Rigoletto goes #metoo

Alexey Tatarintsev som Hertigen, omgiven av sina hejdukar,Malmö Operakörs herrar
Foto: Malin Arnesson

Regissörer brukar ha en avsikt med sina uppsättningar. Efter ridåfallet vid premiären av Kasper Holtens uppsättning av Verdis Rigoletto på Malmö Opera var jag en aning brydd: vad ville han säga? Det var Rigoletto rakt upp och ner, inga nya vinklar, inga undertoner. Varför, varför?

Sedan, efter att ha läst hans lilla essä i programmet rätades en del av frågetecknen ut. Kasper Holten vill få in Rigoletto under #metoo-paraplyet; visa att förtryck av kvinnor och manliga förtryckande fähundar inte är något nytt påfund utan har funnits under alla tider. I och för sig lovvärt men det blir lite av Hasseåtages sketch: ”Det var det jävligaste, det hade jag inte en aaaning om”.

Samtidigt ställer han frågan om det är rätt att sceniskt gestalta övergreppen och placera en prostituerad på scenen. Hans egna svar är att Verdis musik är fylld av en medmänsklighet som ”förhoppningsvis tar oss från ren underhållning till konstens universum och konsten får aldrig värja sig från att skildra den mänskliga existensens mörkaste aspekter.” Vackra ord, men det behövs inte en fulländad estetik för att belysa allsköns mänskliga vidrigheter, däremot kan estetiken hjälpa den svagsynte att få i sig den beska medicinen – och där finns de sköna konsternas berättigande.

Vladislav Sulimsky som Rigoletto
Foto: Malin Arnesson.

Verdi sätter i sin opera fokus på Rigoletto, vanskaplingen, den utstötte vars existens är helt beroende av hertigens gunst. Med hjälp av denna kan han håna och fördöma de andra hertigens rövslickare, och till och med råda över deras liv och död men utan hertigen är han ingenting; det är en maktstruktur som finns idag och har funnits i alla tider. Förutom detta beroende och vanskaplighet har Rigoletto ännu en svag punkt: dottern Gilda som han med alla medel försöker skydda från sin vedervärdiga verklighet.

Kasper Holten har befriat Rigoletto från hans kroppsliga handikapp men ökat på hans andliga, han är hård, hämndgirig och totalt okänslig, dottern har blivit en ägodel, faderskärleken ett mentalt, nästan incestuöst maktmissbruk. Man kan inte tycka synd om Rigoletto, han har själv bäddat för det fasansfulla slutet. Vladim Sulimskys gestaltning av figuren är utsökt med fint nyansrikt skådespeleri och en mycket klangrik och välbehandlad baryton. I den stora dramatiska arian i början av andra akten (den som börjar ”La rà, La rà) målar han upp ett känsloregister från vrede till rädsla och förtvivlan. Det är operakonst på dess högsta nivå.

I linje både med Verdis original och Kasper Holtens intentioner blir Gilda det verkliga offret. Förtryckt och undangömd av fadern, först känslomässigt förförd och sedan skändad av fursten blir hon ett offer för sina egna känslor och ger sitt liv för sin kärlek. Verdi ger en ganska blek skildring av henne, Holten låter henne ta mer plats. Bianca Toggnochis rolltolkning får fram människan, den troskyldiga unga flickan som låter förälskelsens känslostorm ta makten över sig, allt skildrat med en intensiv hög, nästan gränslös sopran med underbart klar klang.

Kasper Holten har tonat ner Hertigen av Mantua och gjort honom till en tanklös libertin. Man måste ifrågasätta den vinkeln. Herigen är mer komplicerad än så, det är en kraftmänniska, en äkta förtryckare som anser det som en dygd att gå över lik för att få igenom sin vilja. Alexey Tatarintsev lånar sin briljanta tenor mer till en förvuxen snorvalp som man helst vill slå på käften, än en fruktad despot. Det blir ett tankepussel som inte riktigt går ihop.

Henning von Schulman låter sin eleganta bas skildra Sparafucile som en yrkesmördare, knuten till Murder inc. Ramona Zaharia skapar en mycket välsjungen och sceniskt perfekt Maddalena, hans prostituerade syster. Även övriga solister bjuder på mycket fina prestationer både sceniskt och sångligt.

Verdis operor handlar om människor med alla deras känslor och svagheter. Man kan placera dem i vilken tidsepok som helst, även i den obestämda nutid som Kasper Holten använder. Maja Ravns scenografi som låter hela operan utspela sig i en stor spiraltrappa som ger plats i överplan för det glänsande hertigpalatset och dess fester och i underplan för Rigolettos och Gildas enkla boning. En spännande lösning som accentueras av både glittrande och suggestiv ljussättning.

Så visst kan man säga att Kasper Holten har fått med en del av #metoo-problematiken. Men den blir bara en liten del i Verdis tankebygge kring förtryckarens förtryckare och det stora eviga spelet om maktens fördärv.

 

RIGOLETTO

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Victor Hugo

Dirigent: Karen Kamensek

Regi: Kasper Holten

Scenografi och kostym: Maja Ravn

Ljus: Åsa Frankenberg

Koreografi: Signe Fabricius

Solister: Vladislav Sulimsky, Bianca Tognocchi, Alexey Tatarintsev, Henning von Schulman, Ramona Zaharia med flera

Statister

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Premiär 24 mars på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i  Skånska Dagbladet 25 mars