Storartat – och mer än så

Foto: Monika Rittershaus

SZENEN AUS GOETHES FAUST

Verk i tre delar för solostämmor, kör och orkester av Robert Schumann till texter av Johann Wolfgang Goethe

Dirigent: Kent Nagano

Inscenering, och scenografi: Achim Freyer

Kostym: Amanda Freyer

Ljus: Sebastian Alphons

Medverkande: Christian Gerhaher, Christina Gansch, Franz-Josef Selig, Norea Son, Norbert Ernst, Renate Spingler, Katja Pieweck, Alexander Roslavets

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg, Hamburger Alsterspatzen; körmästare: Eberhard Friedrich

Premiär på Staatsoper Hamburg 28 oktober; sedd föreställning: 14 november

Robert Schumanns ”Szenen aus Goethes Faust” är ett verk som sällan uppförs trots den fascinerande blandningen av medeltida mysticism och romantisk symbolik. Verket kräver mycket av solister, kör dirigent och är svårt att definiera: är det ett oratorium eller en opera? Dessutom ställer Schumanns val av scener ur Goethes mastodontverk till problem. Medan andra kompositörer som inspirerats av verket, exempelvis Charles Gonoud , fokuserar på dramats mörka delar, Fausts förödande kärlek till Gretchen och pakten med Mefistofeles, så riktar Schumann in sig på epilogen i himmelriket och dragkampen om Fausts själ och vägen mot frid och förlåtelse. Det är sublimt, intelligent – och vidrigt svårt att illustrera på scen.

Christina Gansch – en vidunderlig Gretchen
Foto: Monika Rittershaus

Men Achim Freyer har med sin stora kunskap och eoner av erfarenhet – han var länge en av de tongivande i kretsen kring Bertolt Brecht – i sin inscenering lyckats behålla magiken i Goethes dikt och samtidigt ge spelrum för Schumanns högstämda musik. Han placerar orkestern, de två körerna och merparten av solisterna på scenen bakom ett halvgenomskinligt draperi. Framför detta står en halshuggen och hårt beskuren kopia av Caspar David Friedrichs målning Vandraren ovan dimmorna (som för övrigt finns i Kunsthalle Hamburg) och därifrån låter han huvudpersonen framträda. På scengolvet ligger föremål, många med anknytning till Frimurarnas symbolvärld: dödskallen, vinkelhaken, passaren, triangeln och korset. Frimurarsymboliken används också för att skildra transformationen: svartklädd läggs Faust i en kista, vitklädd reser han sig som Dr Marianus ur den. Tempot är lugnt, agerandet återhållet. Det är ingen opera men samtidigt mycket mer än ett oratorium.

Kent Naganos ledning är precis och mycket stram, orkesterstämman sköts perfekt och klangen i de två körerna är rent utsökt (en självklarhet med Eberhard Friedrich som kormästare).

Solisterna är mer än imponerande. Barytonen Christian Gehahers interpretation är totalt gränslös. Ställvis låter han texten dominera, rösten blir en bärare av budskapet, ställvis blommar han ut i musikaliskt underbar lyrik, ställvis dundrar han i det låga registret. Christina Gansch sjunger Gretchen med ljuv känslofull sopran, men kan också låta rösten hårdna i sina övriga roller. I scenen där Gretchen ber i kyrkan, plågad av skuld över att ha dödat sitt barn är hon nära den absoluta konstnärliga fulländningen, en rent enastående prestation.

Franz-Josef Selig lägger sammet över sin imponerande bas och kryddar den med mycket ironi i rollen som Mephistofeles – en djävul det är lätt att tycka om och bli förledd av och Norbert Ernst slösar med sin eleganta och välartikulerade tenor i alla sina roller.

Achim Freyers uppsättning bjuder på mycket men ställer också stora krav på publiken. Det blir ingen avkoppling efter en lång arbetsfylld dag, hjärnan tvingas arbeta för fullt för att följa med i syntesen mellan Goethes och Freyers tankevärld. Men den konstnärliga upplevelsen är värd allt besvär.

Den magnifika slutscenen.
Foto: Monika Rittershaus

 

Fotnot: Faust är i grunden en historisk person: den tyske magiken och astrologen Johann Faust som levde 1480 – 1539. Efter hans död uppstod flera sägner om honom, bland annat att han skulle ha sålt sin själ till Djävulen. Litterärt kom det temat först att användas av den brittiske författaren Christopher Marlowe som 1588 skrev dramat ”Doctor Faustus”. Detta ligger till grund för Johann Wolfgang Goethes versepos Faust I och Faust II.