Åter på banan

Så, kära läsare, nu är jag tillbaka efter en lång tystnad. Om jag nu har några läsare kvar. Tystnad är ju inget bra sätt att behålla kontakten.

Coronasmittan slog hårt; på några dagar blev alla musikevenemang avlysta, publiken begränsades till en handfukk personer, liksom det tillåtna antalet interpreter. Det fanns inget att skriva om. Sommarens stora festivaler ute i Europa blåstes av, de svenska sommaroperorna flyttades till nästa år. Inget bra läge för en musikskribent, Och gastronomin, mitt andra stora intresse, gick på lågvarv. Men nu ska det börja röra på sig igen även om betingelserna är annorlunda. Skånes två symfoniorkestrar, Malmö Symfoniorkester och Helsingborgs Symfoniorkester har börjat spela igen – utan publik eller med begränsad publik. Men som väl är skickar man ut streamade konserter via internet. Ett synnerligen intressant experiment – kanske kan konstmusiken få ny publik om den är lättillgänglig och gratis.

I torsdags var det konsert både i Malmö Live och Helsingborgs Konserthus. Jag satt flera hundra mil därifrån i en ljuvlig kväll i Provence och kunde ta del av båda. Ibland är det inte dumt med den nya tekniken.

Högkultur för unga öron

Foto: Katja Tauberman

En opera – visserligen en kort enaktare men ändå en opera – med musik av en av medlemmarna i gruppen Les Six och text av absurdismens mästare Eugène Ionesco. Med en handling som egentligen inte handlar om någonting.

Det låter som en godbit för kulturella finsmakare (eller kultursnobbar) som ser estetiken som ett mål i sig, hjärngymnastik i den högre skolan, Men nu har Operaverkstan i Malmö med sin konstnärliga ledare Maria Sundqvist dragit igång projektet ”Det stora operaäventyret” som riktar sig mor 2 500 elever vid skolor i Skåne. De får en operalektion, de får se operan Ledaren och de får en guidad visning av operahuset. Och att döma av publikreaktionerna vid premiären i torsdags har man än en gång träffat precis rätt.

Om tonsättargruppen Les Six finns det hur mycket som helst att berätta. Den bildades 1920 av Francis Poulenc, Georges Auric, Louis Durey, Arthur Honegger, Darius Milhaud och Germaine Tailleferre som en reaktion mot både Richard Wagner och de franska impressionisterna såsom Debussy och Ravel. Sinsemellan är de ganska olika men deras musik är i huvudsakligen tonal med fäste i fransk senromantik. Germaine Tailleferres musik till Ledaren följer denna linje. Den är lättförståelig och njutbar men inte trallvänlig. Rytmen finns där men är inte särskilt markerad. I uppsättningen i Malmö framförs den av en kvartett med piano, violin, viola och cello; det fungerar utmärkt.

Scenografin är snygg och enkel, ett markant inslag är de masker som barnen i teaterprojektet har tillverkat, ljuset behagligt och de välgjorda kostymerna andas 1950-tal. De medverkande agerar elegant modest och sjunger med skolade röster. Och Ionescos icke-handling följer hans egen maxim: ”Det är inte svaret som ger upplysning, utan frågan.”

För en vuxen blev det en mycket blev det en mycket behaglig miniatyr, kanske ett stycke ”l’art pour l’art” men ändå givande. Det mest frapperande är att Operaverkstan och Maria Sundqvist än en gång har lyckats fånga den ungdomliga publiken med ett verk så långt från Mellons melodiösa enfald och actionfilmernas pang-pang man kan komma.

Nu stoppar coronaviruset den planerade raden av föreställningar men förhoppningsvis minskar smittfaran så småningom så att projektet kan fortsätta.

Denna recension har publicerats även på Skånska Dagbladets kultursidor och på capriccio.se

Sweeney Todd lyfter inte

Scenbygget är enastående.
Foto: Miklos Szabo

Fyrtio år är lång tid och det som var friskt och lite spännande 1979 på Broadway kan bli lite nattståndet och segt på Operaen i Köpenhamn 2019 trots en ensemble i toppform och ypperligt kringverk. Premiären på Stephen Sondheims musikal Sweeney Todd kändes mer som ett stycke musikalhistoria än en fräsch återuppsättning.

Palle Knudsen som T he Demon Barber of Fleet Street.
Foto: Miklos Szabo

I sig finns det massor av poänger i Sweeney Todd. Grundhistorien är den banala dussinberättelsen om straffången som återvänder för att hämnas en orättfärdig dom men fortsättningen är betydligt intressantare: Den malträterade barberaren Todd utvecklas till en massmördare som lierar sig med Nellie Lovett, innehavare av ett lägsta klassens kafé och börjar använda offren som råvara till hennes köttpajer. Det blir aningen barnsligt, ganska makabert och mycket nöjsamt och just där når berättelsen sin topp. Avslutningen faller ner mot den eviga pigromanen med mycket seg sirap, kryddad med ett rejält mått oväsen.

Frågan är om Stephen Sondheim från början ville skapa en opera med Sweeney Todd. Mycket av musiken talar för det. Den är ganska komplex och finessrik både i harmonik och rytmik. Men han låter inte musiken föra handlingen framåt, det blir den talade dialogen som bär större delen av berättelsen.

De medverkande sjunger med klassiskt skolade röster och sångprestationerna överlag är utomordentliga, främst Susanne Resmark med sin fylliga mezzo och Palle Knudsen med kraftfull baryton. Men de är operasångare och därmed blir dialogerna talade recitativ. I sig vackert men det dämpar dramatiken; särskilt märkbart bli det i slutscenen.

Scenbygget är välgjort och fyndigt, ljuset perfekt liksom kostymerna. Och masscenerna från dårhuset är rent enastående regisserade.

Men trots alla dessa utsökta detaljer känns helheten ganska medioker och oengagerande. Kanske borde man ha sett mer till den än ägnat all kraft åt finliret?

Susanne Resmark som Mrs Lovett.
Foto: Miklos Szabo

 

SWEENEY TODD

The Demon Barber of Fleet Street

Musikal i två akter med text och musik av Stephen Sondheim efter en roman av Hugh Wheeler

Inscenering: James Brining

Regi vid återuppsättningen: Caroline Chaney

Dirigent: Ian Ryan

Scenografi och kostym: Colin Richmond

Ljus: Chris Davey

Koreografi: Nick Winston

Medverkande: Palle Knudsen, Susanne Resmark, Nicholas Morton, Cassandra Lemoine, Fredrik Rolin, Johannes Mannov, Jens Christian Tvilum, Gert Henning-Jensen, Aileen Itani

Det Kongelige Operakor; kormästare: Steven Moore

Det Kongelige Kapel; konsertmästare: Emma Steele

Premiär på Operaen i Köpenhamn 23 november 2019

Bayreuth än en gång

Även i år fick jag förmånen att få biljetter till Bayreuther Festspiele, en av världens mest kända operafestivaler. Året nyuppsättning är Tannhäuser i Tobias Kratzers regi och med Valery Gergiev som dirigent. Sedan 2011 har jag sett varje uppsättning i Bayreuth men frågan är om denna Tannhäuser på många sätt är den mest förbluffande. Att förvandla Wagner till underhållning med anarkistiska förtecken, att ta väl vara på de musikaliska godbitarna – och de är många – och bortse från det djupa pretentiösa tankegodset måste verkligen anses vara en revolution.

Så blev det fyra operor till, uppsättningar sedan tidigare år men samtliga bearbetade för året. Sammanlagt fem fullängds Wagneroperor på fem dagar; det blev faktskt en aning mastigt. Lite Puccini och Donizetti och kanske lite Mozart skulle inte sitta illa nu

Nedanstående texter publicerades i Skånska Dagbladet 9 augusti

 

Tannhäuser på Burger King

Stephen Gould som Tannhäuser, Elena Zhidkova som Venus och Manni Laudenbach som Oskar
Foto: Enrico Nawrath

2011 var det premiär i Bayreuth för Sebastian Baumgartens uppsättning av Tannhäuser. En politiskt korrekt tråkighet som, om den har satt några spår överhuvudtaget, kommer att gå till historien som den uppsättning som fick de massivaste bu-ropen i Bayreuths historia vid premiären. Wartburg blev en biogasfabrik, Venusberget en cirkusbur och det verkade som hade Baumgarten en djup aversion mot verket och försökte förstöra det så mycket som möjligt.

Så i år var det dags för en ny uppsättning, signerad Tobias Kratzer och med Valery Gergiev på dirigentpulten. Den högstämda historien har blivit en pikaresk, miljösvärmeriet har bytts ut mot glad anarki – och buandet ersattes av högljudda ovationer.

Drag-queenen Le Gateau Chocolat framför Wagners teser.
Foto: Enrico Nawrath

Sceniskt är det en ren fröjd. Avancerade videoprojektioner kopplas direkt till skeendet på scenen, scenbygget i sig är både gediget och fantasifullt, kostymerna spektakulära, effekterna påfallande. Handlingen öppnas med att ett sällskap med Tannhäuser själv i full clownkostym, Venus, en drag-queen och en dvärg kommer åkande i en rostig Citroën-buss, passerar Baugartens biogasfabrik, skrämmer till sig en måltid vid ett Burger King-ställe för att slutligen komma till lantgreven Hermann. Kratzer låter historien fortsätta med kampen i Tannhäusers inre mellan den högstämda kärleken till lantgrevens brorsdotter Elisabeth och den erotiska dragningen till Venus fram till flykten från Wartburg och återkomsten till en förändrad värld.

Tannhäuser med den döda Elsa
Foto: Enrico Nawrath

Frågan är om det är rätt att behandla verket Tannhäuser med så lätt hand, att förvandla Wagners dramatiska halvreligiösa opera till något som närmast kan liknas vid högkvalitativ underhållning. Är det inte att förringa och fjärma sig Wagner? Faktiskt inte. Tobias Kratzer har följt Wagners egna tankegångar, som de kommer till uttryck i det lilla manifestet ”Die Revolution” från 1849 (fyra år efter uruppförandet av Tannhäuser).

”—Inget hat, ingen avund, ingen förargelse eller fiendskap ska finnas bland er; som bröder som här lever ska ni känna er fria, fria i viljan, fria i gärningen, fria i njutningen; så ska ni känna livet —”

Med den utgångspunkten är det närmast en självklarhet att tvätta bort operans bigotterier till förmån för en livsglad anarki.

Valery Gergiev följer också de tankegångarna i sin musikaliska tolkning. Efter premiären fick han kritik för att ha problem med klangbilden från orkestern i det täckta diket i Festspielhaus men också för att han var konsekvent i linjerna. Jag såg andra föreställningen och då märktes inget av dessa problem. Klangen var balanserad och tät, märkbart ljus och accentuerat romantisk. Inte Wagner på det sätt man är van vid men konsekvent till uppsättningen i övrigt.

Dubbelprojektion: en kombination av video och agerandet på scenen.
Foto: Enrico Nawrath

Och solisternas insatser var mestadels enastående. Stephen Goulds Tannhäuser är gränslöst mäktig i klangen med en scennärvaro som räckte över hela den väldiga salongen, liksom Stephen Millings kraftfulla och myndiga bas som lantgreven. Markus Eiche som Wolfram von Eschenbach levererar en utsökt Sång till aftonstjärnan och Elena Zhidkova sjöng en Venus, perfekt i både sång och agerande.

Wieland Wagner förändrade Festspielhaus från Wagnermuseum till experimentalscen. Frågan är om Tobias Kratzers Tannhäuseruppsättning håller måttet för att bli en milstolpe i den fortsatta utvecklingen.

 

BAYREUTHER FESTSPIELE 2019

TANNHÄUSER

opera av Richard Wagner

Dirigent: Valery Gergiev

Regi: Tobias Kratzer

Scenografi och kostym: Rainer Sellmaier

Ljus: Reinhard Traub

Video: Manuel Braun

Dramaturgi: Konrad Kuhn

Kormästare: Eberhard Friedrich

Solister: Stephen Milling, Stephen Gould, Markus Eiche, Daniel Behle, Lise Davidsen, Kay Stieferman, Elena Zhidkova, Le Gateau Chocolat, Manni Laudenbach med flera

Festspelsorkestern, Festspelskören

Premiär: 25 juli 2019; sedd föreställning: 28 juli

Mer aktuell än någonsin

Maria Pia Piscitelli som Toca, Niels Jørgen Riis som Cavaradossi och David Kempster som Scarpia.
Foto: Miklos Szabo

Det är fem år sedan som Peter Langdals uppsättning av Giacomo Puccinis Tosca hade premiär på Operaen i Köpenhamn och nu är det dags att plocka fram den ur malpåsen. Då var den fräsch och nyskapande men faktiskt känns den än mer aktuell och engagerande i dag i skuggan av #metoo och en ökande diskussion kring den allmänna manliga svinaktigheten. (Även om också de värsta av dagens fähundar framstår som bleka amatörer i jämförelse med polismästare Scarpia.)

Karin Betz utsökta scenografi fascinerar fortfarande, liksom Jesper Kongshaugs otroligt avancerade ljusdesign. Men det som framför allt ger uppsättningen dess kvalitetsstämpel är Peter Langdals förmåga att förvandla de tre huvudgestalerna från pjäser i ett blodigt triangeldrama till människor av kött och blod med alla sina blandade irrationella känslor. Och Anne Fugl håller stenhårt fast vid det konceptet i nyuppsättningen.

Musikaliskt blir intrycket litet mer blandat. De två gosskörerna och Operakoret är nästintill perfekta i klang och uttrycksfullhet men dirigenten Jun Märki låter orkestern ställvis vara bombastisk och onyanserad. Visserligen excellerar Puccini i dramatiska klangmassor men det behöver inte betyda att man släpper alla bromsar.

De tre huvudrollerna är rena drömmen för sångare som vill och kan exponera sin skicklighet. Och här kan man verkligen njuta av prestationer i den absolut högsta klassen. Den italienska sopranen Maria Pia Piscitelli gör en Tosca som, efter en något matt inledning, blommar ut i en tolkning som har allt man kan begära: klar och mycket klangrik röst även i de högsta höjderna, intensiv i utspelet och med markant scenisk utstrålning. Hon matchas perfekt av Niels Jørgen Riis Cavaradossi – jag har aldrig hört honom bättre än så här. Och David Kempster gestaltar med mäktig baryton en Scarpia som är så vidrig att man bara ryser.

Återuppsättningar kan ibland upplevas som en form av idisslande. Men här har Det Kongelige åstadkommit något som förtjänar fulla hus ända fram till sista speldagen.

Maria Pia Piscitelli och Niels Jørgen Riis
Foto: Miklos Szabo

TOSCA

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Victorien Sardous drama

Inscenering: Peter Langdal; regi vid repremiären: Anne Fugl

Dirigent: Jun Märki

Scenografi och kostym: Karin Betz

Ljus: Jesper Kongshaug

Medverkande: Maria Pia Piscitelli, Niels Jørgen Riis, David Kempster, Kyungil Ko, Sten Byriel, Jens Christian Tvilum med flera; statister

Københavns Drengekor, Det Danske Drengekor, Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Repremiär 30 mars 2019

 

Operaakademiet åter i barocken

POPPEAS KRÖNING

(L’incoranazione di Poppea)

opera av Claudio Monteverdi med libretto av Giovanni Francesco Busenello

Regi: Ebbe Knudsen

Musikalisk ledning: Māris Kupčs

Kostym: Bo Høgh Hansen

Medverkande: Mia Bergström, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Magnus Ingemund Kjelstad, Joel Kyhle, Cassandra Lemoine, Johan Ohlsson, Fredrik Bjellsäter, Henrike Henken, Renate Ekerhovd, Gerald Geerink, Tomi Punkeri (samtliga elever vid Operaakademiet)

Collegium Musicum, Riga

Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn 18 mars 2019

 

Claudio Monteverdi

Claudio Monteverdi kallas ”operans fader”. Det finns ett par andra kompositörer som även de förtjänar den benämningen, Francisco Cavalli och Antonio Cesti men obestridligen är Monteverdis ”La Favola d’Orfeo”, uppförd för första gången 1607, den tidigaste opera som finns i den nutida repertoaren. Monteverdi skrev flera operor efter Orfeo och i sin sista opera L’incoranazione di Poppea, skriven 1642, då han var 75 år, satte han nya milstolpar i operahistorien. Den kan sägas vara den första ”moderna” operan, där dramatiken är ett bärande element; den har också blivit omnämnd som den mest erotiska operan någonsin och musikaliskt är den fylld med höjdpunkter.

Poppeas kröning har blivit något av en favorit för danska Operaakademiet – det är tredje gången under en tioårsperiod som den är examensuppsättning för sistaårseleverna. Den här gången är det Ebbe Knudsen, ledare för dramatikutbildningen vid Operaakademiet som står för uppsättningen.

Ebbe Knudsen placerar uppsättningen i commedia dell’ arte-traditionen. Men inte i de klassiska versionen utan i en utveckling som närmar sig cirkusclownerier och slapstick. Greppet är förståeligt och det bidrar onekligen till att öka verkets tillgänglighet. Men det medför också att den sensuella spänningen plockas ner till något som mer liknar marknadsteater (ett intryck som också förstärks av de medvetet usla kostymerna), den eleganta antydningen blir en dålig fräckis.

Det brukar vara intressant vid Operaakademiets uppsättningar att försöka hitta framtidens stjärnor. I år kändes det svårare än någonsin. Två sångare, den norska mezzon Kari Dahl Nielsen och den belgiska sopranen Margaux de Valensart har engagerats i den fasta ensemblen vid Det Kongelige från och med nästa spelår. Båda svarade för mycket gedigna insatser i Poppeas kroning men det var inte dem jag fastnade för. Skulle jag få plocka tre namn så är det sopranen Cassandra Lemoine, tenoren Johan Olsson och tenoren Fredrik Bjellsäter. De hade samtliga den där vinnande kombinationen av välljudande stämma, skickligt agerande och scenisk utstrålning.

Collegium Musicum Riga svarade för orkesterstämman. Klangmässigt korrekt och även i övrigt felfritt men ack så lite kraft, färg och engagemang.

Jag har varit tyst på den här bloggen en tid. Ett krånglande ben och allmän ämlighet har tvingat mig att hålla mig hemma och inte ge mig iväg på en massa evenemang. Men nu startar säsongen med åtskilliga föreställningar. I går var jag på Operaen i Köpenhamn på premiären för Turandot i Lorenzo Fioronis regi och närmast på programmet står Den flygande Holändaren på Malmö Opera och Orphée et Eurydice av Christoph Willibald Gluck på Staatsoper Hamburg. Jag ska också försöka få med några konserter från Malmö Live.

För övrigt noterar jag att det blir ingen Malmö Chamber Music i år, anslagen är för njugga. Verkligen synd, eftersom kammarmusiken är gravt eftersatt i Malmö och den här festivalen tidigare bjudit på många höjdpunkter.

Toppkonsert i litet format

SCHUBERTIAD

Benjamin Schmid, violin; Andreas Brantelid, cello; Christian Ihle Hadland, piano

Musik av Franz Schubert: Pianotrio nr 1 i B-dur, Pianotrio nr 2 i Ess dur

Landskrona församlingshem 2 december

”En enda blick, så försvinner alla livets bekymmer och världen är frisk och ljus igen”. Så beskrev Robert Schumann vännen och kompositörskollegan Franz Schuberts Pianotrio nr 1. Han komponerade den och den andra pianotrion 1826-1827, åren före sin död 1828.

I söndags framförde Benjamin Schmid, Andreas Brantelid och Christian Ihle Hadland de två triona vid en konsert i Landskrona församlingshem. För oss i den ganska talrika publiken blev det upplevelse som kommer att stanna i minnet. Alla tre måste räknas till den europeiska eliten på respektive instrument och visar en explicit förmåga att para teknisk skicklighet med djupt musikaliskt kunnande; dessutom var de enastående samspelta. Och deras tolkning av de två verken var i absolut framkant: frisk i tempot, utsökt klang i instrumenten och absolut schubertskt fördrag. Bättre kan det antagligen inte bli.

Kammarmusik har blivit en bristvara i konsertlivet i Skåne. Tidigare, för många år sedan, anordnade MSO kammarkonserter var tisdag. Sedan flyttades den verksamheten över till Palladium i Malmö men även där för den musikformen en allt mer tynande tillvaro. Det är därför mycket glädjande att Musik i Syd anordnade en kortturné med dessa eminenta musiker. Kan man hoppas på en fortsättning?

Underhållande lättviktare

Christer Nerfont som Nick Bottom.
Foto: Mats Bäcker

SOMETHING ROTTEN!

musikal av Karey Kirkpatrick, John O’Farell och Wayne Kirkpatrick

Översättning: Calle Norlén

Regi: Markus Virta

Musikalisk ledning: David White och Tom Deering

Scenografi och kostym: Nigel Hook

Ljus: Palle Palmé

Ljud: Johannes Medelius

Mask: Elisabeth Näsman

Medverkande: Christer Nerfont, Patrik Martinsson, Tord Hansson, Cecile Nerfont Thorgersen, Tobias Lundqvist, Jenny Holmgren, Peter Gröning, Ulrik Spjut, Johan Rudebeck, John Alaexander Eriksson med flera

Wermland Operas orkester

Europapremiär 8 november på Wermland Opera

Ruskigt banal musik, sångare som har uppenbara problem med att träffa tonen, ganska stolpig replikföring, en helt osannolik intrig om ett ganska oengagerande ämne, en löst påklistrad kärlekshistoria i sämsta pigtidningsklass.

Foto: Mats Bäcker

Det är mycket som talar emot Karey och Wayne Kirkpatricks Broadwaymusikal Something rotten! när den nu sätts upp på Wermland Opera i Karlstad. Men det skulle inte förvåna mig om det blir en succé även på den här sidan Atlanten. Kringverket är storartat med spännande scenografi och snygga kostymer, koreografin högt över medelmåttan, tempot furiöst och spelglädjen bara strålar mot publiken. Dryga två timmars perfekt underhållning och även om det mesta rann förbi snabbt som en fjällbäck stannande tillräckligt mycket kvar för att bibehålla ett feel good-tillstånd långt efter föreställningens slut. Och vid premiären i torsdags på Wermland Opera var publiken mer än entusiastisk – applåderna verkade aldrig ta slut.

John Alexander Eriksson, en äkta renässanstrubadur.
Foto: Mats Bäcker

Something rotten! plockar än en gång upp den månghundraåriga frågan huruvida det var William Shakespeare som skrev de verk som kom att bli världshistoriens förnämsta dramatiska skapelser eller om det var någon annan. Pretendenterna är många och här lanserar bröderna Kirkpatrick en ny kandidat: Nick Bottom, Bottom the Weaver från skådespelet En midsommarnattsdröm, han som av Puck tvingas bära ett åsnehuvud. Dessutom förses han med en bror, Nigel, och dessa konkurrerar med Shakespeare om författarskapet. De rör sig i sällskap med andra kända renässansfigurer – bland andra siaren Nostradamus, historikern Lord Clapham, Shylock från Köpmannen i Venedig och Shakespeare själv, i en musikalisk stuvning med allusioner till en räcka klassiska musikaler. Det krävs verkligen koncentration för att hänga med i svängarna. För att få full utdelning måste man nog ha en viss insikt i den anglosaxiska bildningstraditionen och ha nosat på musikalgenrens relativt korta historia. Men det går utmärkt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas utan att kämpa med referenserna.

Markus Virta

Regissören Marcus Virta har lyckats med att hålla tempot halsbrytande högt utan att det går ut över detaljerna. Inte en dödpunkt men heller inte en missad passage. Det är mycket skickligt. Detsamma kan sägas om Tom Deerings musikaliska ledning som vaskar fram godbitarna och döljer vattnigheten i den tunna musikaliska brygden.

De medverkande är utomordentligt skickliga med fint artisteri, stort hantverkskunnande och en perfekt känsla för timing. Och deras uppenbara spelglädje skyler alla de mistor som trots allt finns i uppsättningen.

Normalt är musikaler inget för mig men den här uppsättningen skulle jag nog vilja se en gång till när den satt sig och man har hunnit slipa till kantigheterna.