En vidunderlig opera

Foto: Camilla Winther

THE EXTERMINATING ANGEL

opera av Thomas Adès med libretto av Tom Cairns efter Luis Buñuels film

Dirigent: Robert Houssart

Regi: Tom Cairns

Scenografi och kostym: Hildegard Bechtler

Ljus: Tim Delling

Video: Tal Yarden

Koreografi: Jonathan Lunn

Solister: Gert Henning-Jensen, Sinéad Mulhern, Kerstin Avemo, Hanne Fischer, Simon Duus, Randi Stene, Sten Byriel med flera

Dansare, statister, fårherdar

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Premiär 23 mars på Operaens Store Scene

Thomas Adés opera The Exterminating Angel är en scenisk fullträff, ett musikaliskt storverk och en totalupplevelse som går utöver det mesta. Jag lämnade Operaen på Holmen i fredags kväll fylld av intryck; intryck som jag trodde skulle sorteras över natten men som visar sig behöva åtskilligt mer tid att få ordning på.

Handlingen följer Buñuels film från det tidiga 1960-talet: en middag efter en operaföreställning för ett fashionabelt sällskap där allt går åt helvete – tjänstefolket rymmer och både värdfolk och gäster upptäcker att de av någon anledning inte kan lämna rummet. Det uppstår en absurd kris, värdparet överöser sina gäster med oändliga hälsningsfraser och gästerna svarar långsträckta ordtirader alltmedan orkestern kompletterar med egna eruptioner. Anarkin fulländas efterhand, absurditeterna blir allt värre och tonläget pendlar mellan rå, ställvis rent vulgär, slapstick och djup tragedi. Efterhand tilltar förfallet, de eleganta människorna blir vrak som sprider odörer. Jag kommer osökt att tänka på Martin Ljungs monolog Att vara rolig: ”Blandar man komedi och tragedi, då blir det buskis”. Och visst tangerar de första akterna ibland buskisens utkanter: det blir för mycket, tragedin blir en komedi i sig.

I tredje akten återställs ordningen med hjälp av kärleken i dess olika skepnader: Agape i form av en katolsk pater med skophatt och allt, Eros med det älskande paret i kysk klärobskyr och Filia, vänskapen, som binder sällskapet samman mot omvärldens hyenementalitet.

Om handlingen är svår att greppa är det ett intet mot Adès musik. Visst är den eklektisk – det finns tydliga hänvisningar till hur mycket som helst: tidig sakral musik, Johann Strauss valser, bitar av Wagner och parafraser på det tidiga 1900-talets olika uttryck. Men Adès använder inte byggstenarna osjälvständigt, han formar ett alldeles eget tonspråk där orkestern ställvis ackompanjerar händelserna på scenen, ställvis bildar en kontrapunktisk motsats. Till detta lägger han uppemot tjugo soliststämmor, alla med en egen karaktär plus en mångstämmig kör. Det är ett mäktigt bygge med kraft och skönhet som ställer stora krav på åhöraren men som också ger mångfalt tillbaka.

Scenografin är minimal: en träbåge som avgränsar vardagsrum, en mystisk byggnad vid sidan av. Desto mer avancerat är ljuset med tillhörande videoprojektioner och andra effekter. Rök och skuggor bildar fantastiska skrämmande figurer. Verkligheten blir fantasi, fantasin blir verklighet.

Och solisternas prestationer är genomgående utsökta, från de högsta koloratursopranerna ner till de mörkaste basarna och samtliga har perfekt kontroll på sina stämmor. The Exterminating Angel är en ensemblernas opera; inga arior eller andra solon att fästa uppmärksamheten på, därför är det omöjligt för en förstagångsåhörare att emfasera enskilda solister.

New York Times recensent Anthony Tomassini skrev efter premären på Met i New York: ”Om ni bara ska se en operaföreställning i år, låt det blir The Exterminating Angel.” Jag är beredd att hålla med honom.

Och så en särskild eloge till Cornello, Ronaldo och Escamillo, föreställningens tre får. Det var mycket trevligt att se dem, men vad hade de där att göra?

Foto: Camilla Winther