Ännu en pärla i Vadstena

Hannes Öberg som Algernon och Sebastian Durán som Jack.
Foto: Markus Gårder

THE IMPORTANCE OF BEING EARNEST

opera med musik av B Tommy Andersson och libretto av William Relton efter Oscar Wildes pjäs

Ingrid Tobiasson som Lady Bracknell.
Foto: Markus Gårder

Dirigent: B Tommy Andersson

Regi: William Relton

Scenografi och kostym: Marika Feinsilber

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Anna Wemmert

Solister: Sebastian Durán, Hannes Öberg, Nils Hübinette, Richard Hamrin, Ingrid Tobiasson, Francine Vis, Vivianne Holmberg, Emma Sventelius

Urpremiär i bröllopssalen på Vadstena slott 21 juli

Det är roligt och underhållande; snabbt, elegant och med avsevärd konstnärlig höjd. Och de medverkandes prestationer – både solister och orkester – förtjänar enbart lovord. B Tommy Anderssons och William Reltons omarbetning av Oscar Wildes ”The Importance of Being Earnest” till opera är otvivelaktigt ett riktigt lyckokast.

Om Oscar Wildes pjäs har skrivits floder av texter, från små kommentarer till ordrika avhandlingar. Det finns därför ingen större anledning att ge sig in i vidare analyser av den men jag kan inte låta bli att hämta ett citat i programbladet av författaren Christopher Craft:

”Det frosseri som gestaltas på scenen genom det ohämmade men stilfulla förtärandet av gurksnittar och muffins fungerar som en metafor för den annars onämnbara sexuella njutningen.”

En elegant sammanfattning av hela stycket. Och som i många andra verk använder Oscar Wilde en i grunden ganska meningslös intrig för att belysa och driva med brittiska absurditeter – en dåtida ”Monty Pythons Flying Circus”.

Emma Sventelius som miss Prism och Vivianne Holmberg som Cecily
Foto: Markus Gårder

William Reltons bearbetning av grundtexten är mycket skicklig. Han har skalat bort omkring sextio procent för att librettot ska hålla sig inom vettiga tidsramar men lyckats behålla eleganta kvickheter och godmodiga grundstämning och han accentuerar detta i sin sparsmakade regi, där gestik och rörelseschema hålls i ganska strama tyglar.

Och B Tommy Anderssons musik följer samma grundlinje. Den är lätt i anslaget, tonal och välklingande. Melodiken är mestadels stram men kan ställvis blomma ut i färgrika stämningsmålningar. Han skriver själv att han vill ge en doft av Edward Elgars musik; utan tvivel har han lyckats i sina intentioner – vissa passager kan närmast beskrivas som veritabla pastischer. Och för solisterna måste hans tonsättning vara rent underbar: den följer språket och de snabba replikerna. Den svårsjungna engelskan blir plötsligt melodisk. En textmaskin hjälper publiken att följa med.

Kringverket följer regissörens väl avmätta linje: scenografin är enkel och smakfull, kostymerna välgjorda och tidstrogna utan överdrifter och ljuset diskret och stödjande.

Richard Hamrin, betjänt och butler.
Foto: Markus Gårder

Solisternas prestationer är samtliga värda alla lovord. Först och främst uppsättningens mentor mezzosopranen Ingrid Tobiasson, hovsångerska med eoner av erfarenhet och fortfarande på topp. Hennes Lady Bracknell är en förtjusande satkärring med både bett och klang i rösten. Sebastian Durán och Hannes Öberg gestaltar de två unga männen Jack och Algernon. Snyggt skådespeleri och välskolat och välsjunget även om rösterna fortfarande är under utveckling, och föremålen för deras suktan, Gwendolen och Cecily sjungs rent och elegant av Francine Vis och Vivianne Holmberg med lagom ironiskt agerande och Richard Hamrin gör sin tjänsteande i två upplagor med säker komisk timing.

Detta vackra folk kompletteras med två vanliga dödliga, Nils Hübinette som kyrkoherden och Emma Sventelius som miss Prism. Vardagliga, nästan musgrå med åtrån bubblande under ytan och med mycket fina röster.

Underhållning – absolut. Glättad meningslöshet – absolut inte. Studentikost? – kanske men det behöver inte vara något fel. Oscar Wildes salongscynismer är i sig ganska studentikosa.

Och än en gång har Vadstena-Akademien visat upp en pärla.