Hamburgs Trollflöjten förbryllar

 

 

Foto: Arno Declair
Foto: Arno Declair

En nyinscenering av en känd och av många älskad opera väcker alltid blandade reaktioner. Många i publiken har sin favorituppsättning och jämförelserna med denna utfaller ofta till nyskapelsens nackdel. Men de negativa reaktionerna efter premiären i fredags av regissören Jette Steckels version av Trollflöjten var ovanligt starka, även för att komma från den hårdflirtade Hamburgpubliken.

Jag brukar säga att man ska ta bu-ropen från traditionalister och så kallade operapuritaner med en stor nypa salt. Men i det här fallet är jag benägen att skrika med dem; jag kan inte påminna mig att jag har sett en konstnärligt mindre fullgången version (och jag har sett åtskilliga under årens lopp).

Jette Steckel har tagit åt sig librettisten Schikaneders tankar om pånyttfödelse (som han fått från frimurarrörelsen, både han och Mozart var anhängare av dess ideal) och låter historien ta sin början med Taminos, huvudpersonens död och sedan följa hans uppbyggelse till en ny individ. Men redan där slarvar hon bort sidohandlingen med Papageno, det naiva naturbarnet som ställs bredvid den tänkande ädlingen. Papageno mer eller mindre negligeras, han får sjunga sina arior och komma med några komiska repliker men han blir inte någon bärande del i handlingen. Och hans lycka, att han hittar sin Pagpagena och kan se fram mot ett enkelt men lyckligt liv, klistras på som en bilaga i slutet. Varför denna klåfingrighet? Är det en iver att tona ner den i nutida tankevärld förkastliga del av frimuraridealen som talar om kvinnan som mindervärdig och en fara för männen? I så fall kastar hon ut barnet med badvattnet; även om man inte delar tankarna är de en del av berättelsen.

Foto: Arnoi Declair
Foto: Arno Declair

Även i övrigt har Jette Steckel svårt att berätta historien, scener staplas på varandra utan riktigt sammanhang, och helheten blir ställvis på gränsen till obegriplig. Personregin är nästan obefintlig, figurerna blir just konturlösa figurer och inte verkliga människor, som i en undermålig serietidning. Och kanske är det just serietidningsestetiken hon eftersträvar. Hon lutar sig hårt mot en scenografi som totalt domineras av pärldraperier med färgskiftande lysdioder. Handlingen förtunnas av detta grälla tivoliliknande färgspel och när hon sätter de gudomliga huvudpersonerna Sarasto och Nattens Drottning i orkesterdiket och sedan visar dem på scenen som smaklösa förgrovade projektioner blir det rent bottenlöst dåligt.

Men som sagt, nyinsceneringar ska väcka frågor och debatt och kanske kommer den här uppsättningen så småningom ses som banbrytande åtminstone av några. Vad värre är att det konstnärliga utförandet lämnar mycket övrigt att önska: först och främst dirigenten Jean-Christoph Spinosis insatser. Hans Mozarttolkning är inte Mozart, han drar ner tempot i både föreställningen och musiken, han romantiserar musiken med rubaton och överdrivna betoningar och han tonar ner continuot; det blir ointressant filmmusik av Mozarts friska elegans. Stora frågetecken måste också sättas för flera av sångarnas prestationer: Christina Gansch som Pamina hade svårt med tonträffningen på sina ställen, Christina Poulitsi som Nattens Drottning satte visserligen de höga koloraturtonerna rätt men hennes röst saknade en hel del energi och lyster, Andrea Masatroni var också ganska energilös, dessutom hade han problem med de djupa tonerna.

Välförtjänta var däremot applåderna för Dovlet Nurgeldieyev som Tamino, Jonathan McGovern som Papageno och i synnerhet Maria Chabounia som en förtjusande Papagena. Men som helhet måste den här uppsättningen ligga långt under Staatsoper Hamburgs normala kvalitet

 

Foto: Arno Declair

 

DIE ZAUBERFLÖTE (Trollflöjten)

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Emanel Schikaneder

Dirigent: Jean-Christoph Spinosi

Regi: Jette Steckel

Scenografi: Florian Lösche

Kostym: Pauline Hüners

Ljus: Paulus Vogt

Video: Alexander Bunge

Medverkande: Andrea Mastroni, Dovlet Nurgeldiyev, Christina Gansch, Christina Poulitsi, Alin Anca, Sergei Ababkin, Jonathan McGovern, Maria Chabounia, Dietmar Kerschbaum med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg, Chor der Staatsoper Hamburg, Komparserie der Staatsoper Hamburg, Kinderkomparserie der Staatsoper Hamburg

Premiär 23 september på Staatsoper Hamburg