Det kom ett brev ….

… till Skånska Dagbladets kulturredaktion, Eftersom det gällde min recension av ”När då då” på Helsingborgs Stadsteater publicerar jag det även här. Ursprungligen var det publicerat på SkD:s kultursida 26 november:

Jag är operasångerska och medverkar just nu i barnoperan ”När då då” på Helsingborgs stadsteater. Jag läser sällan recensioner och kommentera har jag aldrig gjort men jag blev ärligt upprymd över den möjlighet Lars Erik Larsson genom sin recension ger oss att diskutera operakonst, i synnerhet barnoperakonst och vanliga missförstånd runt denna.

En vanlig uppfattning om barnopera är att det inte ställs lika höga krav på en sådan produktion som på vuxenopera. Jag har lång erfarenhet av bådadera och kan säga att detta ej stämmer.På den nivå som jag arbetar ställs det lika seriösa och ambitiösa krav. Ingenting kan ”hamsas” ihop. Kompositörer, regissörer etc vågar tala med barn ur ett framtidsvisionärt perspektiv. De tror högt om barns förmåga till ett öppet sinne och vill öppna för fler perspektiv än de självklara.

Att musik alltid ska vara melodiös är ingen regel eller norm. Särskilt inte för ett barn som är mer av ett oskrivet blad. Att ge dem chansen att bilda sig en uppfattning är det finaste en vuxen kan ge. Ett ömsesidigt konstnärligt förtroende.

Vad är det som säger att ett litet barn inte tycker att rytmik är kul och intressant? Hur kan vi vuxna veta detta om barnet inte ”utsätts för det”, utan endast får lära känna våra fina, kända melodiösa barnsånger. Jag tror på dessa barns kapacitet!

I denna föreställning är slagverkstämman ofta central då kompositören är slagverkaren Niklas Brommare. Här är inte bara Bobo och hennes gosedjur huvudpersoner utan även ett stort instrument med många coola klanger och oändliga källor till ljud och effekter. Att ”hamra” på ett sådant komplext instrument kräver år av övning och tålamod Tänk om det sitter barn i publiken som drabbas av lust att försöka bli slagverkare! Inte ska vi då förminska både barnets drömmar eller den vuxne slagverkarens virtuositet i föreställningen genom att använda ordet ”hamra”!

Jag blir full i skratt när jag läser ”varför fjanta till det så till den mildaste grad med hopp och skrik, konstlad replikföring, möbler i dubbel skala, madrassmönster på allt…”

1. Barn hoppar och skriker ofta, vi porträtterar barn. Det är jättekul, jag minns det från min egen tid som barn!

2. Skådespelare väljer ofta att närma sig text på olika sätt med olika teknik. Variation är så kul!

3. När jag var liten såg alla möbler jättestora ut. Möblernas storlek i föreställningen är ett i min mening begåvat tilltag för att skapa en optisk illusion. Tänk vad skoj även för vuxna med en liten déjà vu!

4. ”Madrassmönster på allt”. Någon har med kärlek projicerat sin estetik på verket. Vad roligt att få ta del av en annan människas perspektiv!

Smaken är som baken, ej ihoplimmad. Lars Erik gillade inte vår föreställning vilket såklart är helt i sin ordning. Jag är glad om han och jag kan bidra till att visa att det finns minst två sidor vad gäller diskussion om konst. Något jag kan prata om i evighet med stort intresse.

Hässleholms operettförening vidgade mina vyer som ung. Tack! Nu har jag sjungit som solist på Sveriges nationalscen i 7 år.

Ni öppnade mitt sinne och jag sköt iväg som en guttaperka ut i operans värld.

Barn och deras vuxna: Det finns en hel värld av klanger, dikter och prosa, harmonier, känslor där ute som barnet ska ha tolkningsföreträde till. Låt inte en vuxen begränsa er!

Vivianne Holmberg, operasångare

 

Först och främst: jag blev mycket glad över att någon har läst min recension och reagerar på den, speciellt att det är någon från den produktion jag har haft åsikter om.
Det verkar som om Vivianne Holmberg har ungefär samma åsikt som jag om att man ska ta kultur för barn på allvar och att man måste ställa minst lika höga konstnärliga krav på en opera för barn som en för vuxna. Skillnaden mellan våra åsikter är att jag inte anser att ”När då då” inte uppfyller de kraven. Den präglas alltför mycket av statstelevisionens klapp och klang-mentalitet, det vill säga vuxnas föreställningar om vad som roar barn. Risken med sådana uppsättningar är att målgruppen – juniormedborgarna – sitter och önskar att de vore någon annanstans medan välmenande vårdare och anhöriga blir alldeles till sig av förtjusning.
Här i Skåne har vi varit lyckligt lottade med högklassiga operaföreställningar för den yngre publiken. Främst kanske med Maria Sundqvist och Operaverkstans produktioner men också med Höörsoperans gedigna uppsättningar som dessutom har solister av yngre årgångar. Samt åtskilliga föreställningar för barn och unga på Malmö Operas stora scen och på Operaen i Köpenhamn. Och den konstnärliga höjd som dessa har visat når inte ”När då då” upp till.
Lars-Erik Larsson