Höga berg och djupa dalar

Skelett, skelett.skelett. Och ett energiskt maskineri
Foto: Malin Arnesson

Så var det då äntligen dags för opera på Malmö Operas stora scen. Fullsatt vid premiären och förväntningarna var stora: en av operalitteraturens mest skimrande pärlor, kända solister och ett internationellt välmeriterat konstnärligt team med Olivier Py i spetsen. Förhandsuppgifterna utlovade något extraordinärt både sceniskt och musikaliskt men efter premiären radar frågetecknen upp sig.

Döden, eller rättare sagt sjukdomen och den väntande döden är ett bärande tema i La Traviata. Olivier Py emfaserar detta genom att blanda in ”Dia de los muertos”, det mexikanska firandet av de dödas dag i handlingen. Det vimlar av dödskallesminkningar och skelett och han låter skeendet präglas av den karnevalsstämning som hör samman med det mexikanska firandet. Så även scenografin som i mångt och mycket blir en ren orgie i tivoliliknande maskiner och ljuseffekter. Om smak ska man inte diskutera och visst är det ögonfägnande och ställvis även medryckande men mycket känns påklistrat. Verdis opera handlar inte bara om sjukdom och död utan främst om svek, passion och inte minst en kvinnas utsatthet i en mansdominerad värld. Endast i en scen känns den mexikanska accenten fullt berättigad: när Döden i en stum dans cirklar runt Violetta. Och rent förvirrande blir den när den skelettsminkande kören beskriver sig som tjurfäktande zigenare.

Dirigenten Rafael Payare fastnar även han i karnevalsspåret; stundtals låter han kören gasta på för fullt ackompanjerad av en orkester med alltför mycket mässing. Men han kan även vara noggrann och nyanserad i stödet till solisterna och han håller föreställningen i ett friskt bra tempo även om man kan vara tveksam till de applådtiggande pauserna.

Också i solisternas prestationer finns allt från höga berg till djupa dalar. Patricia Petibon gör Violetta med utsökt agerande där hon fångar gestaltens breda känsloregister: kärlek och förtvivlan, arrogans och resignation. Och i hennes välkontrollerade sopran speglas allt detta från skärande vrede till rent ljuvliga pianissimopassager.

Raka motsatsen är Bülent Bezdüz som Alfredo Germont. Det är ingen individ, knappast en karaktär med ett nästan bisarrt rörelseschema och en visserligen tonsäker men ack så svag och glanslös röst.

Stort skådespeleri och stor sångkonst visar Davide Damiani i rollen som Giorgio Germont. Med sin bäriga baryton målar han upp ett perfekt porträtt av en av operalitteraturens värsta fähundar, en egoistisk gubbjävel som använder moral och heder som ursäkt och korset som knölpåk. Det känns nästan synd att denna vidriga individ har begåvats med en av operans vackraste barytonarior ”Di Provenza il mar”, som Davide Damiani levererar i en utomordentlig tolkning.

De mindre rollerna förvaltas genomgående mycket väl även om Olivier Py låter dem bli mer karaktärer än människor. Särskilt måste man framhålla Ellika Ström som Annina och Jakob Högström som baron Douphol,

Sammantaget: det är knappt en tavelträff som Malmö Opera har åstadkommit med den här uppsättningen. Visst kan man gå och se den för att njuta av några bra rollprestationer och för att roas av skeletten på scenen och det grälla maskineriet. Men någon bra konstnärlig helhet är det inte.

Baksidan av den ”romantiska” tuberkulosen. Per Fernesten som Dr Grenvil och Patricia Petibon som Violetta.
Foto: Malin Arnesson

 

LA TRAVIATA

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas d.y:s skådespel Kameliadamen

Regi: Olivier Py

Dirigent: Rafael Payare

Scenografi och kostym: Pierre André Weitz

Ljus: Bertrand Killy

Koreografi: Daniel Izzo

Medverkande: Patricia Petibon, Bülent Bezdüz, Davide Damiani, Emma Lyrén, Jakob Högström med flera

Dansare från Tivoli Ballet Teater

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Premiär 17 november på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 19 november