Den äkta interpreten

hans-palsson ”Den häpnadsväckande virtuositeten hos en akrobat trollbinder cirkuspubliken men en sådan uppvisning är sällan gudomlig. Vissa musikers skicklighet stannar just vid en sådan uppvisning. De har inte förmågan att utvecklas till interpreter, uttolkare utan använder döda mästares verk i eget syfte. De borde, likt cirkusartisten, träda in på podiet i trikåer. Att vara interpret innebär att man är ombud för större mästare, för musikens makt, en tolk som översätter upphovsmännens tankar till klang – en som förklarar.”

Så skriver Hans Pålsson i sin bok ”Tankar om musik”. Och bättre kan hans musikergärning inte förklaras. Det är 50 år sedan han debuterade med sin första egna pianoafton. I onsdags firade han jubiléet med ett program på Palladium i Malmö. Under dessa femtio år har han, förutom ett oräkneliga framträdanden, hunnit med att bli huvudlärare i piano vid Musikhögskolan i Malmö, professor vid Lunds universitet och gästprofessor vid ett stort antal institutioner, spelat in en mängd skivor och medverkat i åtskilliga tv-program. Han har överösts med priser och utmärkelser.

Under senare år har Hans Pålsson blivit känd för sina Mozarttolkningar. Men det fanns inget verk av Mozart med på jubileumskonserten, Haydns Fantasi i C-dur och Beethovens sista pianosonat, nr 32 i c-moll fick representera Wienklassicismen. Till det ett par småstycken av Bach, Saint-Saëns blixtrande Allegro appasionato, tre satser ur Maurice Ravels ”Ma mère l’Oye” (som han spelade fyrhändigt tillsammans med sin forna elev Francisca Skoogh) och som en rivande besk mitt i elegansen Bo Nilssons ”Quantitäten” från 1958, så pianistiskt riktig men krävande för både hjärna och öra.

Som åhörare och dilettant vore det förmätet att torgföra en massa åsikter om Hans Pålssons tolkningar, det är bara att konstatera att det är så det ska låta. Man kan bara beundra hans noggrannhet, hans omsorg om varje liten detalj, hans exakta anslag och hans djupa musikalitet. Och ta till sig de bildade och intressanta kommentarer som han och Franciska Skoogh interfolierade verken med. Samt inse att de mjuka ackorden i sista takterna av Beethovensonaten var ett naturligt slut på konserten – ett virtuost extranummer hade förstört helheten.