Både skratt och skönsång

TEATERHOTELLET

operett med libretto av Rickard Söderberg och musik hämtad från ett stort antal 1800-talsoperetter i urval av Jonas Samuelsson och med orkesterarrangemang av Nils-Petter Ankarblom

Regi: Katarina Sörenson Palm

Dirigent: Jonas Samuelsson

Ljus: Sara Andersson

Kostym: Ann Walton

Mask och peruk: Robin Davidsson, Eleonora Hald Traas och Sofia Norell

Medverkande: Rickard Söderberg, Laine Quist, Elinor Fryklund, Marianne Mörck, Susanne Resmark, Mathias Hedegaard, Matilda Paulsson, Johanna Sannefors, Björn Tengstrand och många fler

Urpremiär på Ystads teater 30 juni

Elinor Fryklund – en riktig comédienne.
Foto: Andreas Paulsson

Operetten fann sin form under det sena 1800-talet, blev snabbt populär och behöll sin popularitet långt in på 1900-talet; det spelades operett på så gott som varenda folkparksscen under somrarna och åtskilliga var de sällskap som turnerade liksom de, både professionella och amatörer, som var mer stationära. Men nu för tiden är det inte vanligt med operettuppsättningar i Sverige. Inte för att publiken har tröttnat – den brukar troget strömma till – utan kanske mer för att utövare och arrangörer anser det vara en förlegad konstform.

Det måste därför anses vara en kulturgärning av stora mått att Rickard Söderberg och kretsen kring honom håller liv i operetten, de senaste åren med uppsättningar av kända verk och nu i år med det nyskapade stycket Teaterhotellet, visserligen med gammal musik men med nyskrivna texter kring mer eller mindre fiktiva händelser från Ystads teaters invigning 1894.

Det är en ganska djärv satsning; en annorlunda sak än att sätta upp gamla säkra kort, men det måste sägas att den i stort är lyckad. Den har kvar känslan av gammaldags operett men med nya vinklar, den är mycket underhållande men har små bett av både ironi och allvar. Ställvis bjuder den på riktigt rå buskis men även elegans, romantik och djupa känslor. Och framför allt: den är välgjord in i minsta detalj.

Scenografin är intressant. Man har använt Ystads teaters gamla kulisser – teatern är vid sidan av Drottningholms slottsteater den enda i Sverige som har ett fungerande kulissmaskineri – som kompletterats med en nygjord kuliss från Swedish Academy of Realistic Art (SARA) i Simrishamn. Rekvisitan är enkel men fungerande och kostymerna välgjorda och tidstrogna.

Musiken är plockad från välkända och mindre kända operettklassiker av Johann Strauss, Franz von Suppé, Karl Millöcker, Jacques Offenbach, Carl Zeller och andra. Nils-Petter Ankarbloms orkesterarrangemang fungerar mycket bra och Jonas Samuelssons ledning av den lilla orkestern med musiker ur Malmö Symfoniorkester är utmärkt och dessutom håller han ett friskt och bra tempo i hela föreställningen.

Rickard Söderberg, Matilda Paulsson och Susanne Resmark.
Foto: Andreas Paulsson

Om de medverkandes prestationer intet annat än gott både i sång och agerande. Elinor Fryklund har utvecklats till en fullfjädrad comédienne, spänstig i utspelet utan att överdriva och med bra klang i rösten. Laine Quist är en äkta operettprimadonna, måtfull och elegant med mycket säker sopran. Susanne Resmarks roll är inte speciellt stor men när hon väl tar ton sopar hon verkligen banan och Johanna Sannefors och Matilda Paulsson bjuder båda på effektivt skådespeleri och klassisk skönsång. Marianne Mörck kreerar som vanligt Marianne Mörck, oföränderlig och storslagen.

Rickard Söderberg är idégivaren, dramaturgen och textförfattaren. På scenen bjuder han på genomtänkt agerande, hans framställning av den bakfulle teaterdirektören var stor komedi, men samtidigt imponerande sång. Och tillsammans med den danske tenoren Mathias Hedegaard sjunger han en kärleksduett som griper tag och engagerar; förmodligen höjdpunkten i hela föreställningen.

Bland övriga manliga roller utmärker sig särskilt Eric Roos som imposant biskop och Alexander Grove som romantisk yngling.

Om något ska kritiseras i denna nyskapade operett är det risken för viss långrandighet, verket skulle ha blivit ännu bättre om det hade kondenserats en aning.