Torsdagskonsert med udda verk

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Gabriel Schwabe, cello

Musik av Berlioz, Saint-Saëns, Webern och Mahler

Malmö Live 9 februari

Det blev ett program litet vid sidan av allfarvägarna vid MSO:s torsdagskonsert i Malmö Live. Chefdirigenten Marc Soustrot fortsätter sin exposé över fransk musik med två verk som inte spelats i Malmö under de senaste 20 åren: Ouvertyren till den ofullbordade operan Le franc-juges av Hector Berlioz och Camille Sain-Saëns Cellokonsert nr 2 i d-moll, den senare med Gabriel Schwabe som solist. Dessutom ”Im Sommerwind”, ett ungdomsverk av Anton Webern, skrivet innan han tog in på den väg som stakades ut av Arnold Schönberg; och som avslutning Adagiosatsen ur det som skulle ha blivit Gustav Mahlers tionde symfoni. Säkerligen nyheter för många i publiken och ett mycket lovvärt initiativ av MSO:s programkommitté.

Under flera år har MSO och Marc Soustrot arbetat med att spela in en komplett utgåva av Saint-Saëns orkestermusik för skivmärket Naxos och även hans solokonserter ingår i projektet. Vid torsdagens konsert fick Malmöpubliken höra ett smakprov med Cellokonsert nr 2. Som all Saint-Saëns musik är den perfekt i formen och som helhet präglad av enastående gott tonsättarhantverk. Och solisten Gabriel Schwabe (som även medverkade vid skivinspelningarna) kramade ur det mesta möjliga ur detta eleganta, tonsköna men tyvärr ganska ointressanta verk. Han spelade det rakt upp och ner från notpapperet, mycket noga med intonationen – det var en vidunderlig vacker ton han fick ur det drygt 400-åriga instrumentet – och frasering men utan att försöka få fram någon djupare tolkning. Och förmodligen är detta det bästa sättet att spela Saint-Saëns; i högsta grad njutbart var det i vart fall.

Kvällens aha-upplevelse för mig blev Anton Weberns ”Im Sommerwind”. En Webern utan Schönbergs matematiska musiktänkande, mycket senromantik men också stänk av både impressionsim och expressionsim, uppfriskande elegant och njutbart för örat, allt framfört med utsökt klang i orkestern.

Och så som avslutning Adagiosatsen ur den tionde symfoni som Gustav Mahler aldrig hann avsluta. Kanske intressant som musikhistoria men annars borde den som en hyllning till tonsättaren få ligga orörd. Som väl var uppfördes bara det fragment som direkt härstammade från Mahler, inte någon av de kuriösa rekonstruktionsförsök som åstadkommits av diverse kompositörer (ett av dessa framfördes i Malmö för inte allt för länge sedan). Marc Soustrots tolkning var formellt oantastlig med mycket fin klang i orkestern. Men varför så urbota långsamt och varför tonade han ner de kontraster och ironier som finns även i detta Mahlers sista verk?