En spegel av vår vidriga tid

Människans ensamhet är ett evigt tema för de sköna konsterna, om möjligt än mer aktuellt än någonsin i Coronans tid när faran i närhet till andra ständigt emfaseras och avståndstagandet blir en dygd.

Så blir det en tidsspegel när Hamburgoperan i ett svep visar två visioner av ensamheten i två korta operor: Pierrot Lunaire av Arnold Schönberg och La voix humaine av Francis Poulenc.

Schönbergs opera bygger på tre gånger sju dikter av den belgiske författaren Albert Giraud.

Hans Pierrot Lunaire (den mångalne Pierrot) är en personifikation av den självupptagna sönderslitna nutidsmänniskan: både oskyldigt barn och samvetslös desperado, både en individ av kött och blod och en endimensionell robot, både en vänlig clown och en djävul.

Luis August Krawen fångar i rent vidunderliga animationer och strikt regi denna paradox, detta ordnade kaos där individen avhumaniseras och skönheten finns endast i naturen. Sångarna sätts åt sidan, de blir kommentatorer till bildspelet.

Schönberg skrev verket 1912 i en fri atonal stil, inte den tolvton som han kom att använda senare. Han lånade meter och uttryckssätt från den dåtida tyska kabarén med en ”sprechstimme” (talsång) och en liten instrumentalensemble. Vid det här framförandet delades sångstämman upp på tre sopraner: Anja Silja, Nicole Chevalier och Marie-Dominique Ryckmanns. Inte perfekt tonskönt men oerhört expressivt – helt i linje med kompositörens intentioner. Dirigenten Kent Naganos ledning av sångarna och orkesterseptetten var mer än föredömlig i sin timing och musikalitet.

Om möjligt än mer perfekt var Nagano i orkestersatsen i Poulencs La voix humaine men han övertrumfades av solisten Kerstin Avemo. Hennes tolkning hade absolut allt man kan begära; sceniskt utomordentlig, välkontrollerad med sparsam gestik, musikaliskt utsökt med övertonsrik vacker sopran, med rent underbar intensitet och oceaner av känsla. Man inte bara såg och hörde hennes förtvivlan, hennes ensamhet och hennes sorg, man kände den med alla sinnen. Det var vackert, det var gripande, det var rent fantastiskt.

Som helhet blev denna operakväll en upplevelse utöver det vanliga, väl värd besväret och riskerna med resan i denna farsotens tid.

Foto: Brinkhoff/Mögenburg

 

Denna recension är också publicerad i web-tidningen Capriccio (capriccio.se)

 

Staatsoper Hamburg

Arnold Schönberg: Pierrot Lunaire

Francis Poulenc: La voix humaine

Dirigent: Kent Nagano

Solister: Anja Silja, Nicole Chevalier, Marie-Dominique Ryckmanns (Pierrot Lunaire); Kerstin Avemo (La voix humaine)

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Premiär 11 oktober 2020

Var fanns feminismen?

För en dryg vecka sedan var jag och såg Malmö Operas turnéversion av Mozarts Cosí fan tutte, eller Cosí fan tutti som den kallas i den här versionen. Turnén går över nästan hela Skåne med en längre sejour på Verkstan på Malmö Opera. Man brukar göra sådana här turnéer åtminstone en gång per spelår, ett utmärkt sätt att nå publiken i de mindre orterna; trots allt är det förenat med en hel del besvär och tidsåtgång att ta sig tur och retur Malmö med kollektivtrafik för att bevista en kvällsföreställning.

Martina Jarminder recenserade uppsättningen efter premiären i Trelleborg, så jag ska inte här gå in på en massa detaljer om utförandet. Men jag vill ändå resa ett par frågetecken om bearbetningen. Det presenteras som ett verk av ”den där Mozart” som nu har en feministisk touche. Jag är kanske lite trög i huvudet men det enda jag kunde uppfatta av feminism var att de två kvinnliga gestalterna från början var medvetna om männens avsikter men ändå spelade med. Egentligen förändrar detta inte verkets budskap där både männen och kvinnorna framställs som ganska slarviga med moralen.

Och jag kan inte förstå vitsen med att dialogen skrivits om till förment ungdomligt talspråk – det kan inte sägas öka tillgängligheten. Däremot måste man berömma Bo Wannefors musikaliska bearbetning och den välspelande instrumentalkvartetten.