En underbar operasaga

Puck – Frederick Balcombe; barn från Trinity Boys Choir och Malmö Operas barnkör, statister. Foto:Malin Arnesson

1981: Ronald Reagan installeras som USA:s 40:e president och Egyptens president Anwar Sadat mördas vid ett attentat i Kairo. I Sverige går den sovjetiska u-båten U 137 på grund i Karlskrona skärgård och Comvik lanserar det första svenska mobiltelefonsystemet.

Vid festspelen i Glyndebourne är det premiär för Peter Halls uppsättning av Benjamin Brittens opera En midsommarnattsdröm och nu, 40 år senare, visas på Malmö Opera denna uppsättning för första gången utanför Glyndebourne. I lördags var det premiär; egentligen skulle den ha ägt rum för ett år sedan men coronaepidemin satte hinder i vägen.

Det är inte en uppsättning som åldrats med behag. Den är fortfarande fräsch som en nyutslagen blomma, trolsk, förförisk, magisk, allt vad man kan önska sig av den saga den är. Naturligtvis har den förändrats genom åren men det är enbart i små detaljer: älvorna har blivit spetsiga, mer elaka, koreografin har finslipats men den vidunderliga scenografin, den fantastiska ljussättningen, de fascinerande kostymerna är original. Humorn finns där fortfarande, ställvis subtil, ställvis grovkornigt burlesk. Och den vidunderliga grundstämningen låter en som åskådare förflyttas till en värld vid perceptionens yttersta gräns. Uppsättningen är som en målning av en stor mästare med eviga skönhetsvärden. Hur kan den vara så speciell?

I en intervju i programbladet förklarar regissören Lynne Hockney:

”För det första var Peter Hall en av de bästa teaterregissörerna under förra seklets senare hälft. För det andra älskade han Shakespeare. Han förstod verken i grunden, karaktärerna, vad de representerade och hur de skulle spelas. För det tredje är det en föreställning som inte försöker vara smart. Peter Hall har inte lagt till någon sorts teori eller annan tidsperiod ovanpå. Föreställningen är vad den är.”

Det är förmodligen det som ger upplevelsen av konstnärlig renhet, Som åskådare slipper man pekpinnar om allsköns elände, gendertänkade, normkritik, jämställdhet, ej heller se handlingen förflyttad till fel tid och fel miljö. Inte för att det är fel med sådana frågeställningar men de behöver inte appliceras på allt.

Musikaliskt är föreställningen på Malmö Opera av mycket hög klass vad gäller både orkester och solister. Brittens musik är ju mycket speciell, säregen i rytmen, harmonisk och tonal men inte det minsta spår melodisk. Dirigenten Wolgang Wengenroth ger solisterna säkert stöd, får fram skönheten i musiken och betonar sagostämningen. Solisterna är ställvis rent lysande, särskilt bör de fyra ”ungdomarnas” insatser nämnas, liksom Elisabeth Einarsdottir som Tytania och Zachary Altman som Nick Bottom och så naturligtvis Federick Balcombe i talrollen som Puck.

Malmö Operas chef Michael Bojesen är värd alla lovord för att han lyckats skapa det här samarbetet med Glyndebournefestivalen. Lyckligtvis är det ett samarbete som kommer att fortsätta. I februari nästa år kommer en uppsättning av Rossinis Barberaren i Sevilla.

EN MIDSOMMARNATTSDRÖM

opera av Benjamin Britten med libretto av tonsättaren och Peter Pears efter William Shakespeares skådespel

Dirigent: Wolfgang Wengenroth

Originalregi: Peter Hall; regi nyuppsättning: Lynne Hockney

Scenografi: John Bury

Kostym: Liz Bury

Ljus: Paul Pym

Koreografi: Lynne Hockney; koregrafi nyuppsättning: Laureen Poulton

Solister: Christofer Ainslie, Elisabeth Einarsdottir, Frederick Balcombe, Eric Roos, Maria Streiffert, Tuva Semmingsen, Sigrid Bøe, Sebastian Durán, Zachary Altman, Conny Thimander med flera.

Trinity Boys Choir

Malmö Operas barnkör

Malmö Operaorkester

Premiär på Malmö Opera 2 oktober 2021

Så förstör man ett mästerverk

Salzburger Festspiele, Grosses Festspielhaus 4 augusti

W A Mozart: Don Giovanni

Don Giovanni har sedan urpremiären i Prag 1787 varit en av operalitteraturens mest omtyckta verk (även om den efter succén i Prag mottogs ganska snålt när den för första gången uppfördes i Wien året därpå.)

Genom åren har den satts upp säkerligen flera hundra gånger på scener över hela världen och bearbetningarna varit legio. Lejonparten har dock försökt följa Mozarts och da Pontes rubrik ”Dramma giocoso” – ett komiskt stycke med mörka undertoner.

Davide Luciano som Don Giovanni. Foto: Ruth Walz

Vid Festspelen i Salzburg har det tidigare år förekommit många intressanta och konstnärligt fullvärdiga uppsättningar. Men den version som presenteras i år, signerad regissören Romeo Castellucci och dirigenten Teodor Currentzis tillhör inte den kategorin. Den är annorlunda, provokativ och kanske tänkvärd men inte ens med bästa vilja går det att säga att den konstnärligt håller måttet. Den är sceniskt otydlig och musikaliskt bitvis rent förskräcklig. Pregnansen har ersatts med en mängd spektakulära ovidkommande påfund, några av dem riktigt fjantiga.

Castellucci låter ouvertyren ackompanjera avhelgandet av en kyrka. Bänkar och alla religiösa symboler tas bort och kvar återstår ett stort tomt rum med en pelargång i fonden. Det är i detta rum som operan äger rum. Minimal scenografi, förändringarna sker med rekvisita och ljus. Tidigt i första akten släpps en bil ner på scengolvet från avsevärd höjd. Det blir ett hejdundrande brak och visst är det spektakulärt men sedan blir bilen bara stående. Som en symbol för vad? Lite mer begripligt blir det när det den följs av ett piano men när så småningom en tvådelad kopieringsmaskin kommer in i handlingen, dock utan brak och utför någon slags (erotisk?) dans blir symboliken alldeles för vidlyftig. Och Castellucci nöjer sig inte med de döda tingen utan ger sig också på djurvärlden med två elegant lejonklippta pudlar, en stor och en liten, och grädde på moset låter han en råtta springa över scenen. Man måste nog tillhöra en mycket speciell freudiansk grupp för att förstå innebörden i allt detta.

Överhuvudtaget verkar det som att otydligheten är en ledstjärnan i Castelluccis koncept. Ljuset är dimmigt och obestämt, kostymerna vita och neutrala, utom på de tre ”offren” för Don Giovannis förförelsekonster. Som publik får man en aning svårt att hänga med när Leporello och Don Giovanni ska byta kläder för att förvirra Donna Elvira. Vadå byta kläder, de ser ju likadana ut och dessutom sjunger de i samma röstläge och med samma intonation?
Dirigenten Teodor Currentzis följer samma otydlighetslinje. Minimal dynamik, släpigt tempo och alldeles för dominant blås. Ingen spänstig rokoko utan något helt annat. I programmet förklarar han sin tolkning:
”Jag skulle inte säga att det är en föregångare till romantiken; det är redan romantiskt. Han går snarare direkt till samtida musik, direkt till Alban Berg.” Det förklarar hans tolkning men det är svårt att dela hans tankegångar.
Än svårare är det att begripa varför han har lagt in passager med klaversolon som mest påminner om enklaste sortens barmusik. Det tillför inget och kan knappast anses njutbart.

Även solisterna bromsas intill monotonins rand, varken i sång eller agerande tillåts de utnyttja sina resurser fullt ut. Det blir därför omöjligt att ge ett rättvist omdöme om deras prestationer men bevisigen är samtliga artister av högsta klass. Jag kan bara göra en jämförelse: jag såg Anna Lucia Richter som Zerlina i Jan Bosses uppsättning på Hamburgoperan för knappt två år sedan. Där glänste hon verkligen, här tvingades hon vara meningslöst blek.
Don Giovanni har kallats operornas opera, den har allt man kan begära av dramatik, lyrik och musik. Amatörerna kan njuta av den fantastiska helheten, experterna slickar sig om munnen åt enskilda detaljer, så exempelvis var Richard Strauss totalt fascinerad av Mozarts modulation från F-dur till B-dur i två adagiotakter i första aktens final. Men det är tydligen inte tillräckligt för Romeo Castellucci. Han vill visa att förförelsen inte är något nöje för Don Giovanni. Det kanske han lyckas med men tyvärr blir den här provokativa uppsättningen inte heller något nöje för publiken; även provokationer måste ha ett visst konstnärligt värde.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 11 augusti

DON GIOVANNI

Opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Teodor Currentzis

Regi, scenografi, kostym och ljus: Romeo Castellucci

Koreografi: Cindy van Acker

Dramaturgi: Piersandra di Matteo

Solister: Davide Luciano (Don Giovanni); Mika Kares (Il Commendatore); Nadezda Pavlova (Donna Anna); Michael Spyres (Don Ottavio); Federica Lombardi (Donna Elvira); Vito Priante (Leporello); David Steffens (Masetto); Anna Lucia Richter (Zerlina).

musicAeterna Choir

Bachkor Salzburgs herrkör

musicAeterna Orchestra

Mozartopera när den är som bäst

 

Salzburger Festspiele, Grosses Festspiehaus 6 augusti – premiär

W A Mozart: Cosi fan tutte

Mozart som Mozart – inte någon tänkande august-historia med huvudsaklig avsikt att provocera. Regissören Cristof Loys och dirigenten Joana Mallwitz bearbetning av Cosi fan tutte blev en utmärkt konstrast till Romeo Castelluccis version av Don Giovanni vid Salzburger Festspiele. Lätt som en fjäder men långt ifrån menlös, de eviga mänskliga frågorna behöver bevisligen inte skildras med grå gyttja. Den är sceniskt minimalistisk, håller sig hela tiden i samma rum, kostymerna är nutida aftonutstyrsel (förutom ut de löjliga utspökandet av de båda ynglingarna) och ljussättningen diskret. Styrkan är koncentrerad till det utsökta framförandet.

Joana Mallwitz tolkning var lysande: Mozart som det ska låta, ljus och elegant med rokokons lätthet parad med antydan till romantiken, exakt i fraseringen, perfekt i tempo, med en vidunderlig orkesterbehandling och tydligt stöd till sångarna. Jag har svårt att tänka mig att det kan göras bättre.

Solisternas prestationer var också ypperliga. Elsa Dreisig sjunger Fiordiligi med en utsökt klar och vacker sopran, fint kompletterad av Marianne Crebassas färgrika mezzo i Dorabellas roll. Andrè Schuen och Bogdan Volkov drumlar omkring som de två ynglingarna Gugliemo och Ferrando med uttrycksfullt agerande och sånglig perfektion. Lea Desandre gör Despina med mycket komik och bra mezzo och Johannes Martin Kränzle nyttjar sin välmodulerade baryton till ett uttrycksfullt porträtt av Don Alfonsos trötta cynismer.

Men trots allt är den här uppsättningen Joana Mallwitz. Den första kvinnan som dirigerat en opera vid de 100 årsjubilerande Festspelen i Salzburg och en av de få kvinnor som stått på pulten framför Wiener Philharmoniker, den orkester som fram till 1997 inte släppte in kvinnor i sin krets. Hon har kommit dithän inte för att hon är kvinna utan för att hon är en fantastisk musiker – efter att sett den här föreställningen vill jag påstå att hon är en av världens bästa Mozartdirigenter.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 11 augusti

 

COSI FAN TUTTE

opera av Wolgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Joana Mallwitz

Regi: Christof Loy

Scenografi: Johannes Leiacker

Kostym: Barbara Drosin

Ljus: Olaf Winter

Dramaturgi: Niels Nuiten

Solister: Elsa Dreisig (Fiordiligi); Marianne Crebassa (Dorabella); Andrè Schuen (Gugliemo); Bogdan Volkov (Ferrando); Lea Desandre (Despina); Johannes Martin Kränzle (Don Alfonso).

Wiener Staatsopernchor

Wiener Philharmoniker

Femton år med Rigoletto

 

På fredag är det premiär på Opera Hedeland, den stora amfiteatern strax utanför Roskilde på Själland. Årets opera är Rigoletto av Giuseppe Verdi, en av de mest kända och älskade verken i operalitteraturen. Titelrollen sjungs av barytonen Fredrik Zetterström. Om någon svensk förtjänar beteckningen Mr Rigoletto (eller snarare Signor Rigoletto) är det han. Han rolldebuterade 2006 och sedan dess sjungit den i otaliga uppsättningar, senast i Oslo. I hans omfattande repertoar har Rigoletto en framträdande plats, kanske den roll han har sjungit mest.

Vad har han att berätta om uppsättningen på Opera Hedeland?

-Det är en avskalad version, mycket trogen Verdis original, Den lägger inte till egna tankar eller tolkar om budskapet utan sätter fokus på relationerna mellan de olika figurerna. Visst handlar det om maktspel, översitteri och kvinnoförtryck men det är spelet mellan de olika karaktärerna som är huvudsaken. Där har regissören Tobias Theorell, som tidigare har gjort flera rosade uppsättningar på Opera Hedeland, träffat absolut rätt.

Sångarlaget består också av starka kort. Den danska tenorstjärnan Peter Lodahl sjunger Hertigen och tyska Marie Heeschen sjunger Gilda. Rúni Brattaberg från Färöarna fick med kort varsel kasta sig in i rollen som Sparafucile.

Dirigent är Henrik Schaefer och orkestern är sammansatt av etablerade musiker från de stora danska symfoniorkestrarna.

Men åter till Fredrik Zetterström i titelrollen. Ska man tycka synd om Rigoletto eller har han sig själv att skylla?

-Man ska absolut tycka synd om Rigoletto. Han har sitt lyte, han är allas driftkucku och hans enda vapen är en giftig tunga. Kärleken till dottern Gilda är hans svaga punkt, för henne är han beredd att göra allt och så blir det att hans förbannelse mot de andra träffar honom själv.

Är Rigoletto din favoritroll?

-Jag har många favoriter. Inte bara operorna från romantiken utan även modernare verk, Karol Szymanowskis Kung Roger och Aribert Reimanns Lear, för att bara nämna några. Men det har blivit mycket italiensk romantik, främst Puccini och Verdi.

Inte Wagner?

-Jag har sjungit mycket Wagner, nu senast Vandraren i Sigfrid i en streamad föreställning från Göteborgsoperan. Men det inget jag satsar stort på.

Och vad är planerna efter Hedeland?

-Jag tänker fortsätta i Stockholm vid Folkoperan men det blir säkert många engagemang på andra ställen också.

Coronainfluensan satte ju en effektiv broms för de flesta evenemang i Sverige. Hur drabbade det dig?

Yrkesmässigt inte så mycket, jag har haft nästan fullt upp. Men personligt desto mer. Jag blev svårt sjuk och fick läggas in på sjukhus. Läkarna var rädda att lungorna skulle ta stryk. Men som tur är klarade jag mig utan följder.

 

RIGOLETTO PÅ OPERA HEDELAND

Regi: Tobias Theorell

Dirigent: Henrik Schaefer

Scenografi och kostym: Magdalena Åberg

Ljus: Clement Irbil

Solister: Fredrik Zetterström (Rigoletto); Peter Lodahl (Hertigen av Mantua); Marie Heeschen (Gilda); Rúni Brattberg (Sparafucile); Ingeborg Børch (Maddalena och Giovanna); Lucas Bruun de Neergaard (Monterone); Lasse Bach (Ceprano); Rasmus Jupin (Borsa); William J Pedersen (Manullo); Marie Dresig (Contessa och en page).

Premiär: 6 augusti, ytterligare föreställningar 13 och 14 augusti

 

 

Konstlöst – men med mening

Luthando Qave och Georg Källström

Coronan ställde till det för Vadstena-Akademien, precis som för många andra. Den planerade urpremiären för Zebran av Tebogo Monnakgotla och Kerstin Perski fick ställas in förra året och i år blev frågeställningen: kan man sätta upp en opera under en pandemi? Alternativet var att låta det bli tre år mellan operaföreställningarna i Vadstena. Så man började repetera med mask och visir, långa avstånd mellan de medverkande och med tankar på säkerhet för publiken. Bevisligen fungerade allt och i fredags var det premiär på Vadstena slott.

Om man ska sätta en underrubrik på Zebran är nyckelordet ”förutfattade meningar”. Det man fick veta i förhandsinformationen att verket handlade om en kärlekssaga mellan två män, varav den ene var färgad. Mer politiskt korrekt kan det inte bli i dagens Sverige. När jag för en tid sedan fick tillgång till partitur och libretto fyllde jag på med egna förutfattade meningar. Musiken såg ut att vara ett slags dekorerad minimalism om uttrycket tillåts: långa partier med upprepade dissonanser uppblandade med mer tonala melodislingor, allt i ett moderat tempo med tillbakahållen dynamik. Det verkade inte alls kul. Likaså librettot: enkelt nästan stereotypt språk, ingen meter, naturligtvis inga rim, åtskilliga plattityder och som grädde på moset en intrig av Mitt livs novell-kvalitet. Jag blev verkligen brydd; bevisligen kan både kompositör och författare bättre. Varför denna konstlöshet?

Konstlösheten blev än mer markant i operans inledning: de två huvudkaraktärerna i enbart underkläder, något som skulle föreställa djurkadaver på golvet, platt ljus över det hela, två kvinnliga karaktärer iförda second hand. Dialogen – en handledning i politisk korrekthet. Jag kände att jag blev totalt uttråkad, funderade nästan på att smita i pausen.

Men så vände skeendet. John, som fängslats för sin sexuella läggning och förnedrats för sin hudfärg vägrar att se sig som ett offer och känna tacksamhet för att han har blivit ”räddad”. Han behåller sin särart och personlighet, han passar inte tider, han super och han försöker bjuda de andra på delar av döda djur. Edward, som säger sig ha offrat allt för sin kärlek till John, hittar en annan partner och slänger John på sophögen. Det lesbiska paret som trosvisst upprepat sina mantra om tolerans och förståelse visar sig ha mycket snäva gränser vad gäller mänsklighet och annorlunda beteende. Kadavren ersattes av framställningar av levande nyfikna djur. Operan fick nerv, det blev en rejäl käftsmäll mot den svenska självgodheten, mot den tolerans som mestadels är bara en läpparnas bekännelse.

Så fick även konstlösheten sin förklaring. De taffliga replikerna visar verklighetens tafflighet, den monotona musiken med sina stråk av ljuv melodi skildrar också verkligheten som den ter sig i detta likriktade tråkpräktiga land. Kvar blir endast den ständigt sårande egocentriska företeelse som benämns kärlek.

Uppförandet ställer också frågor. Ibland är det riktigt bra operadramatik, ibland på gränsen till skolteater. Luthando Qave är lysande som John med mäktig baryton och intensivt agerande och Agnes Auer sjunger Disa med utsökt sopran och mängder av känslor. Den lilla orkestern har en fin och exakt klang och dirigenten Emil Eliasson förvaltar nyanserna väl och får dissonanserna att glimma.

Men om Zebran ska bli mer än engångsföreteelse måste den koncentreras så att longörerna försvinner och regin måste skärpas avsevärt

ZEBRAN

Opera av Tebogo Monnakgotla, musik och Kerstin Perski (text)

Musikalisk ledning: Emil Eliasson

Regi: Deda Cristina Colonna

Scenografi och kostym: Bente Rolandsdotter

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljusdesign: Susanna Hedin

Konsertmästare: Filip Gloria

Solister: Georg Källström, Luthando Qave, Agnes Auer, Karin Osbeck, Emma Johansson, Pascal Zurek

Premiär i Bröllopssalen på Vadstena slott 23 juli

Hastverket som blev en fullträff

Misha Kiria som Falstaff – en rent vidunderlig rollprestation. Foto: Jonas Persson’

Äntligen en premiär på Malmö Opera. Men naturligtvis måste den Covid-19 som till den milda grad vållat stora och små bekymmer i våra vardagsliv ställa till det även här. Det tänkta konceptet, att låta Verdis Falstaff möta Orwells dystopi Djurfarmen fick skrotas på grund av smittfaran för de medverkande; istället blev det en Falstaff garnerad med åtskilliga av nutidens företeelser. Och dessutom kunde bara femtio personer se premiären på plats i salongen så majoriteten av premiärpubliken fick i likhet med mig se den via internet. Med facit i hand tror jag att det närmast var en fördel, jag har svårt att tänka mig att att alla dessa elektroniska bildtrick med skärmar, bisarra närbilder, bild-i-bild-manövrer och liknande fick så starka effekter i operasalongen.

Teaterchefen Michael Bojesen berättar i programbladet att den nya versionen fick arbetas fram på åtta veckor. Med en så kort tid till förfogande måste resultatet betecknas som häpnadsväckande. Det är konsekvent genomarbetat, elegant utfört och med betydande konstnärlig höjd. Dessutom är det roligt och underhållande med sin provkarta på allsköns nutida fånerier och som grädde på moset politiskt korrekt med en tydlig förstärkning av den feminism som faktiskt finns redan i Shakespeares ursprungsberättelse.

Och som i varje seriös operabearbetning har man aktat sig noga från att ge sig på musiken. Falstaff blev Verdis sista opera, han skrev den när han var 79 år, sex år efter Othello. Musikaliskt är den ett absolut mästerverk: lätt i anslaget, rytmiskt mångsidig och med ett ständigt flöde av underbara melodier. Orkestreringen är utan tvivel Verdis förnämsta, mer symfonisk än i hans övriga operor och symbiosen mellan text och musik är oöverträffad. Dirigenten Steven Sloane höll föreställningen i ett väl avvägt tempo och med fin balans i spelet men vid premiären saknades ställvis den önskvärda tyngden i orkestern; det kan ha berott på att antalet musiker hållits ner på grund av smittfaran eller också på svagheter i överföringen via nätet.

Falstaff har aldrig varit en så stor publikfavorit som flera andra av Verdis operor kanske för att den är för sofistikerad, kanske för att den saknar stora slutna solistnummer, ariorna blir som länkar i en kedja och skrumpnar till korta melodier. Dessutom ställer den ganska stora krav på åhörarna. För att hänga med i handlingen bör man ha läst librettot eller vara väl bevandrad i sin Shakespeare. Men i den här uppsättningen har Lotte de Beer lyckats överbrygga en stor del av detta, alla de elektroniska tricken snabbar upp handlingen och den historia hon berättar blir lite som en tv-film.

Sceniskt är föreställningen mycket bra och solisterna genomgående utomordentliga. Misha Kirias gestaltning av Falstaff måste sägas vara föreställningens topp – en nedgången och omåttlig gaphals i sällsynt ful kostym omväxlande domderande och fjäskande, allt sjunget med en välljudande baryton med brett register, Jacquelyn Wagner sjunger Fru Ford med fyllig sopran och elegant utspel, Orhan Yildiz lånar sin pregnanta baryton till en ganska slemmig Ford i silverlamé. Sehoon Moon och Alexandra Flood gör ett förtjusande porträtt av det unga kärleksparet Fenton och Nanetta. Båda är i början av sina karriärer men utvecklingspotentialen verkar vara betydande, särskilt för Sehoon Moon som förmodligen ganska snart kan klara av tunga tenorroller.

Sammantaget blev det en lyckad kväll trots frånvaron av fullsatt salong och alla andra småtrevligheter som karaktäriserar en premiär på Malmö Opera. Det är värt hur många lovord som helst att man kunnat åstadkomma något så fullödigt mitt i den här eländiga epidemin.

FALSTAFF

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Arrigo Boito efter Shakespeares pjäs Muntra fruarna i Windsor

Dirigent: Steven Sloane

Regi: Lotte de Beer

Scenografi och kostym: Christof Hetzer/Agnes Hasun

Koreografi: Gail Skrela Hetzer

Ljus: Alex Brok

Videodesign: Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey

Solister: Misha Kiria, Jacquelyn Wagner, Orhan Yildiz, Alexandra Flood, Sehoon Moon, Maria Streijffert, Matilda Paulsson, Jonas Duran, Nils Gustén, Niklas Björling Rygert.

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Premiär på Malmö Opera 7 november 2020

En spegel av vår vidriga tid

Människans ensamhet är ett evigt tema för de sköna konsterna, om möjligt än mer aktuellt än någonsin i Coronans tid när faran i närhet till andra ständigt emfaseras och avståndstagandet blir en dygd.

Så blir det en tidsspegel när Hamburgoperan i ett svep visar två visioner av ensamheten i två korta operor: Pierrot Lunaire av Arnold Schönberg och La voix humaine av Francis Poulenc.

Schönbergs opera bygger på tre gånger sju dikter av den belgiske författaren Albert Giraud.

Hans Pierrot Lunaire (den mångalne Pierrot) är en personifikation av den självupptagna sönderslitna nutidsmänniskan: både oskyldigt barn och samvetslös desperado, både en individ av kött och blod och en endimensionell robot, både en vänlig clown och en djävul.

Luis August Krawen fångar i rent vidunderliga animationer och strikt regi denna paradox, detta ordnade kaos där individen avhumaniseras och skönheten finns endast i naturen. Sångarna sätts åt sidan, de blir kommentatorer till bildspelet.

Schönberg skrev verket 1912 i en fri atonal stil, inte den tolvton som han kom att använda senare. Han lånade meter och uttryckssätt från den dåtida tyska kabarén med en ”sprechstimme” (talsång) och en liten instrumentalensemble. Vid det här framförandet delades sångstämman upp på tre sopraner: Anja Silja, Nicole Chevalier och Marie-Dominique Ryckmanns. Inte perfekt tonskönt men oerhört expressivt – helt i linje med kompositörens intentioner. Dirigenten Kent Naganos ledning av sångarna och orkesterseptetten var mer än föredömlig i sin timing och musikalitet.

Om möjligt än mer perfekt var Nagano i orkestersatsen i Poulencs La voix humaine men han övertrumfades av solisten Kerstin Avemo. Hennes tolkning hade absolut allt man kan begära; sceniskt utomordentlig, välkontrollerad med sparsam gestik, musikaliskt utsökt med övertonsrik vacker sopran, med rent underbar intensitet och oceaner av känsla. Man inte bara såg och hörde hennes förtvivlan, hennes ensamhet och hennes sorg, man kände den med alla sinnen. Det var vackert, det var gripande, det var rent fantastiskt.

Som helhet blev denna operakväll en upplevelse utöver det vanliga, väl värd besväret och riskerna med resan i denna farsotens tid.

Foto: Brinkhoff/Mögenburg

 

Denna recension är också publicerad i web-tidningen Capriccio (capriccio.se)

 

Staatsoper Hamburg

Arnold Schönberg: Pierrot Lunaire

Francis Poulenc: La voix humaine

Dirigent: Kent Nagano

Solister: Anja Silja, Nicole Chevalier, Marie-Dominique Ryckmanns (Pierrot Lunaire); Kerstin Avemo (La voix humaine)

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Premiär 11 oktober 2020

Var fanns feminismen?

För en dryg vecka sedan var jag och såg Malmö Operas turnéversion av Mozarts Cosí fan tutte, eller Cosí fan tutti som den kallas i den här versionen. Turnén går över nästan hela Skåne med en längre sejour på Verkstan på Malmö Opera. Man brukar göra sådana här turnéer åtminstone en gång per spelår, ett utmärkt sätt att nå publiken i de mindre orterna; trots allt är det förenat med en hel del besvär och tidsåtgång att ta sig tur och retur Malmö med kollektivtrafik för att bevista en kvällsföreställning.

Martina Jarminder recenserade uppsättningen efter premiären i Trelleborg, så jag ska inte här gå in på en massa detaljer om utförandet. Men jag vill ändå resa ett par frågetecken om bearbetningen. Det presenteras som ett verk av ”den där Mozart” som nu har en feministisk touche. Jag är kanske lite trög i huvudet men det enda jag kunde uppfatta av feminism var att de två kvinnliga gestalterna från början var medvetna om männens avsikter men ändå spelade med. Egentligen förändrar detta inte verkets budskap där både männen och kvinnorna framställs som ganska slarviga med moralen.

Och jag kan inte förstå vitsen med att dialogen skrivits om till förment ungdomligt talspråk – det kan inte sägas öka tillgängligheten. Däremot måste man berömma Bo Wannefors musikaliska bearbetning och den välspelande instrumentalkvartetten.

Norma dränks i grå gyttja

Foto: Hans Jörg Michel

”Fiasko! Fiasko! Ett grovt fiasko”

Utropet kom från Vicenzo Bellini efter premiären på La Scala i Milano på hans opera Norma. Publiken förde oväsen, buade och visslade. Andra föreställningen fick ett vänligare mottagande och kom att följas av ytterligare 43. Sedan dess har Norma hängt kvar på repertoaren i nästan 200 år. Så premiärpublikens reaktioner var nog en aning överdrivna.

Men visst finns det anledning om inte att bua så dock rynka en aning på näsan åt Norma. Handlingen är banal (en brist som den delar med åtskilliga operaintriger) personerna inte särskilt väl utmejslade och musiken föga sparsmakad, enkel i grunden och storvulen i apparitionen. Tretakten är ytterst påtaglig, durackorden står stadiga utan att kryddas av intressanta dissonanser. Melodislingorna är långa, mycket långa.

Trots dessa brister finns det många kvaliteter i verket. (Annars skulle det inte ha hållit sig kvar på repertoaren så länge.) Bellini visar upp sitt stora hantverkskunnande och sin förmåga att elegant förena text och musik. De långa melodislingorna är ställvis förförande vackra och ger utrymme för skickliga sångare att briljera fullt ut.

När nu Hamburgoperan gör en nyproduktion av Norma är det sångarna som blir den stora behållningen. Den lettiska sopranen Marina Rebeka svarar för en rent fantastisk prestation i titelrollen. Dramatiskt perfekt, hon får fram alla sidor i den komplicerade gestalten, och musikaliskt underbar med övertonsrik klangfull sopran, fylld av känslor. Hennes stora aria ”Casta Diva” dränkte salongen i välljud och inlevelse. Hon sekunderas perfekt av Diana Haller som Adalgisa, samma röstläge men med en mörkare timbre. Deras duett i andra akten var ett prov på rent utsökt operakonst. De manliga sångarna når inte upp till samma elyseiska höjder: Liang Li ger förvisso sin Orveso tyngd och värdighet medan rösten fladdrar betänkligt i de högre passagerna hos Marcelo Puentes Pollione.

Tyvärr har både dirigent och regissör gått samman för att banka ner uppsättningen i en grå gyttja. Yona Kim placerar verket i en tidlös nutid i ett ockuperat område någonstans i världen. Personregin verkar vara obefintlig, gestiken undertryckt, det enda markanta dramatiska greppet är att hon låter en del av gestalterna stå med vitt papper i munnen. Scenografen Christian Schmidt låter handlingen utspelas i två plåtcontainrar och det bleka ljuset och Falk Bauers brungråsmutsiga kostymer skapar ett intyck av fångläger. Men trots den mörka handlingen lever ju lever ju operan Norma mycket på exotismen i tid och rum – och på den melodiska skönheten. När så dirigenten Matteo Beltrami rättar in sig i ledet och på något sätt tonar ner denna till förmån för en monoton jämn takt utan rubaton och tvättar bort glansen i melodiken, då försvinner större delen av verkets tjusning. Och publikens kraftiga bu-rop mot regissör och produktionsteam kändes fullt berättigade.

 

NORMA

opera av Vincenzo Bellini med libretto av Felice Romani

Dirigent: Matteo Beltrami

Regi: Yona Kim

Scenografi: Christian Schmidt

Kostym: Falk Bauer

Ljus: Reinhard Traub

Dramaturgi: Angela Beurle

I rollerna: Norma – Marina Rebeka; Pollione – Marcelo Puente; Adalgisa – Diana Haller; Orveso – Liang Li; Clotilde – Gabriele Rossmanith; Flavio – Dongwan Kang

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg; kormästare: Eberhard Friedrich

Nyproduktion med premiär 8 mars på Hamburgoperan

”We are not amused”

Cupido – Kristine Nowlain; Juno – Maria Streiffert; Minerva – Naja Mondrad Hansen; Jupiter – Loa Falkman; Thalia – Marianne Mörck; Diana – Klara Ek..
Foto: Mats Bäcker

Det kunde ha blivit en toppenuppsättning. Vacker och välgjord scenografi, tjusiga kostymer, en ensemble fylld av skickliga och rutinerade sångare, läckra dansnummer och som grund en av världens mest älskade operetter, Offenbachs första stora succé som allt sedan premiären 1858 lockat och hänfört enorma publikskaror.

Men så blev det inte. Efter första akten av Malmö Operas uppsättning av Orfeus i underjorden var frågan: Kan det här bli något? Trots alla longörer som osökt förde tanken mot Stalins ryska ordspråk ”Jag ser att kon kalvar men var är kalven?” fanns det hopp om ett accelerando mot ett explosivt slut. Icke sa Nicke. Andra akten inleddes med lång uddlös monolog av Kerberos, underjordens vakthund om behovet av lyktstolpar i antikens helvete, följt av lite ointressant småsnusk och som avslutning en rejäl dos kalsonghumor. Det blev buskis, inte ädelbuskis utan klumpig råbuskis som bara saknade en riktig brakare för att bli fulländad. En passande efterskrift är ett yttrande av en annan avliden potentat, Englands drottning Victoria: ”We are not amused”.

Jupiter – Loa Falkman; Vän av lag och ordning – Rickard Söderberg
Foto: Mats Bäcker

Det är verkligen synd att helhetsintrycket blir så här. Det finns många guldkorn i uppsättningen, många ambitioner, mycket gott artisteri men det tas inte tillvara. Eir Inderhaug gör en förtjusande Eurydike med livlig charm, Conny Thimanders Merkurius vittnar om stor kapacitet och Kristine Nowlains lilla Cupido ger löften om kommande stordåd, för att nämna bara några.

Beundransvärt är också Andreas T Olssons översättning och manusbearbetning: eleganta ordlekar och halsbrytande rim som i mycket för tankarna till de klassiska studentspexen.

Eurydike – Eir Inderhaug; Orfeus – Martin Vanberg.
Foto: Mats Bäcker

Men var finns sältan? Operachefen Michael Bojesen lovar i sitt förord i programbladet ”en uppdaterad version av Orfeus i underjorden med igenkänning av senare års händelser i svenskt kultur- och nöjesliv”. Det kan kanske stämma om man räknar in några passager om twitter, några slängar mot den så kallade kulturprofilen, en ramsa om #me too och slutet där Eurydike levererar sin självständighetsförklaring. Men trots allt känns det ganska pliktskyldigt påklistrat och av någon anledning har regissören missat att använda figuren Vän av ordning (Opinion Publique som han heter i originalet), förtjänstfullt spelad av Rickard Söderberg, att stänka etter omkring sig. Det skulle ha kunnat liva upp det hela – nu blir han bara en allmänt ointressant missnöjd Svenne.

Dessutom hade det kanske varit ett plus om man utnyttjat Eir Underhaugs engagemang mot sexismen i operavärlden som hon tog upp flera år före #me too. Det hade givit större tyngd åt hennes ”revolution”.

Malmö ska återerövra platsen som ”operetternas stad” hette det i förhandskommentarerna. Det kan man säkert göra med tanke på att operetten kommit helt i skymundan för musikalen. Men då gäller det att städa undan långtråkighetens damm och låta guldkornen lysa.

 

ORFEUS I UNDERJORDEN

operett av Jacques Offenbach med libretto av Crémieux och Halévy i bearbetning och översättning av Anders T Olsson

Dirigent: Tobias Ringborg

Regi: Elisabeth Linton

Scenografi: Julia Hansen

Ljus: Ulrik Gad

Kostym: Anja Vang Kragh

Koreografi: Miles Hoare

Medverkande: Loa Falkman, Eir Inderhaug, Rickard Söderberg, Richard Hamrin, Martin Vanberg, Maria Streijffert, Conny Thimander, Marianne Mörck med flera

Malmö Operakör; kormästare: André Kellinghaus

Malmö Operaorkester

Premiär 14 februari 2020 på Malmö Opera