En käftsmäll i juletid

Foto:Thomas Petri
Foto:Thomas Petri

Den tilltänkte dirigenten Otto Klemperer hoppade av, han ansåg att verket var ”opolerat och besynnerligt” och de professionella kritikernas omdömen skiftade från korsfäst till halleluja när Kurt Weills och Bertolt Brechts ”Aufsteig und Fall der Stadt Mahagonny” hade urpremiär i Leipzig 1930. Men i den upprörda publiken var enigheten desto större: Operan skulle förbjudas. Handlingen var vidrig, budskapet kommunistiskt, librettisten marxist och den dekadenta musiken skriven av en jude. Och även där lyckades den högljudda majoriteten: inte bara operan utan all musik av Kurt Weill blev förbjuden i Tyskland 1933. Båda upphovsmännen flydde Nazityskland. Det sista uppförandet före Andra världskriget blev på Den Ny Teater i Köpenhamn 1934. Mahagonny hamnade i byrålådan; först 1963 uppfördes den igen och har sedan dess ganska sporadiskt funnits på repertoaren i USA och Europa.

Även i dag är meningarna delad om Mahagonny, inte om budskapet utan om dess konstnärliga värde. Den har avfärdats som en spretig blandning av både episoder och musikstilar men också klassats som ett av de viktigaste verken i den moderna operahistorien.

Regissören för Operaens uppsättning Graham Vick kommer med sitt credo i programbladet: ”You do not need to be educated to be touched, to be moved and exited by opera. You only need to experience it directly at first hand with nothing getting in the way. It is those of us who make the work, whose reponsibility it is to remove the barriers and make the connections that will release its power for everybody.”

I den här uppsättningen följer han konsekvent denna trosbekännelse. Den är ställvis obehaglig, ibland nästan osmaklig, den är både rörande och upprörande, mer tankeväckande än underhållande.

Den är en käftsmäll mot råkapitalismen men även mot underhållningsindustrin och låt gå-mentaliteten. Vick har tagit till sig Brechts marxism och han drar linjerna vidare in i vårt nutida samhälle med utanförskap, flyktingströmmar och allas olikhet inför lagen; borta är svärdets och altarets makt, det är penningpåsen som bestämmer – och den tankebefriade njutningslystnaden. Och det är också ett direkt angrepp mot publiken: den som kommit för att få några timmars god operaunderhållning och som efter den lätta första akten tvingas att se och ta ställning till den nutida apokalypsen. Ibland blir bilderna nästan för starka. Den besegrade äts bokstavligen upp med kniv och gaffel och systemet gör alla till invalider, på scenen fysiskt, i verkligheten ”enbart” själsligt.

Jag reagerade ganska negativt på bristen på pregnans i första akten. Men vid närmare eftertanke är en logisk kontrast till fortsättningen. Och utförandet som helhet är högklassigt, bra agerande och fina sångprestationer av samtliga rollinnehavare och magnifika körpartier. Dirigenten Julien Salemkour ser bortom den lättköpta lekfulla elegansen i Weills musik och betonar tyngden och komplexiteten. Scenografi och ljus förstärker innehållet och greppet med en catwalk och händelser i salongen, publikens plats, gör budskapet mer påträngande.

Det blir något att ta med sig ut i den glättade, konsumtionsfixerade juletiden.

MAHAGONNY (Aufsteig und Fall der Stadt Mahagonny)

opera av Kurt Weill med libretto av Bertolt Brecht

Regi: Graham Vick

Dirigent: Julien Salemkour

Scenografi: Paul Brown

Kostym: Allan Watkins

Ljus: Giuseppe Di Iorio

Koreografi: Ron Howell

Medverkande: Randi Stene, Jens Christian Tvilum, Sten Byriel, Michael Kristensen, Magnus Gislason, Palle Knudsen, Lars Møller, Lars Bo Ravnbak

Skådespelare, statister

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Premiär 20 november på Operaen i Köpenhamn

Foto:Thomas Petri
Foto:Thomas Petri