Nödvändigt nyskapande

Foto: Søren Meisner.

STØV

opera med musik av Peter Kohlmetz Møller och libretto av Neill Cardinal Furio

Inscenering: Jesper Pedersen

Scenografi: Kristian Knudsen

Kostym: Lise Kitten och Line Bech

Ljus: Mikkel Jensen

Medverkande: Nina Sveistrup Clausen, sopran; Svend E Kristensen, dockhanterare och koncept

Gästspel av Sew Flunk Fury Wit på Skuespilhuset i Köpenhamn den 7 april

 

Det går inte att komma från en ödeläggelse av jorden, förr eller senare väntar den totala miljökatastrofen. Vad händer då med människorna? Förintelse, eller finns det ett liv efteråt?

Operan, eller snarare det musikdramatiska verket Støv får in hopp och skönhet i det post-apokalyptiska skräckscenariot. Det är en kort föreställning, en timme och en kvart, men den suger musten ur åskådaren, efteråt virvlar skallen av intryck – och frågor.

Det är nyskapande musikteater på ett sätt som åtminstone jag inte har sett tidigare: besättningen är liten: en väl skolad sopran, Nina Svelstrup Clausen, och en mestadels tyst skuggfigur, Svend E Kristensen, som hanterar fem dockor i fullstorlek. Musiken är egentligen ganska banal med blandning av klassisk romantisk opera, moderna ballader, spår av jazz, funk och en liten gnutta hip-hop. Även Neill Cardinal Furios libretto är banalt: sångtexter med meter och ordval som vore de hämtade ur en populär artists ”song book”, interfolierade med radiobudskap från myndigheterna där katastrofen torrt konstateras samtidigt som de uppmanar till lugn och besinning.

Men när dessa banaliteter får ackompanjera händelserna på scenen blir det en reaktion som slår hårt i medvetandet. Hopvikta lumphögar förvandlas till dockor i mänsklig storlek och i händerna på den enastående dockföraren (heter det så, på engelska är uttycket ”puppeteer”?) får liv och uttrycker vissa spår av glädje men mest sorg och förtvivlan och även hat: i en rent förskräcklig scen lynchas en docka med mörk hy och fridsamt förvånat ansiktsuttryck. Det är lätt för en erfaren åskådare att värja sig mot högbrynt avancerad estetik men mot äkta banalitet och äkta mänskliga känslor står man sig slätt. Lika verkningsfull är avsaknaden av hurtiga utrop av miljötänkande och av moraliserande maningar; budskapet bärs fram av verket i sig, musiken, texterna, handlingen på scenen: så här djävligt är det och så här djävligt blir det. Du kan inte göra något åt det.

Støv är ett verk av gruppen Sew Flunk Fury Wit. Den skapades 2013 av Svend E Kristensen och arbetar kollektivt med en ny typ av musikdramatik. För att citera dem själva: ”Gennem en hybrid af scenekunstneriske former udfordres de vante genrer og aktuelle emner bliver taget op til en stærk visuel og poetisk bearbejdning.” Stora ord och höga löften men en uppsättning som Støv visar att de uppfyller sina egna krav.

Och en sådan här uppsättning ställer också frågan: Är inte det här den form av nyskapande som kan föra operakonsten vidare? I dag matas vi i operapubliken med mängder av mer eller mindre lyckade försök till omstöpningar av gamla verk. Ibland kan det vara nöjsamt, ibland tankeväckande men trots allt, det är verk skapade långt före vår födelse och ofta baserade på ännu äldre tankegods. En Pucciniopera blir inte modern bara för att man klär ut huvudrollsinnehavarna i jeans och t-shirt och låter hjälten köra motorcykel. I bästa fall kan en neutral scenografi och dito kostym destillera de eviga tankar och frågeställningar som finns i de verk som motstått gnagandet av tidens tand men det är tveksamt om de för musikdramatiken framåt.

Jag säger inte att Sew Flunk Fury Wit sitter inne med nyckeln till ett allmängiltigt recept. Men gruppen visar på en väg till nyskapande, förhoppningsvis en av många. Men det krävs fler sådana nytänkare och framför allt fler institutioner, både offentliga och privata som vågar ge plats för dem. Annars blir det svårt för operakonsten att tvätta bort stämpeln av museal mossighet.

Den här recensionen var publicerad på Skånska Dabladets kultursida den 10 april