dell’arte, klassisk balett och 1940-talskabaré men allt är återhållet, mer viskningar än rop.

Andreas Edlund, som från cembalon leder föreställningen, placerar verket mitt i barocken i både klang och tempo. I sig inget fel i det men personligen hade jag önskat mer nerv och intensitet; det är trots allt inte sakral musik det är fråga om. Orkesterensemblen är välspelande och utmärkt i intonationen, inga försök till vibraton eller liknande otyg, något som man ofta råkar ut för särskilt i nordiska barockensembler.

Och sångsolisterna håller överlag en jämn hög klass. Det är ju sångare i början av karriären; de har ännu inte hunnit färdigutveckla varken sång eller sceniskt utspel och med Andreas Englunds återhållsamma tolkning blev tyvärr helhetsintrycket en aning blekt. Men som alltid i Vadstena-Akademiens uppsättningar finns det flera solister som ger aningar om kommande stordåd. Johanna Wallroth sjunger Ismene med säker barocksopran, perfekt i klangen och med fin scenpersonlighet; i stort kan detsamma sägas om Ingrid Berg som Eurydice. Richard Lindström som Orpheus och Kajsa Lindberg som Orasia har lovande kraft och intensitet men måste båda finslipa sin tonsäkerhet. Och så Mikael Horned som Pluto: mycket säker i agerandet och med baryton som verkar klara av allt från Wagner till italiensk buffaopera. Det ska bli intressant att se var han hamnar.

Det har nu gått 55 år sedan Ingrid Maria Rappe och kretsen kring henne startade Vadstena-Akademien. Många minnesvärda uppsättningar har det blivit genom åren och för många operastjärnor har karriären börjat där. Idag är det en institution att räkna med som förhoppningsvis väntar en ljus framtid.

Det blev ett förspel som skulle ha passat på en Bayreuthuppsättning av Flygande Holländaren: ett våldsamt åskväder med mängder av blixt och dunder, stormbyar och forsande ösregn. Men skyddstaket över inre borggården på Läckö slott klarade sig och efter en halvtimmes väntan på att ovädret skulle mattas av kunde dirigenten Simon Phipps lyfta taktpinnen och få igång orkester och sångare till något som visade sig växa till en av de mest förtjusande föreställningar av Mozarts Figaros Bröllop som jag varit med om.

Egentligen är det inget märkvärdigt med uppsättningen, ingen överföring till nutida problem, ingen tidsförflyttning, ingen överromantisering eller andra angrepp på musiken; spelplatsen begränsar möjligheterna till mer avancerad scenografi och kostymerna är enkla, välgjorda och känns tidstypiska (även om de objektivt sett inte är det).

Men helheten är utsökt: Mozarts kanske mest älskade opera i perfekt musikalisk dräkt; Simon Phipps höll sig strängt till klassicismen i både orkesterklang och tempo (som tur var spelade man med stålsträngade stråkinstrument, sensträngar hade nog fått problem med det blöta vädret) han hade lagom fart i föreställningen, sångarna fick allt det stöd och utrymme de behövde men publiken hindrades från alltför långa spontanapplåder.

Den speciella spelplatsen gör att regissören Anne Barslev huvudsakligen har fått inrikta sig på personregin. Även där blir resultatet mycket bra, karaktärerna är utmejslade men inte överdrivna och mycket trovärdiga. Kanske skulle hon ha accentuerat det revolutionära draget i Beaumarchais skådespel som ligger till grund för operan och låtit Figaro i Nils Gusténs gestalt få ännu mera kraft och låta Hannes Öbergs Greve Almaviva bli ännu mer bakslug översittare; men det är en smaksak.

Ensemblen är mycket högklassig i både sång och agerande. Lars Arvidson och Maria Streijffert som Bartolo och Marcellina bär på eoner av erfarenhet och kan med utmärkt resultat låta sina figurer få drag av commedia dell’arte, Frida Engströms Susanna är mycket välljudande och elegant mogen i utspelet och Hannes Öberg utnyttjar sin vackra baryton att få fram alla facetter hos Greve Almaviva.

Men det är tre sångare i början på karriären som måste framhållas extra: Annie Fredriksson som Cherubin med elegant, livlig mezzo och blixtrande agerande; Hilka Ylinärä som Barabarina med en rent ljuvlig sopran och sparsmakat utspel; samt den stora överraskningen Matilda Sterby som grevinnan. Premiären på Läckö var hennes egentliga debut och hon bjöd på en otroligt bra rolltolkning med klangrik nästan gränslös sopran och ett värdigt agerande med stor scenpersonlighet. Det skulle inte förvåna mig om hon kommer att rusa raka vägen mot höjderna.

Sommaroperorna på Läckö slott har genom åren bjudit på många minnesvärda uppsättningar, främst av sentida eller nyskrivna verk. När man nu har gett sig på en klassiker blir resultat minst lika perfekt. Det finns all anledning att börja jaga biljetter till nästa års uppsättning.