Nötknäpparen på båda sidor Sundet

Nötknäpparen i nytt format

Idé, koreografi och framförande: Martin Hasselgren, Markus B Almqvist, Nicole Neidert, Tobias Ulvebrand

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Patrik Ringborg

Malmö Live 1 december

Nøddeknækkeren

Tivoli Copenhagen Phil

Dirigent: Henrik Vagn Christensen

Dansare från Tivolis balett

Koreografi: Peter Bo Bendixen

Scenografi och kostym: Dronning Margrethe

Tivolis konsertsal 2 december

 

Pjotr Tjajkovskijs Nötknäpparen – för många ett måste till julen. Den sätts upp av glada amatörsällskap med ambitiös balettlärare och framförs på podiet i en skola, den ges på de stora scenerna med världsorkestrar i diket och fixstjärnor till dansare på scenen. Alltsedan premiären i S:t Petersburg 1892 har den varit en publikmagnet av rang – i alla versioner.

Och nu, i slutet av förra veckan, fanns det möjlighet att se verket på båda sidor sundet. I Tivolis konsertsal i Köpenhamn som den klassiska baletten med rötter i Marius Petipas libretto från förrförra århundradet och mängder av medverkande, detaljerad scenografi och arbetade kostymer. I Malmö Live som en avskalad version med fyra mimare och dansare och en parallellepiped skumplast som enda dekor. I båda fallen med full symfoniorkester som ackompanjemang.

Det är lätt att fastna i det traditionella och överdådiga och ur den synvinkeln blir köpenhamnsversionen den som bäst fastnade i minnet. I botten en fast grund från originalet men med äkta dansk överbyggnad, eller snarare Tivoli-dekor. Pantomimteatrets Harlekin, Columbine och Pjerrot finns där liksom H C Andersen, balettmästaren August Bournonville och Tivolidirektören Bernhard Olsen. Till det kransekager och juleand.

Dronning Margrethes scenografi och kostymer är vackra och lättförståeliga, kanske en aning överlastade men inte kitschiga. Hon låter en strimma av mörker bli en värdefull kontrast till det ljusa och glättiga. Visst är det sött, en gammaldags jul som som mest finns som föreställning men sällan i verkligheten.men det är ju fråga om en saga, inte ett socialreportage.

Peter Bo Bendixens koreografi har stark bindning till Lev Ivanovs ursprungliga, livfull elegant och ställvis mycket ekvilibristisk. Dansarna är överlag mycket skickliga, från premiärdansare till barnbaletten.

Från glittret i Köpenhamn är steget långt till den stiliserade föreställningen i Malmö. Eller kanske inte – båda vill ju bildsätta Tjajkovskijs förtjusande musik. Men där Peter Bo Bendixen målar med kulörta färger och breda penseldrag arbetar de fyra scenkonstnärerna Martin Hasselgren, Markus B Almqvist, Nicole Neidert ochTobias Ulvebrand närmast med torrnål: svart och vitt, små antydningar med ett och annat kraftigt streck. Den kantiga skumplastklumpen visar sig dölja oanade möjligheter, den går att dela upp i ostbitar, cylindrar och mycket annat; den går att förvandla till ett bord, en stol ett träd. De agerandes rörelser blir dels supplement, dels kontrast till de strikta formerna. Men skeendet på scenen blir aldrig dominerande, det är musiken som blir huvudsaken. Och där fallerar dirigenten Tobias Ringborg. Av någon anledning vill han stöpa musiken i samma form som scenhändelerna i stället för att låta den blomma fullt ut i sin typiska 1800-talsromantik.

Med full romantik från orkestern och ännu skarpare stilisering i aktionen hade den här versionen kunnat bli ett både estetiskt fullgånget och tankeskapande verk. Men viljan att underhålla tar överhanden. Ställvis blir det för mycket av statstelevisionens barnprogram från tidigt 1970-tal över skeendet på scenen. Synd på så goda intentioner.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 4 december