FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre-Augustin de Beaumarchais komedi

Dirigent: Alexis Kossenko

Regi: Elisa Kragerup/Anne Fugl

Scenografi och kostym: Steffen Aarfing

Ljus: Ulrik Gad

Koreografi: Signe Fabricius

Dramaturgi: Nila Parly

Solister: Simon Duus, Sofie Elkjær Jensen, Palle Knudsen, Sine Bundgaard, Kari Dahl Jensen, Johanne Bock, Morten Staugaard, Renate Ekerhovd med flera

Det Kongelige Operakor, kormästare Steven Moore; Concerto Copenhagen, konsertmästare Fredrik Frohm; vid cembalon: Marcus Mohlin

Repremiär på Det Kongelige, Gamle Scene den 15 september

För två och ett halvt år sedan, februari 2016 var det premiär på Det Kongelige för Elsa Kragerups uppsättning av Figaros bröllop. Och i lördags var det dags för repremiär på Gamle Scene. Anne Fugl har varsamt sett över uppsättningen, dirigenten och orkestern är utbytt, liksom flera av solisterna. Men det mesta är lyckligtvis sig likt.

Just orkesterbytet är värt en diskussion. I den förra uppsättningen höll dirigenten Andreas Spering och Det Kongelige Kapel föreställningen i ett fast wienklassicistiskt grepp. Nu flyttar Alexis Kossenko och Concerto Copenhagen med sina sensträngade instrument föreställningen mot gränslandet till barocken, mer Haydn än Mozart. För sångarna är det i stort en fördel, de kan ta mer plats och nyanserna blir än tydligare och förmodligen blir tidstrogenheten bättre. Men som helhet landar en sådan diskussion i knappologi.

Huvudfrågan efter premiären var huruvida man kan spela Figaros bröllop, denna eleganta rokokoopera, som fars eller rättare sagt ren buskteater med kalsonghumor, tasksparkar och ett övermått av tvetydig gestik. Det visade sig att det kunde man mycket väl. Om man gör det med kärlek till originalet, trots allt behåller elegansen, inte försöker ändra libretton till någon slätstruken nutidshistoria och ser till att det musikaliska utförandet, både instrumentellt och sångligt håller sig på högsta nivå samt befolkar scenen med mycket skickliga aktörer, då får man göra så. Och det ursprungliga budskapet, kritiken mot överklassen som det uttrycks i de Beaumarchais skådespel blir faktiskt tydligare än i en klassisk uppsättning med tidstrogna dräkter. Och trots att man skruvat upp tempot och tagit ut svängarna än mer vid repremiären så håller uppsättningen otroligt väl.

Flera av solisterna är kvar från tidigare: Palle Knudsen buffliga välsjungna Almaviva, Sine Bundgaard som grevinnan och Morten Staugaard med sin mycket välgjorda Bartolo. Sofie Elkjær Jensen är ny som Susanna, glittrande i sången och med härligt utspel, Simon Duus gör en Figaro med sans och förnuft och Kari Dahl Nielsen, elev på Operaakademiet, skapar en rent underbar Cherubino, enastående i sin valpighet och med sopran som ger löften om kommande stordåd.

Den som missade uppsättningen förra omgången rekommenderas att ta sig Det Kongelige vid Kongens Nytorv för att se opera när den är som bäst – en föreställning för både nybörjare och habituéer.