Så förstör man ett mästerverk

Salzburger Festspiele, Grosses Festspielhaus 4 augusti

W A Mozart: Don Giovanni

Don Giovanni har sedan urpremiären i Prag 1787 varit en av operalitteraturens mest omtyckta verk (även om den efter succén i Prag mottogs ganska snålt när den för första gången uppfördes i Wien året därpå.)

Genom åren har den satts upp säkerligen flera hundra gånger på scener över hela världen och bearbetningarna varit legio. Lejonparten har dock försökt följa Mozarts och da Pontes rubrik ”Dramma giocoso” – ett komiskt stycke med mörka undertoner.

Davide Luciano som Don Giovanni. Foto: Ruth Walz

Vid Festspelen i Salzburg har det tidigare år förekommit många intressanta och konstnärligt fullvärdiga uppsättningar. Men den version som presenteras i år, signerad regissören Romeo Castellucci och dirigenten Teodor Currentzis tillhör inte den kategorin. Den är annorlunda, provokativ och kanske tänkvärd men inte ens med bästa vilja går det att säga att den konstnärligt håller måttet. Den är sceniskt otydlig och musikaliskt bitvis rent förskräcklig. Pregnansen har ersatts med en mängd spektakulära ovidkommande påfund, några av dem riktigt fjantiga.

Castellucci låter ouvertyren ackompanjera avhelgandet av en kyrka. Bänkar och alla religiösa symboler tas bort och kvar återstår ett stort tomt rum med en pelargång i fonden. Det är i detta rum som operan äger rum. Minimal scenografi, förändringarna sker med rekvisita och ljus. Tidigt i första akten släpps en bil ner på scengolvet från avsevärd höjd. Det blir ett hejdundrande brak och visst är det spektakulärt men sedan blir bilen bara stående. Som en symbol för vad? Lite mer begripligt blir det när det den följs av ett piano men när så småningom en tvådelad kopieringsmaskin kommer in i handlingen, dock utan brak och utför någon slags (erotisk?) dans blir symboliken alldeles för vidlyftig. Och Castellucci nöjer sig inte med de döda tingen utan ger sig också på djurvärlden med två elegant lejonklippta pudlar, en stor och en liten, och grädde på moset låter han en råtta springa över scenen. Man måste nog tillhöra en mycket speciell freudiansk grupp för att förstå innebörden i allt detta.

Överhuvudtaget verkar det som att otydligheten är en ledstjärnan i Castelluccis koncept. Ljuset är dimmigt och obestämt, kostymerna vita och neutrala, utom på de tre ”offren” för Don Giovannis förförelsekonster. Som publik får man en aning svårt att hänga med när Leporello och Don Giovanni ska byta kläder för att förvirra Donna Elvira. Vadå byta kläder, de ser ju likadana ut och dessutom sjunger de i samma röstläge och med samma intonation?
Dirigenten Teodor Currentzis följer samma otydlighetslinje. Minimal dynamik, släpigt tempo och alldeles för dominant blås. Ingen spänstig rokoko utan något helt annat. I programmet förklarar han sin tolkning:
”Jag skulle inte säga att det är en föregångare till romantiken; det är redan romantiskt. Han går snarare direkt till samtida musik, direkt till Alban Berg.” Det förklarar hans tolkning men det är svårt att dela hans tankegångar.
Än svårare är det att begripa varför han har lagt in passager med klaversolon som mest påminner om enklaste sortens barmusik. Det tillför inget och kan knappast anses njutbart.

Även solisterna bromsas intill monotonins rand, varken i sång eller agerande tillåts de utnyttja sina resurser fullt ut. Det blir därför omöjligt att ge ett rättvist omdöme om deras prestationer men bevisigen är samtliga artister av högsta klass. Jag kan bara göra en jämförelse: jag såg Anna Lucia Richter som Zerlina i Jan Bosses uppsättning på Hamburgoperan för knappt två år sedan. Där glänste hon verkligen, här tvingades hon vara meningslöst blek.
Don Giovanni har kallats operornas opera, den har allt man kan begära av dramatik, lyrik och musik. Amatörerna kan njuta av den fantastiska helheten, experterna slickar sig om munnen åt enskilda detaljer, så exempelvis var Richard Strauss totalt fascinerad av Mozarts modulation från F-dur till B-dur i två adagiotakter i första aktens final. Men det är tydligen inte tillräckligt för Romeo Castellucci. Han vill visa att förförelsen inte är något nöje för Don Giovanni. Det kanske han lyckas med men tyvärr blir den här provokativa uppsättningen inte heller något nöje för publiken; även provokationer måste ha ett visst konstnärligt värde.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 11 augusti

DON GIOVANNI

Opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Teodor Currentzis

Regi, scenografi, kostym och ljus: Romeo Castellucci

Koreografi: Cindy van Acker

Dramaturgi: Piersandra di Matteo

Solister: Davide Luciano (Don Giovanni); Mika Kares (Il Commendatore); Nadezda Pavlova (Donna Anna); Michael Spyres (Don Ottavio); Federica Lombardi (Donna Elvira); Vito Priante (Leporello); David Steffens (Masetto); Anna Lucia Richter (Zerlina).

musicAeterna Choir

Bachkor Salzburgs herrkör

musicAeterna Orchestra

Mozartopera när den är som bäst

 

Salzburger Festspiele, Grosses Festspiehaus 6 augusti – premiär

W A Mozart: Cosi fan tutte

Mozart som Mozart – inte någon tänkande august-historia med huvudsaklig avsikt att provocera. Regissören Cristof Loys och dirigenten Joana Mallwitz bearbetning av Cosi fan tutte blev en utmärkt konstrast till Romeo Castelluccis version av Don Giovanni vid Salzburger Festspiele. Lätt som en fjäder men långt ifrån menlös, de eviga mänskliga frågorna behöver bevisligen inte skildras med grå gyttja. Den är sceniskt minimalistisk, håller sig hela tiden i samma rum, kostymerna är nutida aftonutstyrsel (förutom ut de löjliga utspökandet av de båda ynglingarna) och ljussättningen diskret. Styrkan är koncentrerad till det utsökta framförandet.

Joana Mallwitz tolkning var lysande: Mozart som det ska låta, ljus och elegant med rokokons lätthet parad med antydan till romantiken, exakt i fraseringen, perfekt i tempo, med en vidunderlig orkesterbehandling och tydligt stöd till sångarna. Jag har svårt att tänka mig att det kan göras bättre.

Solisternas prestationer var också ypperliga. Elsa Dreisig sjunger Fiordiligi med en utsökt klar och vacker sopran, fint kompletterad av Marianne Crebassas färgrika mezzo i Dorabellas roll. Andrè Schuen och Bogdan Volkov drumlar omkring som de två ynglingarna Gugliemo och Ferrando med uttrycksfullt agerande och sånglig perfektion. Lea Desandre gör Despina med mycket komik och bra mezzo och Johannes Martin Kränzle nyttjar sin välmodulerade baryton till ett uttrycksfullt porträtt av Don Alfonsos trötta cynismer.

Men trots allt är den här uppsättningen Joana Mallwitz. Den första kvinnan som dirigerat en opera vid de 100 årsjubilerande Festspelen i Salzburg och en av de få kvinnor som stått på pulten framför Wiener Philharmoniker, den orkester som fram till 1997 inte släppte in kvinnor i sin krets. Hon har kommit dithän inte för att hon är kvinna utan för att hon är en fantastisk musiker – efter att sett den här föreställningen vill jag påstå att hon är en av världens bästa Mozartdirigenter.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 11 augusti

 

COSI FAN TUTTE

opera av Wolgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Joana Mallwitz

Regi: Christof Loy

Scenografi: Johannes Leiacker

Kostym: Barbara Drosin

Ljus: Olaf Winter

Dramaturgi: Niels Nuiten

Solister: Elsa Dreisig (Fiordiligi); Marianne Crebassa (Dorabella); Andrè Schuen (Gugliemo); Bogdan Volkov (Ferrando); Lea Desandre (Despina); Johannes Martin Kränzle (Don Alfonso).

Wiener Staatsopernchor

Wiener Philharmoniker

En mästare vid klaviaturen

 

Salzburger Festspiele, Grosses Festspielhaus 5 augusti

Pianorecital med Gregorij Sokolov

Gregorij Sokolov är utan tvivel en av världens förnämsta pianister och han ger omkring 70 konserter varje säsong över hela världen. Men trots det är han inte speciellt känd för den breda publiken. Han vägrar att sätta sig i en inspelningsstudio utan det som finns är upptagningar från hans konserter. Jag hade förmånen att höra honom i gamla Konserthuset i Malmö för drygt 15 år sedan, dels vid en recital, dels som solist i Mozarts Pianokonsert. Sedan dess har han mig veterligen inte konserterat i vår del av världen, så min förväntan var stor inför hans framträdande i Salzburg vid Festspelen.

Grigorij Sokolov vid flygeln

Och min förväntan infriades med råge. Han var fantastisk 2005 och sedan dess har hans pianospel nått om möjligt än högre höjder av perfektion. På programmet stod fyra polonäser av Chopin, opus 26 i ciss-moll, nr 1 och nr 2, opus 44 i fiss-moll och opus 53 i Ass-dur. Samt Sergej Rachmaninovs Tio preludier opus 23. Till detta inte mindre än sex extranummer med verk av Brahms, Chopin, Scrjabin och Bach.

Vad är det som en skiljer en enastående tolkning från en mera ordinär? Skildrat i mätbara variabler är det inte mycket: några mikrosekunders skillnad här och där, några hundradels decibels skillnad i tonstyrka. Men där ligger storheten hos interpreten, att med hjälp av dessa små variabler skapa mästerverket.

Men det är få, om ens några, tolkningar som ger en sådan insikt i verken som Grigorij Sokolovs. När man väl hör hans analys av musiken är den självklar men det krävs ett enastående intellekt, djup musikalitet och dessutom briljant teknik för att komma fram till denna självklarhet och vidarebefordra den till publiken.

Grigorij Sokolovs anslag är perfekt distinkt och med bred dynamik. Hans pedalbehandling är sparsmakad vilket ställer stora krav på legatospel; det finns ingen pedal som kan skyla misstagen. Naturligtvis besitter han en teknisk virtuositet men detta är en självklarhet för dagens pianister. Sokolovs föredrag är djupt allvarligt, han går långt in i musiken och verkar helt främmande för varje form av publikfrierier. Han skapar inte den mest lättlyssnade musiken men få torde nå upp till hans klass i fråga om musikaliskt djup och estetisk fulländning.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 11 augusti

Femton år med Rigoletto

 

På fredag är det premiär på Opera Hedeland, den stora amfiteatern strax utanför Roskilde på Själland. Årets opera är Rigoletto av Giuseppe Verdi, en av de mest kända och älskade verken i operalitteraturen. Titelrollen sjungs av barytonen Fredrik Zetterström. Om någon svensk förtjänar beteckningen Mr Rigoletto (eller snarare Signor Rigoletto) är det han. Han rolldebuterade 2006 och sedan dess sjungit den i otaliga uppsättningar, senast i Oslo. I hans omfattande repertoar har Rigoletto en framträdande plats, kanske den roll han har sjungit mest.

Vad har han att berätta om uppsättningen på Opera Hedeland?

-Det är en avskalad version, mycket trogen Verdis original, Den lägger inte till egna tankar eller tolkar om budskapet utan sätter fokus på relationerna mellan de olika figurerna. Visst handlar det om maktspel, översitteri och kvinnoförtryck men det är spelet mellan de olika karaktärerna som är huvudsaken. Där har regissören Tobias Theorell, som tidigare har gjort flera rosade uppsättningar på Opera Hedeland, träffat absolut rätt.

Sångarlaget består också av starka kort. Den danska tenorstjärnan Peter Lodahl sjunger Hertigen och tyska Marie Heeschen sjunger Gilda. Rúni Brattaberg från Färöarna fick med kort varsel kasta sig in i rollen som Sparafucile.

Dirigent är Henrik Schaefer och orkestern är sammansatt av etablerade musiker från de stora danska symfoniorkestrarna.

Men åter till Fredrik Zetterström i titelrollen. Ska man tycka synd om Rigoletto eller har han sig själv att skylla?

-Man ska absolut tycka synd om Rigoletto. Han har sitt lyte, han är allas driftkucku och hans enda vapen är en giftig tunga. Kärleken till dottern Gilda är hans svaga punkt, för henne är han beredd att göra allt och så blir det att hans förbannelse mot de andra träffar honom själv.

Är Rigoletto din favoritroll?

-Jag har många favoriter. Inte bara operorna från romantiken utan även modernare verk, Karol Szymanowskis Kung Roger och Aribert Reimanns Lear, för att bara nämna några. Men det har blivit mycket italiensk romantik, främst Puccini och Verdi.

Inte Wagner?

-Jag har sjungit mycket Wagner, nu senast Vandraren i Sigfrid i en streamad föreställning från Göteborgsoperan. Men det inget jag satsar stort på.

Och vad är planerna efter Hedeland?

-Jag tänker fortsätta i Stockholm vid Folkoperan men det blir säkert många engagemang på andra ställen också.

Coronainfluensan satte ju en effektiv broms för de flesta evenemang i Sverige. Hur drabbade det dig?

Yrkesmässigt inte så mycket, jag har haft nästan fullt upp. Men personligt desto mer. Jag blev svårt sjuk och fick läggas in på sjukhus. Läkarna var rädda att lungorna skulle ta stryk. Men som tur är klarade jag mig utan följder.

 

RIGOLETTO PÅ OPERA HEDELAND

Regi: Tobias Theorell

Dirigent: Henrik Schaefer

Scenografi och kostym: Magdalena Åberg

Ljus: Clement Irbil

Solister: Fredrik Zetterström (Rigoletto); Peter Lodahl (Hertigen av Mantua); Marie Heeschen (Gilda); Rúni Brattberg (Sparafucile); Ingeborg Børch (Maddalena och Giovanna); Lucas Bruun de Neergaard (Monterone); Lasse Bach (Ceprano); Rasmus Jupin (Borsa); William J Pedersen (Manullo); Marie Dresig (Contessa och en page).

Premiär: 6 augusti, ytterligare föreställningar 13 och 14 augusti