Vad menade Stasevska?

mozartrequiem Malmö Symfoniorkester

Malmö Live Vokalensemble

Dirigent: Dalia Stasevska

Solister: Ann-Helen Moen, sopran; Tuva Semmingsen, alt; Dovlet Nurgeldiyev, tenor; David Steffens, bas.

Musik av Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 25 i g-moll, Requiem i d-moll

Malmö Live 3 november

 

Requiem för solister, kör och orkester med Köchelnumret 626 blev Mozarts sista verk, enligt legenden skrev han den på dödsbädden. Han hann inte fullborda verket, det blev hans elev Franz Xaver Süssmayr som på änkan Constances uppdrag skrev det färdigt. Och för drygt 45 år sedan publicerade den tyske musikforskaren Franz Beyer en revision som han gjort av Süssmayrs bearbetning i avsikt att få fram mer mozartsk klang.

Verket är otvivelaktigt en sammanfattning av Mozarts stora geni och gränslösa kunnande men det visar också på en annan sida Mozart, kanske början till en ny era. Man kan bara spekulera hur det låtit om han själv fått skriva färdigt mässan eller vilken väg hans fortsatta komponerande skulle ha tagit. En åldrande Mozart… musikhistorien skulle ha sett annorlunda ut.

Det var Beyers version som MSO och Malmö Vokalensemble under ledning av Dalia Stasevska framförde i Malmö Live vid två tillfällen, i torsdags och i går. Intrycken här nedan härrör från torsdagens uppförande.

För mig är det svårt att förstå vilka intentioner som låg till grund för Stasevkas tolkning. Jag har inte funnit några belägg varken i partitur eller kommentarer för att verket ska framföras som vore det ett av Mozarts ungdomsverk: snabbt, lätt och ställvis nästan dansant. Tvärtom betonar de flesta musikvetare att Requiem, tillsammans med vissa partier i Trollflöjten, är den mest andliga musik som Mozart skrivit. Det behöver inte generera en tung dramatisk tolkning men det kräver noggrannhet och allvar, båda bristvaror i Stasevskas uppförande.

Körkonstellationen Malmö Live Vokalensemble är i sig en bra idé, en kör knuten direkt till orkestern. Men den räckte tyvärr inte till för det här verket: för liten tyngd i de manliga stämmorna och för gäll klang, på sina ställen nästan skrikig, i de kvinnliga och dessutom med för liten precision.

Det blev solistkvartetten som blev den stora behållningen: Ann-Helen Moens klara änglalika sopran, Tuva Semmingsens underbara altpartier, David Steffens bas som bland annat gav Tuba Mirum-satsen en mäktig tyngd och Dovlet Nurgeldiyevs välkontrollerade och klara tenor. Strålande ljuspunkter mitt i den grå omgivningen.

Konserten inleddes med Mozarts Symfoni nr 25 i g-moll. Även i det framförandet visade Dalia Stasevska upp en säregen Mozarttolkning: tungfotad och ganska glanslös med endast små spår av rokokons elegans och esprit.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 6 november