Macbeth i ny upplaga


MACBETH

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Shakespeares drama

Inscenering: Benedict Andrews

Regi vid repremiären: Anne Fugl

Dirigent: Joana Mallwitz

Scenografi: Ashley Martin-Davis

Kostym: Victoria Behr

Ljus: Jon Clark

Medverkande: Dario Solari, Katrin Kapplusch, Henning von Schulman, Elisabeth Halling, Niels Jørgen Riis, Bo Thomas med flera, statister, barnstatister

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Repremiär 13 maj 2017

Benedict Andrews inscenering av Verdis Macbeth ingick ursprungligen i den trilogi som Det Kongelige satte upp spelåret 2013/2014. I lördags var det dags för repremiär med annan dirigent och stora delar av besättningen utbytt.

Scenografin är densamma: den låda i ljust trä som Ashley Martin-Davis skapade till trilogin: ett slutet rum där handlingen förtätas; till det effektivt ljus, diskreta kostymer och koncentrerat agerande. Men för Benedict Andrews var det inte tillräckligt. För att höja tempot pumpade han in en massa effekter: stroboskopljus, guldregn, häftiga kostymer, klädbyten på scen, sagoteater, en stripdansös, bara för att nämna en del. Ställvis blev det mer kabarbordé än opera.

Anne Fugl, som står för regin vid repremiären har dämpat detta tivoli ganska rejält. Effekterna finns kvar men tillåts inte ta samma plats som i ursprungsversionen. I stället koncentrar hon – mycket förtjänstfullt – skeendet till spelet mellan individerna. På så sätt närmar hon sig Benedict Andrews intentioner bättre än han själv gjorde. Fokus ligger på paret Macbeths förhållande: inte en vild, mörk passion där kontrahenterna drar varandra in i fördärvet utan en vardagssmutsig händelsekedja där kvinnan använder sex som lockbete för att få mannen dit hon vill. Lady Macbeth blir en maktlysten, samvetslös ragata som gärna går över lik för att gynna sina syften.

Kanske kan den vinkeln ses som en trivialisering. Macbeth anses ett av de mörkaste dramerna genom tiderna. En historia om blod, maktbegär och förräderi med Lady Macbeth som en inkarnation av ondskan; en människa som tvingar andra att mörda för att hennes önskningar ska uppfyllas. Men jämfört med vår nutida vardag är egentligen Shakespeares skapelse ganska modest.

De medverkandes prestationer var av hög klass vid premiären 2013 men de måste sägas vara genomgående bättre vid repremiären. Katrin Kappluschs gestaltning av Lady Macbeth är rent enastående, hon fångar inte bara den genuina ondskan utan också vulgariteten i figuren, allt med en oerhört intensiv sopran. Dario Solari medverkade i den ursprungliga uppsättningen, sångligt perfekt även då, men nu har han skärpt agerandet: hans Macbeth är ömsom en handlingskraftig brutal maktmänniska, ömsom en feg skitstövel, en äkta Hitlertyp. Henning von Schulman lånar sin välljudande bas till en måttfull, trovärdig framställning av Banquo och Niels Jørgen Riis sjunger Macduff med varm, vacker tenor och ger figuren både medkänsla och stor moralisk resning.

Det Kongelige Operakor står för fina prestationer: prefekt i både klang och agerande. Och dirigenten Joana Mallwitz arbetar med bred dynamik och stor lyhördhet mot sångarna och håller föreställningen i väl avvägt tempo; kanske borde hon slå på en aning snabbare för att få tyst på störande spontanapplåder.

Med Macbeth avslutar Det Kongelige Opera spelåret 2016/2017. Trots alla nedskärningar har man lyckats mycket bra. Det ska bli mycket intressant om man klarar att hålla fanan lika högt nästa spelår.