En enastående uppsättning


DIE FRAU OHNE SCHATTEN

opera av Richard Strauss med libretto av Hugo von Hofmannstahl

Dirigent: Kent Nagano

Regi: Andreas Kriegenburg

Scenografi: Harald B Thor

Kostym: Andrea Schraad

Ljus: Stefan Bolliger

Medverkande: Roberto Saccà, Emily Magee, Linda Watson, Bogdan Baciu, Andrzej Dobber, Lise Lindstrom med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg; körmästare: Eberhard Friedrich

Hamburger Alsterspatzen

Premiär på Staatsoper Hamburg 16 april, sedd föreställning: 23 april

Det skulle bli en parallell till Mozarts Trollflöjten men Hugo von Hofmannstahls text blev så symbolbelastad och tung att den kom att ligga långt från förebilden, likaså hamnade Richard Strauss musik fjärran från det folkliga och teatermässigt effektfulla. De två upphovsmännen insåg också själva att deras verk var svårtillgängligt och svårt att sätta upp på scen. Premiären fick vänta till dess Första världskriget var över, 1919 ägde den rum på Staatsoper i Wien. Och operans karaktär hindrade även i fortsättning uppsättningar utanför de tysktalande länderna, först 1975 sattes den upp i Stockholm och så sent som 2011 var det Danmarkspremiär på Operaen i Köpenhamn.

Det är ingen överdrift att påstå att von Hofmannstahls text är en sällsynt komplicerad anrättning: mycket Nietzsche (trots att von Hoffmanstahl var jude hyllade han många av Nietzsches tankar), åtskilliga stänk Freud, en portion asketism och på toppen en omgång katolsk förlåtelseteologi. Allt detta i form av en saga som rör sig på flera plan. Men regissören Andreas Kriegenburg får in en mycket tankeväckande vinkel: han drar paralleller till August Strindbergs Ett drömspel. Det är snudd på genialt: verkligheten som en spegel av icke-verkligheten, den översinnliga världens påverkan på vardagens mörkgrå realiteter, Indras dotters medömkan ”Det är synd om människorna”. Glasklart blir det inte men det är ett sätt att tänka som ökar förståelsen.

Scenografin accentuerar detta: handlingen utspelas i två plan: den ljusa, nästan skira översinnliga världen och den mörka tunga världen hos det ”vanliga” folket; skiljelinjen är skarp, vardagens människor har ingen möjlighet att komma upp i ljuset.

Men det krävs ett mycket speciellt intellekt för att till fullo förstå von Hofmannstahls tankevärld. Vi andra får nöja oss med att låta musiken dominera intrycken: Många partier måste sägas vara bland det bästa av all musik som Richard Strauss har åstadkommit: starkt erotiskt färgade kärleksscener med underbara teman där han utnyttjar hela orkesterpaletten men också passager där han med stor uppfinningsrikedom arbetar sig fram till atonalitetens gränser. Och dirigenten Kent Nagano vårdar de enskilda detaljerna samtidigt som han framhåller helheten och kontinuiteten. Det är rent mästerligt.

Sångarnas prestationer är också i absolut högsta klass. Andrzej Dobber som färgaren Barak och Lise Lindstrom som hans hustru är utsökta i rollerna: mänskliga, trovärdiga och med mycket välklingande röster. Man måste säga att det är ett elegant drag att låta den unga amerikanska sopranen Lise Lindstrom axla den tunga rollen som Die Färberin, den brukar normalt sjungas av mer etablerade röster men hennes unga och kaxiga figur tillför mycket.

Linda Watson, en av världens mest kända Wagnersopraner, har (tillfälligt?) återgått till sitt tidigare mezzoläge och är strålande som Amman och Roberto Saccà sjunger rollen som Kejsaren med briljant tenor och energiskt utspel. Och körernas klang är minst sagt utsökt.

”Die Frau ohne Schatten” är inte lättillgänglig. Men för den som vill anstränga öron och hjärna i drygt tre timmar har den här uppsättningen otroligt mycket att ge.