Töntar i operavärlden

Högädla ädlingar, nattsvarta skurkar, påhittiga pager och kammarjungfrur, lättfotade flickor och ärbara kvinnor… typgalleriet är omfattande i operans värld. Men så finns de där: töntarna, geléknuttarna, de som är som folk är mest: ganska principlösa, rädda om det egna skinnet och med sitt eget bästa för ögonen. I grunden inte alltid elaka men med sin egoism ställer de ofta till elände, till och med ond, bråd död, för andra.

Det verkar som om de är mer frekventa i operan än i andra konstarter. Och de behövs, de bildar en nödvändig konstrast till övermänniskorna och ger oss vanliga töntar i publiken en skrattspegel så att vi kan känna oss lite duktigare.

Randall Bills som Don Ottavio på Seattle-operan

Min favorittönt är don Ottavio i Mozarts Don Giovanni. Hans käresta donna Anna har fått en herdestund – frivillig eller påtvingad – med don Giovanni avbruten av faderns, Kommendörens, plötsliga uppdykande vilket utmynnar i att denne blir nerstucken av den lede förföraren. Och vad gör don Ottavio? I stället för att handfast jaga förövaren eller försöka förbinda offret betygar han smäktande donna Anna sin kärlek. Och detta fortsätter han med genom flera scener; hans känslor är viktigare än Annas lidande. Inte mycket att hålla i hand när åskan går. I kostymuppsättningar brukar don Ottavio framställas som en extraordinär snobb, i moderniseringar får han oftast med en kvasiintellektuell look. Och hans arior är kanske de mest tonsköna i operan, där har Mozart inte sparat på lyrik och sötma.

Vackra arior har också Wagner försett Erik med i Den Flygande Holländaren. Men någon dådkraft besitter han inte precis: han rusar iväg när han begriper att Senta är fascinerad av Holländaren och senare gnäller han högljutt att han har blivit övergiven, något som leder till det dramatiska slutet med Holländarens avfärd och Sentas död.

Till geléknuttarnas skara kan man också räkna in Sharpeless i Puccinis Madama Butterfly, baron Duphol i Verdis La Traviata och Eisenstein i Johann Strauss Läderlappen – i sig oförargliga figurer som hukar inför den obehagliga verkligheten.

Ambrogio Maestri som Dulcamara i Donizettis Kärleksdrycken

När man breddar urvalet till medvetna töntar blir antalet än större exempelvis Sixtus Beckmesser i Wagners Mästersångarna med sin skolmästaraktiga visdom och skraltiga sångförmåga som försöker sätta käppar i hjulet för Walter von Stoltzing och själv ramlar i fällan. Eller baron von Ochs i Richard Strauss Rosenkavaljeren: skrytsam, gapig och fixerad vid att jaga fruntimmer; efter ett så gott som oändligt antal förvecklingar tvingas han inse att den unga vackra Sophie inte är något för honom.

Och så de riktiga buffafigurerna: vanligtvis basar, ofta med många extrakilon, alltid överdrivna och begivna på starka drycker. Dulcamara i Donizettis Kärleksdrycken, en skojare av stora mått med en rent otrolig svada; Rossinis don Magnifico i La Cenetorola, skrävlare och lögnhals; samme Rossinis don Pomponio i La Gazetta, även han en fadersfigur med tvivelaktiga ambitioner och den störste av dem alla: sir John Falstaff i Verdis Falstaff.

I en klass för sig får man sätta de riktiga skitstövlarna som tanklöst eller medvetet går över lik för att få som de vill: Scarpia i Tosca, Pinkerton i Madama Butterfly och gamle Germont i La Traviata är givna kandidater. Och naturligtvis det verkliga fullblodsäcklet: Gregor Mittenhofer i Hans Werner Henzes opera Elegie für junge Liebende. En ”själfull” författare som låter ett ungt par gå under i en snöstorm i Alperna bara för att han ska få inspiration till ett nytt poem. (Operan har mig veterligen inte uppförts i Sverige men den finns i sin helhet på Youtube; ett bra sätt att skaffa sig ett nytt hatobjekt.)