För mycket av det mesta

Foto: Miklos Szabo

HOFFMANNS EVENTYR (Les contes d’Hoffman)

opera av Jacques Offenbach med libretto av Jules Barbier och Michel Carré efter tre berättelser av E.T.A. Hoffman

Inscenering: Stefan Herheim

Dirigent: Frédéric Chaslin

Scenografi: Christof Hetzer

Kostym: Esther Bialas

Ljus: Phoenix (Andreas Hofer)

Videodesign: fettFilm

Medverkande: Sophia Brommer. Gisela Stille, Elisabeth Jansson, Zoltán Nyári, Gidon Saks, Bengt-Ola Morgny, Taras Shtonda, Jens Christian Tvilum, Lars Bo Ravnbak, Lasse Bach, Stefano Olcese, Pär (Pelle) Karlsson

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel

Premiär 29 april på Operaen i Köpenhamn

Först skrev den tyske författaren och kompositören Ernst Theodor Amadeus Hoffman tre berättelser. Från dessa skrev Jules Barbier och Michel Carré ett teaterstycke, som sedermera kom att bli grunden till en libretto av Jules Barbier till Jacques Offenbachs musik. Och i lördags var det premiär på Operaen i Köpenhamn för en version som är arrangerad av Stefan Herheim, Johannes Debus och Olaf A Schmitt. Det är många kockar bakom den soppan och man måste säga att än en gång besannas ordstävets vishet.

I sig är uppsättningen överdådig. Scenografin är formskön och finessrik: en hög trappa som viks ut och delas och visar den ena fantastiska miljön efter den andra, ljuset förstärker och förvirrar, videoproduktionerna är underfundiga och eleganta, kostymerna rena orgien i sidenunderkläder, strumpeband, silverlamé och tjusiga frackar.

Även musikaliskt är den slösande rik. Körens klang är magnifik och dess agerande perfekt, solisternas insatser av hög kvalitet och energin stor i orkestern, liksom välljudet.

Men ändå vill det sig inte. Föreställningen känns överlastad. Det är för mycket av allt: för mycket underkläder och strumpeband, för mycket folkmyller, för många detaljer som antagligen är avsedda att chockera men inte gör det, helt enkelt för mycket bjäfs. Det som kunde ha blivit en energirik och medryckande föreställning blir mest en platt exposé och när ridån gått ner för slutscenen uttrycker applåderna lika delar uppskattning för den konstnärliga satsningen som tacksamhet för att det hela är överståndet.

Man kan undra vad Stefan Herheim är ute efter. Han har svarat för många operauppsättningar där han tagit upp skeenden som varit tabu att behandla, han har fullt medvetet gått över gränserna för smaklöshet i avsikt att chockera publiken och förhoppningsvis få den att vidga sina tankebanor. Men här slår han in öppna dörrar: en parafras på Gustave Courbets målning ”L’origine du monde” får knappast någon att ens höja på ögonbrynen, alla dessa lössnoppar och påsättningar i tid och otid blir närmast tjatiga och några silverlaméskynken blir inte tillräcklig konstrast till alla underkläder och strumpeband.

Endast vid ett tillfälle ger han sig ut på minerad mark. Han har placerat in en porträttlik Jacques Offenbach i föreställningen och låter denne omnämnas som ”juden” och till och med ”den girige juden”. Man kan undra om det finns någon djupare avsikt eller om han enbart vill chockera.

Förmodligen är det bästa sättet att närma sig den här uppsättningen strunta i Stefan Herheims så kallade provokationer och njuta av den vackra musiken, den fängslande scenografin, sångarnas fina prestationer och pulsen och energin i föreställningen.