GEWANDHAUSORCHESTER LEIPZIG

Dirigent: Andris Nelsons

Solist: Håkan Hardenberger, trumpet

Bernd Alois Zimmermann: Nobody knows de trouble I see, för trumpet och jazzorkester

Gustav Mahler: Symfoni nr 5 i ciss-moll

Malmö Live Konserthus 11 november

”Storfrämmat” sade man i min östgötska hembygd när man fick gäster utöver de vanliga. Och i torsdags var det storfrämmat på Malmö Live. Gewandhausorchester Leipzig, en av Europas förnämsta orkestrar och dessutom en av de äldsta med anor från mitten av 1400-talet (där slås den dock av danska Det Kongelige kapel som har ett tiotal år längre historia). Orkestern har under sin långa tillvaro uruppfört verk av åtskilliga av de största kompositörerna: Beethoven, Wagner och Brahms bara för att nämna några. Nu framträdde den med sin nye Kapellmeister Andris Nelsons och som grädde på moset var en av Malmös stora musiknamn Håkan Hardenberger trumpetsolist. Sådana gäster lockar Malmöpubliken, konsertsalen var fullsatt intill sista plats.

Konserten inleddes med Bernd Alois Zimmermanns ”Nobody knows de trouble I see”. Zimmermann var en tonsättare med brett register, kanske mest känd i Sverige för sin opera ”Die Soldaten”. Han skrev i en mängd olika stilar: neoklassicism, atonalt men även tolvton men gav sig även på jazzen, vilket den här trumpetkonserten visar. Och visst har den tydlig jazzinfluens men inte med bästa vilja i världen kan man kalla det för jazz, snarare melodisk atonalitet med mängder av intressanta passager. Men rytmen är mestadels för svag, synkoperna bara antydda och de blå tonerna lyser mest med sin frånvaro utom i finalen som är ett direkt citat av av den gamla spiritualen. Däremot kräver soliststämman en trumpetare i världsklass och Håkan Hardenberger fick verkligen visa upp sin utomordentliga skicklighet och djupa musikalitet.

Efter paus var det så dags för konsertens huvudnummer: Gustav Mahlers Symfoni nr 5. Verket är en av Mahlers mest älskade symfonier, särskilt fjärde satsens Adagietto kan sägas nästan vara var mans egendom. Och trots den komplicerade satstekniken och den bastanta längden – den är en bra bit över en timme – så är den ovanlig lättlyssnad för att vara av Mahler; den är kraftfull och i grunden livsbejakande.

Framförandet var rent magnifikt. Den stora orkestern (jag försökte räkna och kom fram till ungefär 120 musiker) hade en enastående klang med både oerhörd tyngd och eterisk lätthet och en fullkomlig precision. Andris Nelsons var mycket energisk, hela tiden låg han bråkdelen av en sekund före musikerna; han emfaserade första satsens tyngd, det furiösa i andra satsen, scherzots elegans, adagiettots skira skönhet och finalens kraft; ett skolboksexempel på hur man ska tolka Mahler.

Men som en liten randanmärkning: jag saknade ironin, det antydda åsneskriet, den intellektuella dualismen. Nu har femte symfonin ganska lite av de varorna så förmodligen var Andris Nelsons tolkning även i det fallet korrekt.

I vart fall hamnar den här konserten på den ganska korta listan av evenemang på Malmö Live som kommer att stanna i minnet.