Fantastisk Figaro

Rebecca Nelsen som Susanna, Giuseppina Bridelli som Cherubino och Evgeniya Sotnikova som Grevinnan. Foto: Malin Arnesson
Rebecca Nelsen som Susanna, Giuseppina Bridelli som Cherubino och Evgeniya Sotnikova som Grevinnan.
Foto: Malin Arnesson

Det dröjde en stor del av säsongen innan den första operan fick sin premiär på Malmö Opera, tidigare har scenen varit upptagen av sång och dans. Men den uppsättning av Figaros bröllop som i lördags hade premiär visade sig vara ”worth waiting for” för att citera reklamen för ett känt ölmärke. Den är omsorgsfullt gjord med konstnärlig höjd, den är fylld av mycket fina prestationer av orkester, solister och körer och som grädde på moset är den utomordentligt underhållande. Det skulle förvåna mig om den inte blir en i raden av publiksuccéer för Malmö Opera med fyllda hus fram till sista föreställningen i början av januari nästa år.

Det har sagts om Figaros bröllop att verket är ett förebud till franska revolutionen, folkets uppror mot aristokratin och dess makt och att det var detta hot som föranledde censuren att förbjuda uppförandet av verket, ett förbud som sedan kom att hävas av dubbelmonarkins kejsare Franz Josef eftersom han tyckte om Mozarts operaversion. Men förmodligen tänkte inte censorerna så långt – det räckte med att en adelsman framställdes som liderlig och löjlig för att förbudsstämpeln skulle plockas fram; dessutom hade librettisten da Ponte tonat ner det ursprungliga skådespelets revolutionära budskap.

Med tanke på regissören Peter Steins bakgrund i 60- och 70-talets tyska progressiva teaterkretsar kunde man tro att han i sin uppsättning av Figaros bröllop (ett verk som han lovat sig själv att aldrig befatta sig med) skulle framhålla de revolutionära dragen. Så icke; däremot betonar han operans feministiska sidor. Det är kvinnorna: Susanna, Grevinnan Almaviva, Marcellina, som står för styrka och förstånd medan männen: Greven, doktor Bartolo, don Basilio, don Curzio och även Figaro framställs som lättlurade fjantar, ställvis med paranoida drag. I linje med detta har han behållit Marcellinas aria i fjärde akten, där hon varnar för män, för att ge en motvikt till Figaros aria där han hyllar dem. Troligen kommer Peter Stein med denna vinkel mycket nära skaparnas ursprungliga avsikter; tankarna om balans mellan könen återkommer i de följande operorna Mozart och da Ponte skapade, Don Giovanni och Cosi fan tutte.

Även Ferdinand Wögerbauers scenografi följer en strikt linje: stora ytor, ljus och sparsmakad. De nödvändiga detaljerna finns där: Figaros och Susannas lilla krypin, grevinnans stora rum med tillhörande klädkabinett, fönstret mot trädgården och den tidstrogna rokokoträdgården men inget onödigt plotter. Och kostymerna följer det sena 1700-talet: siden och knäbyxor för det ”fina folket” långbyxor och vadmal för tjänarna. Och så pagen Cherubino, som har en fot i varje läger i en fasansfull blandning, krönt av en hatt med stor plym.

Dirigenten Evan Rogisters ledning är rent föredömlig: mycket fin klang med mozartsk lyster och korrekt dynamik i orkestern, snabbt men inte uppdrivet tempo och bra känsla för timing mot sångarnas prestationer. Ska man anmärka på något, så kanske han borde ha slagit på en aning snabbare för att dämpa publikens störande spontanapplåder. Operakören lät – som vanligt – mycket bra och klangen var också fin i Malmö operas barnkör.

Solisternas prestationer var överlag mycket fina. Henning von Schulman fick vid premiären med kort varsel ersätta Igor Bakan i titelrollen. Han har tidigare i år med stor framgång sjungit Figaro i Elisabeth Kragerups uppsättning på Det Kongelige i Köpenhamn och tog med sig samtliga kvaliteter till Malmöuppsättningen: en välklingande bas med register från de djupa källarvalven upp i tenorbaryton, smidigt och elegant skådespeleri och perfekt scennärvaro. Han motsvaras väl av Rebecca Nelsens Susanna med glittrande vacker sopran och rätta näbbigheten i utspelet. Evgeniya Sotnikova gör ett rent underbart porträtt av Grevinnan, fyllt med känslor och en uttrycksfull sopran med intressant timbre. Kostas Smoriginas Greve är mycket välsjungen och som figur utrustad med rätt bördsdryg dumhet och Charlotta Larssons Marcellina är utsökt.

Och så Giuseppina Bridelli som Cherubino: inte så androgyn som rollen brukar kreeras, mer en riktig tonårsdrul med vacker mezzo, en välfungerande tolkning. Även alla övriga solister spelar på topp, det finns inte någonting man vill ändra på.

Föreställningen är lång, nästan fyra timmar inklusive paus men det känns som om tiden bara flyger iväg – också det ett tecken på kvalitet.

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre Beaumarchais La folle journée, ou Le mariage de Figaro

Roman Ialic som Dr Bartolo och Charlotta Larsson som Marcellina. Foto: Malin Arnesson
Roman Ialic som Dr Bartolo och Charlotta Larsson som Marcellina.
Foto: Malin Arnesson

Regi: Peter Stein

Dirigent: Evan Rogister

Scenografi: Ferdinand Wögerbauer

Kostym: Anna Maria Heinrich

Ljus: Joachim Barth

Koreografi: Katarina Sörenson Palm

Medverkande: Henning von Schulman, Rebecca Nelsen, Kostas Smoriginas, Evgeniya Sotnikova,

Giuseppina Bridelli, Charlotta Larsson, Roman Ialcic, Jakob Wistrand, Staffan Lindberg, Bengt Krantz, Nina Bols Lundgren

Malmö Operakör, Malmö Operas Barnkör, statister

Malmö Operaorkester

Premiär 12 november på Malmö Opera

Denna recension var publicerad  i Skånska Dagbladet 14 november