Phelan bygger ett starkt drama

Johan Reuter och Hanne Fischer
Foto: Thomas Petri

”Dead man walking” är antagligen känd av de flesta genom filmen med Susan Sarandon och Sean Penn i huvudrollerna. Filmen bygger på boken med samma namn där den katolska nunnan Helen Prejan skildrar sin kamp att få den dödsdömde Joseph de Rocher att erkänna ett dubbelmord och be de mördades anhöriga om förlåtelse innan han avrättas. På beställning av San Fransico Opera blev det också en opera med libretto av Terrence McNally och musik av Jake Heggie; urpremiären ägde rum år 2000. I Malmö sattes verket upp 2006 av Stewart Laing och i tisdags var det premiär på Operaen i Köpenhamn.

Uppsättningen har otvivelaktigt stora kvaliteter men det är regissören Orpha Phelan, det övriga produktionsteamets och de medverkandes förtjänst. Råmaterialet är minst sagt mediokert: en präktig söndagsskoleberättelse som först mot slutet får viss psykologisk spänning, ackompanjerad av en ställvis riktigt dålig blandning av spirituals och modern amerikansk gospel, interfolierad postmodernistiska tongångar. Orkestreringen är närmast filmmusikalisk, flyhänt men inte särskilt uppseendeväckande och libretton är av ungefär samma klass, enkel och rak men utan större litterära förtjänster.

Från denna bräckliga grund bygger Orpha Phelan upp ett starkt klassiskt drama där ödet leker med människorna och där hon utnyttjar operans speciella formspråk till att skapa stora kontraster och starka känslor. Men känslorna når sällan över rampen, publiken blir noterande men inte engagerad; som åskådare känner man sig nästan utestängd. Greppet är intressant; genom att hålla publiken på avstånd tvingar regissören fram ett intellektuellt ställningstagande, det räcker inte med ”oh, så hemskt” eller ”stackars”. Visst tar uppsättningen bestämt avstånd till statens legala mördande i form av dödsstraff men ändå anar man en förståelse för hat- och hämndkänslorna hos de anhöriga till illdådsmannens offer.

Scenografin utnyttjar vridscenen för att skapa olika kalla gråtrista fängelsemiljöer, ljuset understryker stämningen och kostymerna fulländar helhetsintrycket: inget vackert, inget glatt, bara grå tristess.

Samtliga medverkandes prestationer är absolut på topp. Hanne Fischer gestaltar Sister Helen med enastående trovärdighet: medmänsklig in absurdum, stark i sin barnatro, en verkligt god människa som hamnar i en känslokonflikt som kräver allt av henne, sjungen med dramatisk mezzo. Johan Reuter ger Joseph de Rocher kanske för stor värdighet, man saknar desperationen och rädslan, han blir en gestalt som stoiskt finner sig i sitt öde och ger upp först i sista sekunden; sångligt är han magnifik. Susanne Resmark som Mrs de Rocher låter sin glansfulla mezzo skildra en mor som i två gripande monologer visar sin tillit till sonens oskuld och Morten Staugaard gör ett bra porträtt av den ambivalente fängelsedirektören.

Operaens uppsättning av ”Dead man walking” är definitivt värd att ta del av. Dessutom är budskapet kanske mer aktuellt i dag, när röster för öga-för-öga-tänkandet gör sig alltmer hörda. Och än i dag fortsätter Helen Prejan sin kamp emot dödsstraffet. Den som är intresserad kan följa hennes hemsida på Facebook.

DEAD MAN WALKING

opera av Jake Heggie med libretto av Terrence McNally efter Helen Prejans bok

Dirigent: Sebastian Lang-Lessing

Regi: Orpha Phelan

Scenografi och kostym: Nicky Shaw

Ljus: Mark Jonathan

Medverkande: Hanne Fischer, Johan Reuter, Susanne Resmark, Cornelia Beskow, Jens Christian Tvilum, Michael Bracegirdle, Morten Staugaard, Palle Knudsen, Elisabeth Halling med flera

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Drengekor, Det Danske Pigekor.

Premiär 24 januari på Operaen, Store Scene

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 26 januari