På högsta nivå

Mariss Jansons

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Malmö Operakör

Dirigent: Mariss Jansons

Solister: Genia Kühmeier, sopran; Bernada Fink, alt

Gustav Mahler: Symfoni nr 2 i c-moll ”Uppståndelsesymfonin”

Operaen i Köpenhamn 9 mars

Världens äldsta orkester med anor sedan mitten av 1400-talet, en av världens stora dirigenter, två solister i världsklass och två högklassiga körer tillsammans i Gustav Mahlers mäktiga Uppståndelsesymfonin. Det söndertjatade uttrycket ”musikalisk upplevelse” fick för en gångs skull en verklig substans vid konserten på Operaen i Köpenhamn i fredags. Att den blev av berodde på att Mariss Jansons fick ta emot Léonie Sonnings Musikpris, Danmarks förnämsta musikaliska utmärkelse. Han har dragit ner på sina framträdanden med ålderns rätt – han är 75 år – och har dessutom hjärtproblem; för mer än tio år sedan drabbades han av en hjärtattack under ett uppförande av La Bohème i Oslo men han är fortfarande verksam som lärare och konstnärlig ledare för flera musikinstitutioner.

Det finns otaliga inspelningar där Mariss Jansons visar upp sin rent otroliga skicklighet men det är en helt annan sak att uppleva honom IRL, som det heter nu för tiden. Hans slagteknik är utomordentligt tydlig men ganska oortodox: Taktpinnen vandrar från höger till vänster hand, den kraftiga gestiken mer formar musiken är modulerar den på traditionellt sätt. Det blir ett konstverk i konsverket, ett för åhöraren-åskådaren ett fascinerande skådespel. Och detta skådespel tvingar orkestermusikerna in i en precision med klar, ställvis nästan skarp, ton där varje instrumentgrupp tydligt ger sin del till en fulländad helhet.

”Alla Mahlers symfonier är åbäken men tvåan är det värsta åbäket”, hörde jag en gång i ett föredrag av en välkänd musikvetare. Även om jag inte håller med kan jag förstå hans åsikter. Symfoni nr 2 är Mahler när han är som värst – och bäst. Han blandar rena orkesteruptioner med ljuvaste melodik, militärmarscher med enkla lieder, vrålande mässing med en ensam altstämma. Man kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan liv och död fram till ett stycke in den sista satsen när kören och sopransolisten stilla förkunnar uppståndelsen, en förkunnelse som stegras till det mäktiga slutet. Det krävs en dirigent som Mariss Jansons för att tygla detta uppbåd av orkester, fjärrorkester, kör och solister och få fram linjerna och helheten i verket.

Och framförandet gav också Det Kongelige Kapel tillfälle att visa upp sin otroligt stora kapacitet. Orkestern som är världens äldsta med anor sedan 1448 har nyligen blivit uppsatt på listan över immateriella världsarv. Det var en intressant i sig att få se den på estrad, inte bara höra den från orkesterdiket, där den normalt verkar som opera- och balettorkester.

Som sagt – en musikalisk upplevelse.