”We are not amused”

Cupido – Kristine Nowlain; Juno – Maria Streiffert; Minerva – Naja Mondrad Hansen; Jupiter – Loa Falkman; Thalia – Marianne Mörck; Diana – Klara Ek..
Foto: Mats Bäcker

Det kunde ha blivit en toppenuppsättning. Vacker och välgjord scenografi, tjusiga kostymer, en ensemble fylld av skickliga och rutinerade sångare, läckra dansnummer och som grund en av världens mest älskade operetter, Offenbachs första stora succé som allt sedan premiären 1858 lockat och hänfört enorma publikskaror.

Men så blev det inte. Efter första akten av Malmö Operas uppsättning av Orfeus i underjorden var frågan: Kan det här bli något? Trots alla longörer som osökt förde tanken mot Stalins ryska ordspråk ”Jag ser att kon kalvar men var är kalven?” fanns det hopp om ett accelerando mot ett explosivt slut. Icke sa Nicke. Andra akten inleddes med lång uddlös monolog av Kerberos, underjordens vakthund om behovet av lyktstolpar i antikens helvete, följt av lite ointressant småsnusk och som avslutning en rejäl dos kalsonghumor. Det blev buskis, inte ädelbuskis utan klumpig råbuskis som bara saknade en riktig brakare för att bli fulländad. En passande efterskrift är ett yttrande av en annan avliden potentat, Englands drottning Victoria: ”We are not amused”.

Jupiter – Loa Falkman; Vän av lag och ordning – Rickard Söderberg
Foto: Mats Bäcker

Det är verkligen synd att helhetsintrycket blir så här. Det finns många guldkorn i uppsättningen, många ambitioner, mycket gott artisteri men det tas inte tillvara. Eir Inderhaug gör en förtjusande Eurydike med livlig charm, Conny Thimanders Merkurius vittnar om stor kapacitet och Kristine Nowlains lilla Cupido ger löften om kommande stordåd, för att nämna bara några.

Beundransvärt är också Andreas T Olssons översättning och manusbearbetning: eleganta ordlekar och halsbrytande rim som i mycket för tankarna till de klassiska studentspexen.

Eurydike – Eir Inderhaug; Orfeus – Martin Vanberg.
Foto: Mats Bäcker

Men var finns sältan? Operachefen Michael Bojesen lovar i sitt förord i programbladet ”en uppdaterad version av Orfeus i underjorden med igenkänning av senare års händelser i svenskt kultur- och nöjesliv”. Det kan kanske stämma om man räknar in några passager om twitter, några slängar mot den så kallade kulturprofilen, en ramsa om #me too och slutet där Eurydike levererar sin självständighetsförklaring. Men trots allt känns det ganska pliktskyldigt påklistrat och av någon anledning har regissören missat att använda figuren Vän av ordning (Opinion Publique som han heter i originalet), förtjänstfullt spelad av Rickard Söderberg, att stänka etter omkring sig. Det skulle ha kunnat liva upp det hela – nu blir han bara en allmänt ointressant missnöjd Svenne.

Dessutom hade det kanske varit ett plus om man utnyttjat Eir Underhaugs engagemang mot sexismen i operavärlden som hon tog upp flera år före #me too. Det hade givit större tyngd åt hennes ”revolution”.

Malmö ska återerövra platsen som ”operetternas stad” hette det i förhandskommentarerna. Det kan man säkert göra med tanke på att operetten kommit helt i skymundan för musikalen. Men då gäller det att städa undan långtråkighetens damm och låta guldkornen lysa.

 

ORFEUS I UNDERJORDEN

operett av Jacques Offenbach med libretto av Crémieux och Halévy i bearbetning och översättning av Anders T Olsson

Dirigent: Tobias Ringborg

Regi: Elisabeth Linton

Scenografi: Julia Hansen

Ljus: Ulrik Gad

Kostym: Anja Vang Kragh

Koreografi: Miles Hoare

Medverkande: Loa Falkman, Eir Inderhaug, Rickard Söderberg, Richard Hamrin, Martin Vanberg, Maria Streijffert, Conny Thimander, Marianne Mörck med flera

Malmö Operakör; kormästare: André Kellinghaus

Malmö Operaorkester

Premiär 14 februari 2020 på Malmö Opera