Högkultur för unga öron

Foto: Katja Tauberman

En opera – visserligen en kort enaktare men ändå en opera – med musik av en av medlemmarna i gruppen Les Six och text av absurdismens mästare Eugène Ionesco. Med en handling som egentligen inte handlar om någonting.

Det låter som en godbit för kulturella finsmakare (eller kultursnobbar) som ser estetiken som ett mål i sig, hjärngymnastik i den högre skolan, Men nu har Operaverkstan i Malmö med sin konstnärliga ledare Maria Sundqvist dragit igång projektet ”Det stora operaäventyret” som riktar sig mor 2 500 elever vid skolor i Skåne. De får en operalektion, de får se operan Ledaren och de får en guidad visning av operahuset. Och att döma av publikreaktionerna vid premiären i torsdags har man än en gång träffat precis rätt.

Om tonsättargruppen Les Six finns det hur mycket som helst att berätta. Den bildades 1920 av Francis Poulenc, Georges Auric, Louis Durey, Arthur Honegger, Darius Milhaud och Germaine Tailleferre som en reaktion mot både Richard Wagner och de franska impressionisterna såsom Debussy och Ravel. Sinsemellan är de ganska olika men deras musik är i huvudsakligen tonal med fäste i fransk senromantik. Germaine Tailleferres musik till Ledaren följer denna linje. Den är lättförståelig och njutbar men inte trallvänlig. Rytmen finns där men är inte särskilt markerad. I uppsättningen i Malmö framförs den av en kvartett med piano, violin, viola och cello; det fungerar utmärkt.

Scenografin är snygg och enkel, ett markant inslag är de masker som barnen i teaterprojektet har tillverkat, ljuset behagligt och de välgjorda kostymerna andas 1950-tal. De medverkande agerar elegant modest och sjunger med skolade röster. Och Ionescos icke-handling följer hans egen maxim: ”Det är inte svaret som ger upplysning, utan frågan.”

För en vuxen blev det en mycket blev det en mycket behaglig miniatyr, kanske ett stycke ”l’art pour l’art” men ändå givande. Det mest frapperande är att Operaverkstan och Maria Sundqvist än en gång har lyckats fånga den ungdomliga publiken med ett verk så långt från Mellons melodiösa enfald och actionfilmernas pang-pang man kan komma.

Nu stoppar coronaviruset den planerade raden av föreställningar men förhoppningsvis minskar smittfaran så småningom så att projektet kan fortsätta.

Denna recension har publicerats även på Skånska Dagbladets kultursidor och på capriccio.se

Norma dränks i grå gyttja

Foto: Hans Jörg Michel

”Fiasko! Fiasko! Ett grovt fiasko”

Utropet kom från Vicenzo Bellini efter premiären på La Scala i Milano på hans opera Norma. Publiken förde oväsen, buade och visslade. Andra föreställningen fick ett vänligare mottagande och kom att följas av ytterligare 43. Sedan dess har Norma hängt kvar på repertoaren i nästan 200 år. Så premiärpublikens reaktioner var nog en aning överdrivna.

Men visst finns det anledning om inte att bua så dock rynka en aning på näsan åt Norma. Handlingen är banal (en brist som den delar med åtskilliga operaintriger) personerna inte särskilt väl utmejslade och musiken föga sparsmakad, enkel i grunden och storvulen i apparitionen. Tretakten är ytterst påtaglig, durackorden står stadiga utan att kryddas av intressanta dissonanser. Melodislingorna är långa, mycket långa.

Trots dessa brister finns det många kvaliteter i verket. (Annars skulle det inte ha hållit sig kvar på repertoaren så länge.) Bellini visar upp sitt stora hantverkskunnande och sin förmåga att elegant förena text och musik. De långa melodislingorna är ställvis förförande vackra och ger utrymme för skickliga sångare att briljera fullt ut.

När nu Hamburgoperan gör en nyproduktion av Norma är det sångarna som blir den stora behållningen. Den lettiska sopranen Marina Rebeka svarar för en rent fantastisk prestation i titelrollen. Dramatiskt perfekt, hon får fram alla sidor i den komplicerade gestalten, och musikaliskt underbar med övertonsrik klangfull sopran, fylld av känslor. Hennes stora aria ”Casta Diva” dränkte salongen i välljud och inlevelse. Hon sekunderas perfekt av Diana Haller som Adalgisa, samma röstläge men med en mörkare timbre. Deras duett i andra akten var ett prov på rent utsökt operakonst. De manliga sångarna når inte upp till samma elyseiska höjder: Liang Li ger förvisso sin Orveso tyngd och värdighet medan rösten fladdrar betänkligt i de högre passagerna hos Marcelo Puentes Pollione.

Tyvärr har både dirigent och regissör gått samman för att banka ner uppsättningen i en grå gyttja. Yona Kim placerar verket i en tidlös nutid i ett ockuperat område någonstans i världen. Personregin verkar vara obefintlig, gestiken undertryckt, det enda markanta dramatiska greppet är att hon låter en del av gestalterna stå med vitt papper i munnen. Scenografen Christian Schmidt låter handlingen utspelas i två plåtcontainrar och det bleka ljuset och Falk Bauers brungråsmutsiga kostymer skapar ett intyck av fångläger. Men trots den mörka handlingen lever ju lever ju operan Norma mycket på exotismen i tid och rum – och på den melodiska skönheten. När så dirigenten Matteo Beltrami rättar in sig i ledet och på något sätt tonar ner denna till förmån för en monoton jämn takt utan rubaton och tvättar bort glansen i melodiken, då försvinner större delen av verkets tjusning. Och publikens kraftiga bu-rop mot regissör och produktionsteam kändes fullt berättigade.

 

NORMA

opera av Vincenzo Bellini med libretto av Felice Romani

Dirigent: Matteo Beltrami

Regi: Yona Kim

Scenografi: Christian Schmidt

Kostym: Falk Bauer

Ljus: Reinhard Traub

Dramaturgi: Angela Beurle

I rollerna: Norma – Marina Rebeka; Pollione – Marcelo Puente; Adalgisa – Diana Haller; Orveso – Liang Li; Clotilde – Gabriele Rossmanith; Flavio – Dongwan Kang

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg; kormästare: Eberhard Friedrich

Nyproduktion med premiär 8 mars på Hamburgoperan